Blog of Peter

På SvD brännpunkt 9/12 så skriver några svenska filmproducenter om hur upprörda de är över att Pirate Bay fortfarande finns på internet. När jag läste deras artikel så blev jag mycket förundrad. Är de seriösa? Jag tror tyvärr att de är det.

Jag vill inte tråka ut er som läser den här bloggposten för mycket med de sakerna som är uppenbara fel men några saker måste jag bara besvara. De nämner att Grant Thornton “visat” att TPB hade tjänat 5 miljoner. Deras “visning” gick ut på att de tog en lista med snittpriser på reklam (med namn i stil med “The 10 most economically succesful internet sites in the world”), utan att ta hänsyn till att i stort sett ingen vill betala för reklam på TPB på grund av den politiska känsligheten med det.
De multiplicerade den siffran de fick fram med åklagarens påstådda “86 annonsplatser” (som är alla de möjliga kombinationerna av sidor du kan få om du går in på TPB, inklusive “Om TPB” t.ex.) och multiplicerade sedan den med den trafikmängden som man gissat sig fram till (genom att spekulera kring riktigheterna i hur Alexa gissar trafik). Om Grant Thornton visar 5 miljoner, och åklagaren gissar på 1.2 miljoner (inte 19 miljoner – det var hollywoods advokat som sa så), men sedan rätten fastställer till 800.000 (under nästan fyra års tid – då har de faktiskt dessutom räknat om några fakturor som skickades som påminnelse!) så är det ett ganska fint bevis på att dessa filmskapare av vissa skäl valt vilken källa de vill ska ha rätt.
Antal användare som TPB har har dessutom ingen som helst inverkan på trafikmängden. Det har alltid varit frivilligt att registrera sig där. De flesta som gör det misstänker jag gör det därför att man inte kommer åt erotiskt material utan att göra det. Så om det är någon som kan klaga där är det väl porrindustrin (vilket de gärna gör – men filmbranschen bryr sig inte om den sidan av sin bransch eftersom den kan ge dåligt rykte att beblanda sig med… upphovsrätt gäller de etiska rena tydligen, inte de smutsiga…)

Inte heller bestämde någon domstol att TPB är olagligt. Rätten påstår att det var olaglig fildelning som skedde med de verken i fråga som var med i rättsfallet – ett trettiotal verk av miljontals tillgängliga. (Kuriosa: ett annat verk fildelade dessutom bevisinsamlaren själv olagligt men slapp undan straff trots att det var det enda fallet man faktiskt visste vem fildelaren var….). Det fanns ingen utredning kring de andra verken. När jag visade en jag gjort med vänner på någorlunda vetenskapliga grunder så klagades det högljutt på motståndarsidan i rätten. De ville ju inte ha bevis som inte var till deras fördel.

Dessutom gällde rättegångarna privatpersoner, inte en fildelningstjänst på internet eller något företag som driver en sådan. Det var personer som dömdes för medhjälp till upphovsrättsintrång. TPB kan ha anses varit ett verktyg för att göra det. Men även om någon dödat någon med en kniv, så är inte kniven i sig olaglig.

Högsta domstolen valde att inte pröva fallet. Filmskaparna tolkar det (återigen) så som de känner de vill att det skall tolkas; som att HD har beslutat att TPB är olagligt genom att inte pröva det. Ett beslut om att inte ta ett beslut betyder faktiskt inte att det är beslut mot något annat.

Och precis samma sak är det i frågan om att TPB blivit nersläckt i Finland. Man väljer att ta upp de fall som väcker stöd för en själv. I Norge har det t.ex. kommit beslut i Högsta Domstolen om att TPB inte får blockeras av internetoperatörerna. Jag hade gärna sett en diskussion kring varför olika länder, som dessutom står varandra såpass nära, kan ha så olika syn på precis samma fenomen. Men i en svartvit värld finns inte plats för dessa nyanser.

Filmskaparna är dessutom (som alltid) upprörda över internetleverantörerna. De påstår att dessa leverantörer av internettillgång skulle tjäna massa pengar på fildelning, vilket då skulle motivera dem till att inte vilja blockera TPB och andra tjänster. Jag har själv jobbat mycket med den branschen (och gör till viss del det fortfarande) och vet att den största kostnaden för en operatör oftast är just bandbredden. Bandbredd kostar för alla operatörer, det är inget som bara finns tillgängligt för att man lagt ner en fiberkabel med massa kapacitet. Kapaciteten sitter i de faktiskt fysiska begränsningarna i hårdvara, de fysiska begränsningarna i att gräva ny infrastruktur och vilka avtal man kan få. Standardpriset på en Mbps global trafik ligger oftast runt 30 kronor. Att folk i Sverige då har 100Mbps uppkoppling gör att operatörerna kallt räknar med att de inte kommer användas till fullo – då skulle det kosta operatörerna upp till 3000kr i faktiska utgifter, för ett abbonemang som drar in 2-300kr per månad.

Man kan jämföra det med ett gymkort. Om alla faktiskt använde sina kort så som de betalar för det skulle gymbolagen gå i konkurs. I jämförelsen är det fildelarna som kommer till gymmet när det öppnar och går därifrån när det stänger…. Skulle internetleverantörerna blockera TPB m.fl. så skulle de spara massa pengar. Det gamla argumentet om deras vinster på fildelning håller helt enkelt inte.

En partsinlaga är alltid en partsinlaga, som min bloggpost t.ex.. Och jag tycker det är bra att alla parter får möjlighet att skicka in dessa inlagor. För att väcka debatt, för att få folk att själva välja genom att lyssna på parternas argument. Hellre ser jag att mina motståndare skriver och uppmanar till något, än att de korrumperar rättsväsendet för att få sin vilja igenom. Tidigare har ju den här branschen t.ex. anställt polisen Jim Keyzer samtidigt som han utredde fallet om TPB där de var anmälande part. De har spenderat (minst) tiotals miljoner kronor på lobbyism i det dunkla för att försöka få igenom Acta, IPRED och datalagringsdirektiv. De har uppmuntrat varandra att likställa fildelning med barnporr. De har bjudit ministrar på fina middagar och skrivit hemliga brev om hur bra samarbeten de haft med dessa ministrar.

Och just därför anser jag det är så bra med internet. Nu när vi vet alla dessa saker genom den transparens och kunskap som internet bidragit med, så kan inte längre en kraftfull part korrumpera rättsväsendet för att få tyst på sina motståndare utan risk för att avslöjas. Tjänster som TPB, Wikileaks och Twitter gör ju att det är omöjligt för enskilda företag eller individer att styra informationen till deras fördel. Den fria plattformen som skapas gör allas röster lika viktiga, och allas snedsteg kan (på gott och ont) visas upp.

Så trots att jag tycker de filmskaparna mest är ett gäng med griniga gubbar (för några kvinnliga regissörer fanns inte på listan, och de släpps ju ändå inte fram i svensk filmindustri), som inser att de förlorar sin bekväma position till andra som jobbar på mer realistiska sätt, så är det viktigt att vi får höra och de får prata. Jag förstår ju när jag lyssnar på dem hur felaktiga slutsatser de tar, vilket avväpnar dem och deras argument.

