Blog of Peter

För några dagar sedan hade den statliga svenska myndigheten Svenska Institutet (SI) ett föredrag i Istanbul, Turkiet. I föredraget lyfts olika svenska organisationer fram som demokratiserat världen på olika sätt. Kända svenska företag som IKEA, H&M, Volvo nämns. Men även en mer kontroversiell “organisation”, The Pirate Bay (TPB).

När det blev känt att svenska staten använder TPB som ett exempel på något demokratiserande blev självklart TPB:s motståndare rasande. I närmast matadorliknande frustration väste Henrik Pontén, lobbyist för de stora amerikanska hollywoodbolagen, fram sin syn på TPB. Han sa att TPB är ett “kriminellt nätverk” och inte ska få jämföras med laglydiga företag som bra exempel på demokratiserande verkan.

I transparensens namn ska jag kanske här tillägga att jag själv är medgrundare till TPB och har ett visst egenintresse i saken. Och visst tycker jag det är lite smickrande och småironiskt att svenska staten gärna nyttjar den goodwill som TPB har gett Sverige, speciellt gällande de unga generationerna, samtidigt som staten sett till att fängsla oss som varit involverade. Man får ha kakan kvar men äta den samtidigt.

Den artikel som TT valt att skriva innehåller inga citat från någon från TPB. Detta i sig är en ganska märklig journalistisk vinkel, att låta en lobbyist få prata om “kriminella nätverk” men inte låta motsidan få dementera (eller bekräfta) påståenden. SI fick prata och berätta att de inte lägger någon värdering i om det är bra eller dåligt, det som exemplen har åstadkommit. Det är nog en vettig inställning, speciellt då det är mycket smutsigt som sker.

Runt H&M har det exempelvis varit många skandaler gällande barnarbete, farliga kemikalier som gjort människor sjuka i produktionsleden, miljöförstörande tyger, dun som plockats från levande gäss, angorakaniner som plågats för sin ull, skatteplanering mm. Gällande IKEA är listan ungefär likadan, fast med ännu mer skatteplanerande, avverkande av unika urskogar, lite mer skatteplanerande och sen lite mer avverkande av unika urskogar. Volvo har anklagats för kartellbildningar, skattefiffel med fermenta mm.

Sammantaget verkar det som det inte är så speciellt bra företag som sverige väljer att lyfta fram ur demokratisynpunkt. Tur är det väl då att något positivt, TPB, finns där som Sverige kan väga upp med. En tjänst som gjort det möjligt för alla, världen över, att dela information ocensurerat. Som inkluderar alla, oavsett klasstillhörighet, ras, ålder eller kön. En tjänst som gjort mer än de andra företagen ihop för att förbättra yttrandefrihet och informationstillgängligheten än de andra företagen gjort ihop. Allt utan att få så mycket som ett tack för det från staten, utan tvärtom.

Ändå är jag glad att TPB används av staten som ett positivt exempel. I Turkiet speciellt, där det yttrandefriheten är starkt begränsad. TPB var en av mycket få instanser som gjorde det möjligt att sprida filmer på demonstrationer och annan samhällsviktig information i Turkiet. Tills något hände, upphovsrättsbolagen klarade att få TPB censurerat i Turkiets internet. En direkt demokratifientlig handling ur rent egoistiska värderingar.

Så ja, jag kan hålla med om att TPB inte ska jämföras med Ikea, H&M och andra oetiska företag. För TPB står med piratflaggan högt i topp. När det gäller demokratisering så är TPB sveriges mest framgångsrika export i modern historia.

A while back we started thinking about what to do with the issues that the Snowden leaks revealed to the world. My friends, Linus and Leif, are two of the best people I know. We all have our hearts in the right place and we all have skills and ideas that can be put into good use.

We decided to put our minds and skills together and try to make an encrypted messaging app. We thought about the issues, the things noone seemed to be trying to solve. The tech community had solutions – but only focused on the people who understood the problems. The non-tech communities didn’t care. A messenger that catered to the common users but still understood the political issues was a thing we all felt was missing. We started a crowd-funding campaign, both to see if there was an interest but also to raise enough money to actually get time to do this. We were thinking we might get about 50.000 USD in a few months. In about 48 hours we had three times that money, and we decided that we needed to stop asking for money, it was more than we knew what to do with.

So we had about 130.000 USD after all fees was paid. And then we lost some more (like 30.000USD) because of a bitcoin wallet that got stolen from our bitcoin supplier. But still, a lot of money. We decided to hire some people to help us out with the things we are not experts in. The process was slow and hit with lots of realizations of that certain things would not work. The ideas were too complex and sometimes just too expensive. We had a lot of money, but far away the same amount (we’re talking millions or billions) that our competitors had access to. Just think – verification by SMS for all of the potential users would be millions of dollars even at a few cents per SMS. And if we didn’t verify by SMS it would be hard to invite users and bootstrap the usage. It’s a lot of these things that we didn’t understand until quite far in to the process.

In the middle of it all one of our team members got a kid and had to focus on that of course. I personally had other issues as I got kidnapped by the swedish government and locked up for my work with another project – The Pirate Bay. In the middle of the kidnapping, my father died. I had no way of working on anything, and I’ve had a hard time with how I personally need to handle things. This project – as well as the other projects I’m involved in – was hit massively by my absence. And they still are, since I have not been able to get 100% on my feet yet. I’m getting there but just as with other things, it takes a lot of time.