Utan en möjlighet för alla att få ta del av internets fina möjligheter så skulle ju inte heller dessa grinpellar få göra sig hörda. Hurra för internet!

Jag har ansökt om resning från HD gällande mitt fall. De sakerna jag har blivit dömd för har nämligen inte skett och därför är det mycket märkligt att man blir dömd för dessa.

För att kunna få resning har jag samlat in bevis på varför jag inte kan bli dömd. Bl.a. har jag bevisat, med intyg och papper från diverse personer, att den datorn jag enligt domen varit ansvarig för faktiskt aldrig har använts. Jag har även visat med skärmdumpar från archive.org att en viss funktion jag blev dömd för att ha byggt aldrig har funnits. Den finns fortfarande inte idag, 7 år senare, på TPB. Jag har alltså fått bevisa att de inte bevisat att saker skett, bakvänt nog.

Bevisen jag lämnade in var 100% korrekta och riksåklagaren fick möjlighet att yttra sig om detta. Jag har citerat förut vad RÅ svarade på det hela.
Faktum är att RÅ faktiskt höll med mig till viss del om att det inte gjorts någon utredning kring de sakerna jag blev dömd för. RÅ:s inställning var dock att det inte spelade någon roll, utan jag skall vara dömd för medhjälp ändå, eftersom jag enligt dem hade tänkt att göra dessa saker.

Kalla mig dum, men jag kände att jag hade ett mycket starkt fall för att kunna få resning. Efter svaret från Riksåklagaren stärktes min syn på det hela. Döm till min irritation och uppgivenhet när jag får ett svar från HD om att det inte spelar någon roll – jag får inte en ny rättegång, trots att jag bevisat att jag är dömd för saker som inte skett (eller ens kunnat ske i vissa fall).

Ett par saker irriterar mig mer än andra. För det första fick jag inte motivering till varför jag inte får resning. Det bara står att det inte finns anledning till resning i deras beslut. Och den andra lilla detaljen att Agneta Bäcklund var med och bestämde.

Vem är då Agneta Bäcklund? Jo, före sitt jobb som justitieråd så jobbade hon som rättschef på justitiedepartementet. Agneta Bäcklund var den person som var spindeln i nätet för allt jobb kring justitiedepartementets arbete ihop med USA gällande The Pirate Bay-fallet. Det var hon som anordnade resan till USA för att justitiedepartmentet skulle prata om TPB i vita huset. Och senare fick hon alltså en befordran till justitieråd.

Visst, kanske är hennes beslut att inte ge mig resning helt grundat på ren inkompetens. Kanske är det att hon vet vad kostnaden för att fria en av de som USA pekat ut som motståndare. Vilket är värst egentligen? Oavsett anledning så är det ett stort problem i Sverige att man inte kan få en prövning från någon som inte redan har en insats i ens öde. Det är som en dålig såpa: Mitt enda förhör med en polis var med en som fått ett jobb hos Warner Brothers. Min enda kontakt med åklagaren var med åklagaren som blivit informerad uppifrån att ändra sitt beslut om att TPB var lagligt till att göra ett tillslag 6 veckor senare. Min domare i tingsrätten som var ordförande för lobbygruppen som jobbar för hårdare upphovsrätt – och med nämndemän som också var jäviga då de bl.a. drev skivbolag. Mina domare i hovrätten som båda två var medlemmar i samma lobbygrupp, samt även här jäviga nämndemän. Och nu cirkelresonemanget – den person som fått hantera kontakt med utlandet angående mitt öde, beslutar att mitt öde skall bestå.

Inte i en enda instans av min kontakt med rättsväsendet har det varit rena kort. Och inte en enda gång har någon fått mer än liten tillsägning om att det kanske var dumt. Inget händer.

Hur litet är Sverige egentligen?
UPPDATERING: Pratade med Göran Lambertz (annat justitieråd som tagit beslutet om nekad resning) som säger att de gick igenom frågan om Agneta Bäcklunds jävssituation och tyckte inte det spelade någon roll. Men han vägrar ändå ge mig en grund till varför jag fick min resning nekad.

Sweden is a small pond with some fish that are just way too big for it. It’s not adjusted to the situation of globalisation which has made it very open for corruption. In Sweden a lot of the basis for legal work is based upon the view that Swedes are not corruptable and have a high standard of ethics. For instance are all the layjurors in court cases appointed by the political parties in power which is an absurd situation.

I just want to describe some of the people making the decision about my “plea“. It’s just to point out how small this country is and for people to realize how obvious the outcome of the plea will be.

Primeminister Fredrik Reinfeldt
He’s famous in Sweden for going on election with saying that “we can’t hunt down a whole youth generation” (in regards to file sharing). After IPRED was instated he argues “well, I meant we as in the police, we’re letting the rights holders do it instead“.

Foreign Minister Carl Bildt
One of the most controversial politicians in the history of Sweden. Countless scandals and still is not kicked out of the government. A company he’s been a board member of is being investigated for genocide, he changes his story about his involvement every now and then. He’s also a personal friend of Karl Rove and he’s suspected of being the one with the connections to the US in the latest Wikileaks-cable talking about The Pirate Bay.

Minister of Justice Beatrice Ask
Beatrice Ask is a long time Pirate Bay-enemy. She’s publicly said that TPB puts shame upon Sweden during the ongoing court cases. People got so upset about this that they created a small webpage where you could send an e-mail to Beatrice Ask saying how much you disagreed with her. The swedish government webpage went down because of the traffic and later started blocking all the (legit) requests of sending e-mails regarding TPB.

She’s also been a big supporter of the Medina report, which was a declaration from the EU-parlament regarding IPR. Quote from the report:

32. Approves the action of various national judicial systems against internet sites that illegally disseminate works on line (e.g. ‘The Pirate Bay’);

She was asked about if Sweden was going to sign this document, with TPB actually named in it, as well as being tried in court in Sweden, but had no issues with signing.
Beatrice Ask also thinks that harsher measures than just IPRED should be instated in law. Her crazyness doesn’t stop there – she once said that suspected sex offenders should get a letter from the police with a special purple coloured envelope in their mail for public shame… just for being suspected.

But the most interesting thing is of course her attitude regarding Jim Keyzer, the corrupt police officer in this case. When questioned about her feelings about a police officer starting to work for one of the sides in an ongoing court case she feels that it’s just proof that swedish police are highly sought-after and that they are professional enough to don’t let the conflict of interest be an issue. It’s not only Ok, it’s actually a good thing in her view.

Nothing too surprising though, seeing that the US has been happy with their cooperation with the department of Justice in Sweden regarding file sharing issues. A cable released by WikiLeaks shows that the US understood that it was a sensitive topic with file sharing in Sweden so they’ve been doing things “behind the scenes” instead with great success. A cable where The Pirate Bay is specifically mentioned.

Beatrice Asks reply to all of this was that it’s nothing special and that the person who wrote in the, highly classified internal cable, that their cooperation was done behind the scenes “probably wrote so just to get a higher salary“.

Interestingly enough she agrees that a minister should not talk about an ongoing court case, even though she did that a couple of times regarding TPB. Maybe she forgot. And maybe the next minister on this list forgot that too?

Minister of Culture Lena Adelsohn Liljeroth
Lena Adelsohn Liljeroth is another quite controversial minister in Sweden. She’s made international headlines with beheading a cake portraying a black woman. And she made a couple of headlines with her support for the outcome of the first court case. Here’s a video of her answering the question on what she’s going to do to help culture workers in Sweden.

For those who don’t speak swedish, she’s mentioning that she was happy with the outcome of the case since it’s a good thing for the cultural workers. She forgot/ignored that it was ongoing and that saying this definatly sent a message to the appeals court about what the minister thought they verdict should be. This is actually illegal in Sweden.

But she didn’t just mention it in public. She also mentioned it when she was having dinner (invitational only) with the record industry. She stood up holding an ad-hoc speech saying that she was happy with the outcome of the court case, just a few days after the first verdict. It had still not been ratified and it was public knowledge that it would be appealed. And she was getting free food, drinks and a gift from the people that actually sued us… I wrote a small debate article about it in a swedish newspaper. The worst part is probably that she had no clue about the details of the court case, and ignored all of the issues with corrupt police Jim Keyzer and the biased judge Thomas Norström. She still thought it was correct. And in saying so, also the part about me getting convicted, with no evidence for involvement nor actual responsibility for the site.

Due to all of this she got reported to Konstitutionsutskottet, (“The committee on the Constitition“) whom (amongst others) investigates crimes committed by people in government.

These are some of the most powerful people in Sweden. They are already upset about TPB and everything about it because they’ve been exposed as being partial, involved or ignorant about the situation. This is a really crappy situation for democracy and human rights – you should never be tried by people that have a personal interest in your case. This is one of the most basic human rights.

So it’s kind of interesting that at the same time Sweden is a candidate for the Human Rights Council at the UN, saying that “Promoting and respecting human rights is a core commitment and a central priority for the Swedish Government“….

There’s a swedish saying: “Städa framför egen dörr“, roughly translated into “Clean in front of your own door first“. The problem might not be the corruption itself, but the ignorance about corruption existing or being a problem at all. This is what’s needed for Sweden to keep being democratic.

The past week has been hectic for me on the internets. After I posted a copy of my “plea” I got over half a million readers on it! This is amazing considering it was in Swedish. Rickard Falkvinge later translated it to English (I didn’t feel I wanted to spend energy on that, it was kind of super long!) and the news spread around the world about the information that I believed most people already knew about. The feedback has been heart warming to say the least! Thousands of comments with anger, sympathy, support, you name it. It’s weird to be in the middle of all of this. I didn’t feel that I missed support or anything but it really makes a big difference.

Besides my “plea” I’m also waiting for an answer regarding my request for a re-trial. My lawyers and I recently sent in the papers and the state attorney has replied to it. I posted a small quote from it (in Swedish), it’s really a weird read. Basically they admit to “some faults” like not having the actual evidence to back up things I’ve been convicted of, but they don’t think that really matters since I would have commited “the crimes” anyhow. Interesting fact though, in the original case there was a second charge of “preparation” for all of this, that we won… I will update you guys later on this.
Currently we’re writing our reply to their reply (…) and we’ll send it within a few days. I will know sometime during week 30 if I get a re-trial or not!

Another thing: A lot of people have asked on how to give me support. Offers about money and a lot of other things. They’re all lovely! But when it comes to monetary support, please don’t give me any! I don’t need much money anyhow and if I get money it will go to our opponents since I on paper owe them 10M EUR or so. I don’t want to feed that beast with any cash, especially not from people that really want to change what’s going on. If you have money to give, there are lots of great organisations like La Quadrature du Net, EFF, FFII or why not my favorite pirates; the Sea Shepherds, that you could give it to. It will help more in the long run, I will always land on my feet. And if you feel like giving money to creators without going through these corrupt organisations like the record companies, you could use things like Kickstarter or my own creation Flattr. We started Flattr for exactly this reason, getting away from the current corrupt monopolistic way of sharing money! In order to win our war in the end we need to make our opponents obsolete faster than they can make our rights obsolete.

Someone also started a signature collecting thing on Avaaz. It felt really weird seeing my face and name up on Avaaz, I’ve only used that before for people in real need! I did in the end realise though, that it would probably be really helpful if, let’s say 10.000 people or so, actually signed it and handed it over before the decision is made! I think the deadline is 6th of august (not really sure) and there are already over a thousand signatures!

I’m very thankful and I don’t really know what to say about all of this. I didn’t think it would cause such a stir but I’m happy that people care this much. In the end I know it’s not only about me but about all of us. I’ll do the best I can with my situation and with your support!

Fick nyss svar från Riksåklagaren gällande min resningsansökan som skickats till Högsta domstolen. Ett litet citat som jag började gråta, svära, skratta och misströsta kommer här:

Att det arbete hovrätten funnit Peter Sunde Kolmisoppi påbörjat i slutet av 2005 eventuellt inte resulterat i skarp drift fram till tidpunkten för tillslaget mot TPB, påverkar inte ansvaret för den gärning för vilken Peter Sunde Kolmisoppi dömts.

Jag är alltså dömd för medhjälp till upphovsrättsintrång. Inte förberedelse till medhjälp till upphovsrättsintrång. Riksåklagaren anser alltså att jag har ansvar för saker som inte skett (som inte heller skedde senare) och därför bör jag dömas för medhjälp. Tänk alla ni där ute som har TÄNKT göra något, kanske slå någon, stjäla något. Ni skall alltså dömas för detta. Att ni inte gjorde det (eller att det skedde senare) är irrelevant. Hashtag: #minorityreport.

Idag har jag skickat in min nådeansökan. Här är en kopia (den kommer ändå komma ut senare via media misstänker jag).
Det finns stänk av rättshaveri i det. Men det är så det är. Jag tror inte på min chans att få nåd, jag vill mest få ett undertecknat brev från staten om att de ignorerar sina misstag.

—

Jag skulle vilja berätta en historia ur mitt liv. En historia som har fått stor betydelse, inte bara för mig, utan för det globala internet som växer fram. Jag har råkat få en roll mitt i stormens öga. För att ni skall kunna ta ställning till den nådeansökan som skickats in så känner jag att detta brev behövs. En insikt i vad som gått fel och varför ni behöver rätta till detta. Indirekt ber jag nämligen inte om nåd för mig själv. Jag ber om nåd från ett rättsväsende som blivit överkört av lobbyism och okunskap. Men ultimat så ber jag om nåd för vår framtida kultur och kommunikation. Mitt mål har nämligen stor betydelse för dessa.

Detta är en lång historia, så låt oss börja i rätt ände så fort som möjligt.

För lite över 6 år sedan så hände något märkligt i svensk historia. Polisen utfördes en razzia på 12 platser i Sverige. 65 poliser stormade in på dessa platser och letade efter något, något som kunde användas som bevismaterial mot en sökmotor på internet.

Något liknande har inte skett tidigare i Sverige och det kommer knappast att ske igen. Dagarna som följde skrevs det tiotusentals artiklar om över hela världen. Tusentals personer, mestadels unga vuxna, gick ut på gator över hela landet och demonstrerade. De demonstrerade mot att deras kulturliv hade blivit inkräktat på.

Jag var på en av dessa demonstrationer. Politiskt intresserad och aktiv som talesperson för sökmotorn i fråga. En sökmotor som hjälpte människor över hela världen att få kontakt med varandra för att utbyta information. En sökmotor så uppskattad att det nästan varje dag kom e-post från någon person som berättade att den ändrat deras liv. Bilder på tatueringar med logotypen stolt intatuerad på någons kropp. Hyllningar till hur en svensk webbtjänst förändrat människors liv. Demonstrationerna kokade ner till just detta, människor kände sig överkörda världen över. Jag minns hur jag stog på mynttorget en tidig morgon, i början av juni 2006 och tittade på representanter från samtliga riksdagspartier som skrek ut sin ilska över det som nyss kommit fram: USA hade hotat lilla Sverige med handelssanktioner om inte webbtjänsten blev nerstängd.

SVT-programmet Rapport hade berättat den pinsamma historien. Mäktiga Hollywood krävde att Vita Huset skulle tvinga sverige att göra något åt kulturutbytet som skedde utanför deras kontroll. Dåvarande justitieminster Thomas Bodström blev inkallad på möte i vita huset och fick veta vad det skulle innebära att inte lyda. Sanktioner mot handel mellan USA och Sverige inom ramen för World Trade Organisation. Sverige kunde komma att bli ett nytt Kuba.

Några månader innan hade en svensk åklagare kommit fram till att tjänsten inte kunde dömas i Sverige då det inte gick bevisa några olagligheter. Han skickade ett PM som förklarade detta till sina överordnade. Efter ett möte mellan Sven-Erik Alhem, dåvarande överåklagare, och representanter från justitiedepartementet, så ombestämmer han sig. En snabb insats krävdes, med full styrka. Så full styrka att när man väl gör razzian så vet inte poliserna vad som gäller. De beslagtar hundratals datorer, i flera städer, men även högtalare, sladdar och dylikt. De vet inte hur stora sakerna de skall beslagta är och bestämmer sig för att, under pågående razzia, hyra in lastbilar från lokala bensinstationer för att kunna frakt allt man beslagtagit. Kort sagt, det är stressigt och ogenomtänkt. Så ogenomtänkt att man till och med missade flera platser där företaget man slår till mot faktiskt har verksamhet.

Thomas Bodström lovade att lägga korten på bordet. Ändå blev över 700 brev mellan honom och USA i detta ärende hemligstämplade. Dessa har vi fortfarande inte fått se. I efterdyningarna av den politiska skandal som påvisades sattes det svenska rekord i KU-, JO- samt JK-anmälningar. Det nystartade svenska partiet, Piratpartiet, blev på bara några få dagar ett av de största svenska partierna. Några veckor senare var det val och inga unga människor ville längre rösta på de sittande socialdemokraterna eftersom de visste att de sålt ut deras intressen till rika lobbyorganisationer i USA. Delvis förlorade socialdemokraterna makten på grund av denna skandal.

Efter tillslaget så kom The Pirate Bay upp på internet igen, efter endast två dagar. Det är en lätt tjänst att kopiera, utan avancerad funktionalitet. Det var en av finesserna med tekniken bakom tjänsten, att den var såpass smart och lättskött. Så lättskött att det knappt hade lagts en hand på tjänsten på i stort ett över ett år innan tillslaget skedde.

Uppmärksamheten kring The Pirate Bay bara växte efter detta. Innan var det visserligen en stor tjänst, men helt plötsligt blev tjänsten en av de 100 största i hela världen. Det ringde konstant från global media.

Min involvering i The Pirate Bay hade bara varit en enda: presstalesperson. Plötsligt klistrades bilder på mitt ansikte på framsidor i tidningar över hela världen. Dagligen blev jag inbjuden till tv- och radioprogram för att disktuera politiken kring fildelning. Debatter rasade dagarna i ända och jag hade knappt tid att sköta mitt jobb eftersom jag tyckte detta var en så viktig fråga. Jag blev mer och mer aktiv i frågan efter tillslaget och blev indirekt en representant för de som menar att fildelning är positivt.

Tillslaget skedde starkt och hårt. Det var som sagt på 12 platser i Sverige. Själv bodde jag i Oslo i Norge under den här perioden, men jag uppfattade att jag var mycket perifär i sammanhanget. Mina bekanta från The Pirate Bay hade blivit delgivna en misstanke, men mer skedde inte på mycket lång tid. Efter ungefär 2.5 år så fick jag ett brev. Jag hade flyttat till Sverige och var nu kallad som vittne i saken, några veckor fram.

Ungefär 30 personer var kallade, några var bekanta, andra hade jag aldrig hört talas om. Tiden gick och jag skulle infinna mig på polisstationen för att vittna. Dagen innan ringer förhörsledaren (och tillika den ansvariga polisen för hela förundersökningen), Jim Keyzer, och berättar att jag kommer delges misstanke om brott när jag kommer dit. Han förklarar för mig att jag därför har rätt till advokat närvarande. Inte bara det, utan han ger mig också tipset att jag ska ta “ungefär första bästa advokat, då det är bråttom att vi får det här gjort.”. Han tillägger också att jag bör “skippa att välja en hotshot-advokat från stockholm” så att hans ärende inte fördröjs ännu mer. Helt plötsligt är det jättebråttom att avsluta förundersökningen.

Jag är ändå en hyfsat intelligent person. Självklart ser jag att något är konstigt när en polis ber mig välja en dålig advokat. Därför ringde jag direkt till den första kända bra advokat jag kände till, Peter Althin. Althin tog fallet direkt och ringde till polisen. Polisen var upprörd och förbannad eftersom han redan hade planerat sin resa till Malmö, där jag skulle förhöras, och tyckte att det var upprörande att han nu var tvungen att planera in en extra resa till staden.

Några veckor senare kom Jim Keyzer och förhörde mig. Min advokat fanns med på plats och både jag och han kände att något var märkligt. Min advokat berättade för mig att han, trots sin långa karriär med många högprofilfall, aldrig hade upplevt en så otrevlig och stressad förhörsledare. Han tyckte det var jättemärkligt. Själv tyckte jag det var som en scen ur en dålig film, när Keyzer skrek på mig att jag var barnslig som bestämt mig för att svara ingen kommentar (då jag inte ville säga något som eventuellt kunde påverka mina vänner). Ett par ställen i transkribtionen av det inspelade förhöret står det endast “ohörbart”. Det är gångerna när Keyzer är så arg att han skriker så högt att mikrofonen inte kan ta upp ljudet.

Att jag lägger så mycket fokus på Keyzer kan tyckas märkligt. Men jag har en poäng med det hela. Det är hur detta fallet har skötts. Sverige har ett rykte om att vara ett land med hög moral, utan korruption och med ett sunt förnuft som guide för rättvisan. I mitt fall har man åsidosatt dessa regler. Och Jim Keyzer är ett av många exempel på vad som hänt.

En vecka efter att förundersökningen var inlämnade så märkte en av mina bekanta att Jim Keyzer hade bytt “nätverk” på facebook. Inte längre var han en del av “polismyndigheten i stockholm” utan istället var han nu medlem i nätverket “Warner Brothers”. Warner Brothers är ett av de företag som står bakom polisanmälningarna mot The Pirate Bay. Jag blev mycket upprörd och ringde till Jim Keyzer för att fråga vad som pågick. Jag fick veta att han hade bytt jobb och numera jobbade för Warner samt NBC Universal, ett annat bolag som också låg bakom polisanmälningarna (för att inte tala om påtryckningarna). Såväl Warner som Universal är dessutom delaktiga i Antipiratbyrån, som är en organisation som var min motpart under rättegången. Hans nya roll var antipirat-chef för dessa organisationer. Han hade börjat på jobbet dagen innan förundersökningen var officiellt inlämnad.

Jim Keyzers första uppdrag hos sin nya arbetsgivare var att hitta en medåtalad, Gottfrid Svartholm. Gottfrid är en nomadisk ung man som ofta bor hemma hos vänner. Eftersom Keyzer med polisiära medel hade kunnat få tag på information om var Gottfrid befann sig, så begav han sig dit ihop med delgivningen i fallet som han själv hade utrett i närmare 3 år. Gottfrid blev helt plötsligt påsprungen av Keyzer, som inte påpekade att han bytt arbetsgivare.

När jag undersökte närmare när Keyzer blev lovad sin anställning så använde jag mitt ganska breda kontaktnät. Det visade sig att hans nya arbetsgivare hade haft ute en annons om tjänsten, och på ett par möten om den pågående utredningen så hade Keyzer blivit informerad om att de sökte en ny person, där han kunde passa in. Efter fler undersökningar fick jag tag på en person som sökt samma jobb. Han kunde berätta exakt datum för mig när han fick veta att positionen hade blivit tilldelad en annan: 8 dagar innan jag blev uppgraderad från “vittne” till “åtalad” i fallet. Och 7 dagar innan Keyzer började ringa och berätta om hur bråttom det var att alla vittnen skulle höras. Den enda gången jag träffade en polis under hela förundersökningsperioden var alltså med den polis som fått ett välbetalt jobb hos det som skulle bli min motpart. En polis som gick från nästan ingen hastighet alls till att det var dags att avsluta fallet på 1 dag. I ett förhör som min advokat uppfattade som det ett av de märkligaste i hans långa karriär.

Vid tillfället av förhöret var jag dessutom just den mest hatade personen i Hollywoods maktkorridorer. Jag var den person, som i egenskap av presstalesperson för deras nemesis, var viktigast att få tyst på. Unga människor lyssnade på mig när jag berättade över hela världen om den fantastiska möjligheten vi har till en fri och öppen, deltagande kultur, så länge vi inte behöver vara fastlåsta till dessa bolag. Jag pratade med allt från lärare och elever till presidenter av några av världens största land om dessa möjligheter och om vilka hot – till stor del motparten i mitt rättsfall – som fanns.

När fallet kom in till svensk tingsrätt så kom den till en normal avdelning, så som det bör ske via slump. Chefen för avdelning 5 (avdelningen för immaterialrätt) tyckte däremot att detta fall inte var ett brottsfall utan snarare ett immaterialrättsfall. Därför flyttades fallet dit, men alltså på begäran av den avdelning som ville ha fallet. Det skulle senare visa sig att när man slumpade fram en domare fanns det bara en ledig; chefen för avdelningen, Thomas Norström, som ju alltså hade begärt att få fallet tilldelat sin avdelning. Kortfattat valde alltså en svensk domare ut att han själv skulle få pröva ett specifikt fall, genom att missbruka de regler som finns att använda.

Thomas Norström är mycket intresserad av upphovsrättsfall. Så intresserad att han dessutom råkade vara medlem i den Svenska Föreningen för Upphovsrätt och satt med i styrelsen för den Svenska föreningen för industriellt rättskydd. Två föreningar som tydlig tar ställning i upphovsrättsfrågor. Föreningarna är dotterföreningar till ALAI och AIPPI, två internationella föreningar som har i sina stadgar att målet är att stärka upphovsrättsinnehavares intressen. Ordföranden för dessa internationella föreningar uttalar sig ofta mot all form av upphovsrättsintrång och att man jobbar för hårdare straff för intrång.

Thomas Norström själv bedömde sig inte som jävig. Dessutom undlät han att berätta om sina engagemang eftersom han inte tyckte de var av vikt. Det fanns däremot gott om möjlighet för honom att tänka igenom sin jävighet innan rättegången eftersom jag personligen undersökte nämndemännen och fann att två av dem var jäviga. När min advokat påpekade detta så gick Norström ut med ett pressmeddelande att han (utan att nämna att vi hade påpekat det) hade hittat en jävig nämndeman. En tonsättare som varit aktiv i skivbolagen som stämde oss. Det fanns även en annan person som hade sin lön från dessa industrier, som Norström inte bedömde som jävig.

Tingsrättsförhandlingarna var mycket märkliga. Det var uppståndelse precis överallt, filmteam från BBC, Al-Jazeera, SVT, NRK, mm. I flera dagar var det som att hela världen tittade på när Sverige skulle åtala några för medhjälp till ett brott som inte hade någon huvudman. Man skakade på huvudet överallt. På de stora dagstidningarna fanns det omröstningar om man tyckte det var skulle bli fällande dom – 99.8% av över 50.000 svarade “nej” (och det var 0.2% felmarginal enligt tidningens statistiker, så eventuellt 100%).

Under rättegången fick jag se sovande nämndemän. Jag fick sitta och titta på skärmdumpar, som för mig som teknisk kunnig bevisade att filer inte laddats ner via The Pirate Bay. När vi påpekade att skärmdumparna visade på att The Pirate Bay inte varit tillgänglig när de försökt ladda ner något så ändrade åklagaren istället sin åtalspunkt till en annan brottsrubricering som närmast liknande “medhjälp till medhjälp till möjligt brott”. Ingen av de gissade huvudbrotten kunde ens härledas till svensk jurisdiktion – eller för den delen norsk, där jag befann mig under åtalsperioden. Ändå dömdes vi.

Vi dömdes till en kollektiv dom. Alla blev dömda till 1 års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd, ett rekordskadestånd i sverige. Trots att det framkom att det var en jävig domstol som prövat fallet så fastställdes det att Norström inte gjort något tekniskt fel. Istället fick vi överklaga till hovrätten.

Från tingsrättens dom kunde jag inte riktigt se varför jag blev dömd. Det fanns inga specifika anklagelser mot mig. Det fanns inga tidsperioder som jag hade varit involverad. Det fanns inget brott bevisat ens, jag blev ändå dömd för medhjälp till brott som man inte hade bevisat. Tack vare bristande bevismaterial kunde man vända på steken – jag kunde saker som kunde ha varit nyttiga för The Pirate Bay, därför hade dessa saker skett och jag hade utfört dem. Trots att samtliga personer som blev förhörda påpekade att allt som programmerats eller utvecklats på The Pirate Bay hade skett innan åtalsperiodens början ens, och att de kunskaper jag hade som kunde varit till nytta, ändå var i skuggan av de två grundarna av The Pirate Bay. Kunskaper som ändå inte behövdes då allt var orört.

I hovrätten var det en liknande historia. Det var nu inte en utan två domare som hade en bakgrund i samma förening för upphovsrätt. Det var nämndemän som t.ex. jobbade på Spotify, en konkurrent till The Pirate Bay, som dessutom till stor del ägs av de skivbolag som var vår motpart. Efter en plågsam lång uppspelning av de inspelade förhören från tingsrätten (där även nämndemännen i hovrätten somnade till ett par gånger) så kom det ändå en fällande dom. Jag blev personligen dömd till 8 månaders fängelse samt 46 miljoner i skadestånd. Denna summan är idag närmare 100 miljonor kronor med ränta.

När jag läser hovrättens bedömning av vad jag personligen skall ha utfört så kan jag inte känna något annat än apati och hjälplöshet. Jag skall ha gjort tre saker som har gett mig ansvar. Dessa vill jag gå igenom med er.

Bland annat skall jag ha installerat en dator som fungerat som en såkallad lastbalanserare – en dator som gör att man kan fördela ut arbete mellan flera olika datorer på stora webbtjänster. Det står klart och tydligt i hovrättsdomen att jag är ansvarig för konfigurationen av denna dator. En sådan dator fanns visserligen i ett av skåpen som The Pirate Bay huserades i. Däremot var den inte inkopplad med en endaste kabel på något vis. Vissa datorer har polisen utrett hos Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Vissa datorer har man noggrannt gått igenom. Åklagaren har i vissa fall ringt till ägaren av datorer och frågat om de vill polisanmäla Gottfrid Svartholm för dataintrång eftersom de hittat att han haft tillgång till datorer. Datorer han skött åt sina kunder. Datorn som jag skall ha varit ansvarig för har man inte ens en endaste rad text om i något annat än i beslagsprotokoll. Jag kan inte se den konfiguration jag är dömd för. Den konfiguration som jag enligt svensk domstol bortom rimligt tvivel skall ha skapat. Den konfigurationen som jag med 100% säkerhet kan säga hade bevisat att denna dator inte har använts till The Pirate Bay. Den tillhörde nämligen ett företag som hade hyrt ut den. Ägaren har själv satt in den i dataskåpet bara några veckor innan tillslaget.

Under hovrättsförhandlingarna så vitsordade åklagare Håkan Rosvall att det var som jag sa, att denna maskinen inte var använd till The Pirate Bay. Därför la min advokat ingen energi på att nämnda det i sin slutplädering. Ändå valde Rosvall att efter det nämna att jag hade varit ansvarig för den. Och till slut blev jag dömd för denna dator. Ingenstans finns det en endaste liten gnutta bevis som ens visar på att denna dator varit använd, till något. Jag brukar säga att jag känner mig som en finne som är dömd för ett pistolmord därför att det fanns en kniv i närheten och “vi finnar är kända för att använda kniv”. Eftersom jag “erkänt” att jag vet vad en lastbalanserare är så skall jag dömas för att det funnits en sådan, trots att den inte varit i bruk. Och trots att mina medåtalade är bland de främsta i världen på att bygga sådana lösningar och jobbar med det dagligen. Och trots att det vore jättelätt för Jim Keyzer att ha tagit fram konfigurationen, speciellt när jag skall anklagas för den.

Punkt två som jag dömdes för är att jag skall ha byggt ett system för genrer på The Pirate Bay. Jag skall ha förbättrat funktionaliteten på tjänsten genom att på något vis ha fått in genrer. Vad detta nu skulle innebära. I domen står det att jag varit ansvarig för “kategorisering”. När något laddas upp till The Pirate Bay så väljer uppladdaren själv vilken kategori han vill lägga materialet i. Sedan ligger det där. Kategorisystemet har funnits sedan innan åtalsperioden – jag skulle våga påstå att det är det samma systemet som funnits där sedan The Pirate Bay startade. Genrer är dessutom något helt annat än kategorier, det är underkategorier. En kategori är exempelvis Film, Musik eller Spel. En genre är exempelvis Action, Sport eller Hiphop. Det är en ganska stor skillnad i ordemeningen. Men kortfattat så har det inte ändrats några kategorier på The Pirate Bay sedan 2004. Inte ens idag har det ändrats något kring kategorier på The Pirate Bay. Och genrer har aldrig ens funnits, ändå är jag dömd för att ha skapat dem. Anledningen är att jag i ett mejl nämner “genrer on the bay” och att en tredje person i ett mejl undrar om vem som sköter sök och “I think Peter” besvaras. Samtidigt som jag är med och bygger en ny tjänst, The Video Bay, en tjänst för strömmande video som skulle släppas om det inte vore för det stora tillslaget. Trots detta tycker svensk domstol att jag utom rimlig tvivel är bevisat skyldig till kategorisering av innehåll på The Pirate Bay. Det finns inte heller här någon form av teknisk bevisning. Trots att det vore lätt att ta fram. Även detta var en uppgift som föll på Jim Keyzer.

Punkt tre är den jag sagt att jag gjort. Men jag anser inte att jag begått något brott. Jag är dömd för att ha vid ett tillfälle i April 2006 (nästan ett år efter åtalets början) ha skickat en faktura för reklam på The Pirate Bay. Historian bakom var så simpel som att de som betalade för reklamen hade bråk med annonsföretaget som skötte The Pirate Bays annonsering, och krävde därför att ett svenskt bolag skulle fakturera istället. Eftersom jag var omtyckt av alla parter så bad VD:n på detta svenska (börsnoterade) företag mig att skicka fakturan från mitt svenska aktiebolag. Det gjorde jag, och sedan betalade jag en faktura från det bolaget som de själva vägrade betala till. Det var personligt gruff bakom det hela och det var ett sätt att försöka få till stånd ett avslut av detta bråk. Jag tjänade inte en krona på det hela och hade inte pengarna på mitt konto ens en dag.
Detta är något som en vanlig inkassofirma hade kunnat vara behjälpliga med annars, utan att bli åtalade eller dömda för det. Jim Keyzer har suttit och förhört dessa personer som sålde reklamen, som ändå tog hälften av de pengarna som tjänades på The Pirate Bay, och inte kommit på tanken att anklaga dem för att ha tjänat pengar eller finansierat den här tjänsten. Åklagaren har haft precis samma inställning. Men i grund och botten så är jag helt säker på att det inte finns något olagligt i det jag har gjort.

I den iver man har haft för att se till att The Pirate Bay skall dömas, så har jag dratts med. Bevis eller ej. Det är uppenbart om man ser till domstolsbeslutet att man haft inställningen att jag skall dömas och sedan försökt hitta någon handling att döma mig för. Att den polismannen som jobbade åt min motpart i målet, tillika politiska motståndare, har kunnat utreda alla datorer i detalj förutom de som gäller mig gör såklart att jag inte riktigt kan se på detta som att jag ens haft en ärlig chans. Att det finns jäviga domare som får välja vilka han vill döma är en fars. Dessa människor i det svenska rättsväsendet har fått utöva den makt som allmänheten gett dem förtroende till, och de har gjort det på ett sådant sätt att jag hoppas de skäms för resten av sina liv. De är regelrätt korrupta och kriminella människor.

Istället vill jag avsluta mitt långa brev med mina reflektioner av det hela. Jag vet att jag har kommit till en punkt där jag har mindre än en promilles chans att slippa undan ett straff. Att slippa få sitta inspärrad för brott som jag inte gjort. Brott som dessutom inte ens begåtts. Brott som säkerligen inte ens är ett brott till att börja med, om de hade begåtts, och som om de hade begåtts inte hade begåtts av mig. Det är en bisarr situation hur långt bort jag är från att ha någon straffskuld. Ändå måste jag sitta några månader inlåst, på en klass 2 anstalt eftersom det anses föreligga risk att jag skall återupprepa dessa brott, brott som inte begåtts, för närmare 7 år sedan. Brott som, om de skall begås, kräver tillgång till höghastighetsinternet, fysiska maskiner, datahallar och liknande. Brott som inte behöver begås, eftersom man inte använder sådan teknik längre. Och när jag kommit ut från anstalten, där jag säkerligen kommer att bli ännu mer bitter över situationen, så har jag en ekonomisk skuld på, än så länge, 100 miljoner kronor. Pengar som är rena fantasisummor, som skall “kompensera” för den medhjälp till medhjälp till möjligt brott som jag skall ha begått genom att ha gjort saker som inte skett. En ekonomisk skuld till några av världens rikaste företag. En skuld som i stort sett betyder att jag inte har en framtid i Sverige som land om jag vill kunna leva på något annat än brödsmulor eller vänners välvilja. Denna skuld är som att bli utvisad. Jag kommer behöva bli en ekonomisk flykting från Sverige.

Denna bisarra situation är något som myndigheter i Sverige blundar för. Det är en skymf mot allt det rättsväsendet skall stå för. Det är en skam för hela befolkningen. En befolkning som inte ens delar åsikterna till de lagar som hänvisas till i fallet jag är dömd i. Och det är dessa saker jag vill att vi alla ska få nåd ifrån. Inte bara jag, utan svenska befolkningen. Förtroendet som gått försvunnet med all jävighet, all uppenbar korruption, ministerstyret som aldrig blev utrett, alla fula taktiker som använts för att tillfredsställa en maktfullkomlig handelspartner. Sveriges rättsväsende har sålt ut enskilda individer. Så skall det inte vara i en demokrati.

Ge sveriges folk nåd från denna korruption.

—

Vi har många tråkiga bokstavssjukdomar i samhället, allt från ADHD till HIV. De är otrevliga för den som drabbas av den och kan i vissa fall leda till döden.

De nyaste heter IPRED, FRA, ACTA och nyss upptäcktes också DLD. Visserligen drabbar de inte våra fysiska kroppar, däremot våra innersta jag. Människor måste vaccineras eller ta medicin mot dem. För att slippa HIV använder vi kondomer, för att slippa DLD använder vi krypterade tunnlar.

Den stora skillnaden mellan dessa sjukdomsgrupper är att de nya är skapade av politiker och lobbyister för ekonomisk vinning, statlig kontroll och censur. Dessa personer har oftast litet intresse för det hållbara samhället och ser kortsiktigt på vad det innebär att införa dessa nya virus.

På början av 1900-talet så var många rädda för att bli beroende av morfin. Därför började man marknadsföra heroin som lösningen. Man bytte helt enkelt ut ett problem mot ett ännu värre problem. Det är ungefär vad dessa nya lagar gör. Istället för att vi diskuterar hur vi ska skapa ett samhälle där ingen känner behov av att begå brott så lagstiftas det till den grad att människor tvingas begå brott.

I fattiga delar av världen sprids sjukdomar eftersom människor inte har råd att skydda sig eller har råd att få hjälp. Samma sak gäller med de nya lagarna. Är du bemedlad nog, antingen med pengar eller med kunskap, så är det lätt att skydda sig. En VPN-tunnel för en femtiolapp i månaden är kostnaden för att slippa de flesta nya övervakningslagarna. Ungefär jämförbart med ett paket kondomer.

Har du hört talas om en terrorist som dött av syfilis den sista tiden? Du kommer inte heller höra talas om någon terrorist som hittas enbart pga de nya lagarna. De har råd och kunskap om de digitala kondomerna. Så varför är man så intresserad av datalagring? Mindre bemedlade är de som kommer smittas och drabbas.

Sjukdomar har en tendens att mutera och bli än värre. HIV blir till AIDS. IPRED håller just nu på att utvecklas till IPRED2. FRA drabbade få men skall nu användas till att drabba allt fler. DLD kommer gå samma väg. Med nya LEK (Lagen om Elektronisk Kommunikation) så finns det gott om utrymme för DLD att mutera. Då pratar vi inte om mutation som i X-men där man t.ex. får möjlighet att läsa tankar – eller kanske är det just det vi pratar om? För ytterst så handlar dessa nya sjukdomar om att komma medborgarna inpå livet. I debatten har vi hört jämförelser med DLD till “poliser som patrullerar på stan”. DLD är snarare någon som läser dina tankar dygnet runt och förföljer dig precis överallt, konstant. Det är illa nog innan mutation.

Innan vi hittar kurer mot cancer, HIV etc så har vi bromsmediciner. Bromsmediciner för ACTA, IPRED och DLD har funnits sedan länge, är välbeprövade med få biverkningar. Vissa är lite dyrare (och oftast säkrare), precis som alltid. Lär dig namnen på de viktigaste redan nu eftersom dessa sjukdomar sprids som en löpeld: SSL, PGP, I2P, VPN, TOR. Ironiskt nog har Sverige världsledare inom bra VPN-mediciner och svenska staten ger ekonomiskt stöd till TOR. Två av de viktigaste av medicinerna mot de nya sjukdomarna som skapats.

Att använda dessa bromsmediciner är en sak. Men allmänheten är nog eniga i att vi faktiskt bör utrota sjukdomarna. Det handlade i fallet DLD om lite civilkurage och att trycka på en annan knapp. Tänk om det vore så lätt med andra sjukdomar, vad hade ni tryckt då, politiker?

Jag håller på att skriva en bok om TPB, har gjort det (långsamt) i flera år. Fick min dator stulen en gång så över halva boken försvann – men det är Ok, nån behövde väl pengarna för datorn och samtidigt var den delen av boken rätt sunkig. Sista månaderna har jag skrivit mer och mer och nu börjar det snart bli dags att publicera något. Här är lite småtext utan rättstavning och sånt! (För de som inte vet: jag har en policy att jag aldrig ändrar i bloggposter, felstavningar och sådant får stanna kvar. När jag sätter punkt för en mening är den orörbar. Det gäller även texterna till boken, tills den skall formateras och fixas för slutpublicering. Utan de reglerna får jag inget gjort…)

Hur jag träffade Fredrik!

Ibland säger man att CSN är de som är högst ansvariga för att Sverige har haft sådan framgång inom musikvärlden. Att genom en stabil och bra låneordning har människor kunnat ta CSN-lån, skita i att plugga och istället leva och göra musik. Inom svensk dataindustri är kanske Telia och Ericsson lika mycket att tacka på liknande vis. Vi är många som fått gamla nedärvda datorer från deras gamla misslyckade projekt. Datorer är inte alltid bara datorer, utan vissa som används för specialiserade uppgifter är det få som vet hur de kan användas. Därför säljs de maskinerna av billigt eller ges bort när avskrivningstiden så tillåter. En gång fick jag tre maskiner från en vän på Ericsson som bara var några år gamla. Några år tidigare köptes dessa in för över en kvarts miljon styck. Maskiner som de flesta inte förstår hur man använder, som vi som älskar teknik tycker är jätteroliga att leka med.

Jag hade tre av dem. IBM AIX RS6000-datorer. De stod i mitt vardagsrum på Värnhemstorget. Lägenheten var på 180 kvm och var den enda jag kunde hitta i Malmö efter att ha letat länge. Flera rum, de finaste tyvärr, stod helt tomma. I det absolut finaste rummet fanns det stora rundade fönster med utsikt över hela värnhemstorget. För att komma till rummet fick man öppna flera pardörrar genom rummen som låg i fil. De flesta hade en eller inga möbler eftersom jag inte hade råd och/eller lust att skaffa möbler. Jag visste inte hur jag skulle möblera ens.

Ned i finaste rummet så stod iallafall dessa tre maskiner vanligtvis. På varandra. Rummet var kanske 30kvm stort, hade fiskbensparkett, burspråk och det var närmare 4.5m till tak. Tak med stukatur. En riktig paradvåning. Här hade jag alltså endast dessa tre datorer, i mitten av rummet. Mina vänner som såg dem tyckte jag hade satt dem där som en hyllning men sanningen var nog mest att rummet låg så långt borta från mitt sovrum att om jag startade dem så slapp jag höra ljudet. Eventuellt kan det ha varit malmös finaste serverrum, men för mig var det mest ett rum jag slapp möblera.

Speciella datorer kan bara göra speciella uppgifter. Detta var ingen datorer att spela spel på. Det var avancerade maskiner för beräkningar, databashantering och andra saker som var kritiska att alltid kunna ha igång. Allt var utbytbart under drift. Du kunde såklart byta hårddiskar när den var igång. Men även processorer, minnen, fläktar. Datorerna var byggda för att kunna stå igång dygnet runt, för alltid. Perfekt för tjänster som ska vara så stabila, men inte särskilt viktigt för några datorer som står på hög i en lägenhet och mest samlar damm.

En dag på IRC frågade en god vän om jag hade någon dator över att låna ut. Det var Piratbyråns tracker som behövde den eftersom deras databas inte kunde hantera all trafik som börjat komma. Jag kände inte direkt till trackern. Som mest hade jag hört talas om Suprnova och aldrig fattat tjusningen i BitTorrent egentligen – jag laddade ju ner alla mina saker via FTP, som gamla kompisar hade. Faktum är att jag laddade ner sakerna från samma ställe som de flesta stora releasegrupperna laddade upp till. Men jag gillade tanken på att göra det lätt för alla människor att dela material och ville såklart hjälpa till.

Min vän satte mig i kontakt med en kille i Göteborg som hade nicket TiAMO. Jag undrade först om han var italienare och föreställde mig en mörk kille med lite skäggstubb, mousse i håret och med en uppknäppt skjorta som avslöjade hans tjocka brösthår. En som tyckte han var guds gåva till kvinnor. Det sista var nog det enda som visade sig stämma…

Servern i fråga användes tyvärr aldrig till TPB. Istället blev den under något år eller två en dator för Piratbyran.org. Den byttes ut veckan innan TPB-tillslaget mot en fjärdedel så stor server, då rensad från alla gamla privata filer som funnits på maskinen. Det var nog bra. Senare gav jag bort maskinen till Forskningsavdelningen. Och när det var ett tillslag där så orkade polisen inte bära med sig den stora klumpen. Den vägde helt enkelt för mycket – en försvarsteknik om något.

From: Peter
To: debatt@aftonbladet.se
Subject: Debattartikel med tanke på Peter Kadhammars kolumn om mig idag

Hej Aftonbladet;
med tanke på att ni har en artikel där ni kallar mig för “nätparasit” så tänkte jag, att istället för att polisanmäla för förtal så ska jag premiera er med en debattartikel om nämnda kolumn.
—

OMG. Det var det första jag fick ur mig när jag läst Peter Kadhammars kolumn på Aftonbladet om Flattr och mig själv.

Kadhammar är upprörd över att Flattr har en avgift på 10%. Han tycker att tjänsten “skimmar” dessa pengar – en referens direkt till kreditkortsskimmning, något som väcker ett löjets skimmer över Kadhammar själv.

Med The Pirate Bay löstes frågan om hur man distribuerar information. Med Flattr löser man problemet med hur man skall dela pengar för information. Så enkelt är det och det är därför Flattr startades.

Ja, Flattrs avgift finns där för att täcka kostnader. Men den som skapat något får 90% – minst. Jämför det med vilket som helst skivbolag. Flattr har dessutom alltid haft som mål att bli mycket billigare. De 10% som “skimmas” – de delas dessutom med distributören av materialet (exempelvis Aftonbladet, Youtube eller din privata blogg). Tanken är att vi skall finna en hållbar lösning för att kunna hålla information öppen och tillgänglig utan att någon central person skall bestämma när, vem och hur det skall få spridas.

Jag har aldrig påstått att det inte krävs intänkter som företag. Däremot har jag ifrågasatt om man verkligen har en affärsmodell som är korrekt i underhållningsbranschen. Det kanske inte Flattr heller har och då går systemet under. Men då kommer inte Flattr stämma barn, ungdomar, pensionärer (eller döda) om modellen visar sig inte fungera. Inte heller kommer några lobbyister anställas för att kräva ny lagstiftning som gör att Flattrs modell är den enda som får finnas och att ingen får gå utanför modellen. Inga högljudda krav om grov övervakning och censur av internet för att skydda de som tjänar några ynka procent av pengarna i systemet.

Gällande om någon “snor” (jag tror Kadhammar menar “kopierar”) Flattrs namn och så – företaget har inget varumärkesskydd, all källkod som släpps är helt öppen. Flattr har fått flera konkurrenter som gör exakt samma sak och hoppas de också lyckas.

Målet är nämligen att skapa hållbarheten, inte att sitta kvar i en trasig modell och tjura. Till skillnad från Peter Kadhammar som för övrigt borde använda Flattr själv. För oavsett vad du säger för ointelligent dynga så har du en grundläggande rätt att få uttrycka dig och att folk ska få hjälpa dig göra det.

It’s crazy. TPB AFK has been filming for ages and I realized that I’ve seen Simons beard turn gray-ish over the years – it’s been that long.

Some days ago he shot the final scenes for the movie. Of course the saga is not over but there’s a good story in there that needs to be told. I don’t know if I’m looking forward to it, I really hate seeing myself on the screen and some of the scenes are probably fucking personal. But it might be good to tell the grand kids one day….

Another crazy thing is that since Simon has been so pre-occupied with filming, editing and such, he’s never really released a lot of material from the movie. He thinks all of it is too good. I on the other hand film Simon every now and then – the old switcharoo. I release some of the clips since I think it’s fun that I’ve released more material, behind the scenes, then there is from the actual movie. It’s like leaking a bit.

Here’s some recent clips. There are more on my Vimeo page if you speak swedish – the ones I post here are non-swedish ones 🙂