So, we had been working on this project for a long time with all of the set backs we had. And a few weeks back we started talking. What are our results? We have spent the money (and if we paid for all the work and time that we and other people put in it would have been many times more). We have a decent app for IOS and Android. But it’s still not finished and there are other things that are not software related that’s missing and will take lots of more time. And would require much more money both for time but also for legal, hardware, structures etc.

But the bad thing – or rather good if one tries to stay positive – is that our competitors have been good at fixing issues. And we have lots of new ones. They’ve had more progress and financial support so they could speed up their process to the level that they’re now really good. Better than our messaging app could become right now. Ok, they’re missing on features but they have the ability and cash to resolve those issues. And our goal was always to ensure that the everyday users would be protected. Signal and other apps are doing that quite well, with good UI and UX compared to what was the case when we started.

We decided that we could go two ways. We could ask for more money (a lot), either from the community or some investors. Or we could close down. Since we already got money from the community with way too little to show back from the expectations that felt wrong. And we don’t think that it would be a good idea to ask investors for money since we’d lose control over the project. So in the end, closing it down felt like the least bad thing to do.

I know a lot of people will be upset. But timing is key, and there’s no point in spending more time just because we feel we dropped the ball. Life gave us curveballs and we were probably way too naive in entering this project. I don’t regret it though, but right now it’s stressing me (and the other guys) quite a bit, because we really don’t want to disappoint the community. But then again, we also wouldn’t really contribute. And we still lack funds if we decide to go ahead. So it’s a catch 22. We tried looking for someone to merge our project with, but didn’t really find anyone. And we’re not sure what to do with the things we’ve created – part of it might be useful for someone, other things (that took a lot of time to create) are things we realized would not work in larger scales.

So I’m sorry that we’re closing down, but it’s the only reasonable thing to do. Sometimes it’s better to just take the bull by the horns than to try to ignore it. And move on to the next thing and try to fix that. I’m personally trying to influence people and politicians to make sure we don’t need systems like Heml.is. We should be protected by the governments instead of trying to protect ourselves from them. It’s a multi-angle attack needed, technology, political work and transparency.

Det känns som 2005 igen. Nyheten om att fildelare krävts på miljontals kronor dök upp i mitt flöde och jag trodde på riktigt det var en gammal nyhet.

Något annat som kändes som 2005 var att antipiraterna fick ställa sig och basunera ut “fakta” hur som helst till ett trött media som inte direkt ställde motfrågor. TT citerar visserligen bara men samtidigt så ställer de inga uppföljningsfrågor. Precis så som det var när vi startade Piratbyrån just för att vi tröttnat på att media inte riktigt gjorde sitt jobb.

För såhär är det. Antipiraterna hyllar rättegången mot mig och några andra, den så kallade The Pirate Bay-rättegången, som en framgång. Att de närmaste mutade och hotade sig till domen är de rätt tysta med. Minns ni? SVT avslöjade att USA hade utövat påtryckningar och hot om handelssanktioner mot Sverige. Veckorna efter att åklagaren säger att The Pirate Bay (TPB) inte begår några brott så begär samma åklagare ett gigantiskt tillslag mot TPB. Sedan följde följande rättsskandal: polismannen som gjorde utredningen råkade även jobba åt Warner Brothers (dåvarande justitieminister Beatrice Ask tyckte det var lysande att svensk polis var duktig nog att få jobb åt stora viktiga amerikanska företag), domaren i rättegången satt även i styrelsen för en intresseförening FÖR upphovsrätt (där bolagen som anmält TPB var stora bidragsgivare), nämndemän som hade skivbolag. Fällande dom. Överklagan till hovrätten – samma veva om igen! Två domare som satt i styrelser för upphovsrättsföreningar (där anmälande bolagen är bidragsgivare), nämndemän med färdiga intressen (minns ni han som jobbade åt Spotify, som ser på TPB som en konkurrent?) och så vidare. Och sen HD som vägrade ta upp fallet och vägrade berätta varför. Trots att EU-domstolen har gett vägledande dom som friat i exakt likadant fall.

Phew. Det är mycket att komprimera ner. Nu står upphovsrättsbolagen där igen. Kämpar för “artisternas bästa”. Mot dessa skurkar som tjänar pengar på att dela kultur gratis (vet inte hur pengarna kom med i bilden, men så säger de ju). De pengarna de vinner är ofta 10 miljoner kronor som skall betalas av en 20-årig kille. I ett konsumenteristiskt kapitalistiskt samhälle, exempelvis det vi lever i, så är det så nära ett livstidsstraff man kan komma. Vinsterna de får har de aldrig, i något land, delat med sig av till någon artist. När upphovsrättsbolagen vann mot exempelvis Napster och Kazaa fick de in hundratals miljoner. Noll kronor gick till artisterna de säger sig skydda. Pengarna går till att stödja rika advokater.

Nej, istället sitter advokatbyråerna där och gottar sig. De tar pengar från barn och unga för att skydda någon de inte någonsin gynnat. De säger att domen mot TPB blev en brytpunkt i debatten – vilken debatt menar de? Den om att sveriges rättsväsende kanske är ett öppet mål för korruption, knappt utan lagar för att anställa poliser eller advokater? Den om att den med mest pengar vinner i dagens sverige? Eller den om fildelning? Eh. Vem pratar om fildelning år 2015? Ska vi börja prata om vi är för eller emot frysboxarna nu också, isbitsindustrin kanske vill förbjuda dem.

Det vi borde prata om är hur vi fixar så dessa parasiter på samhället – upphovsrättsindustrin, advokater som säger sig agera åt stackars artister etc – kan få lov att fortsätta med detta. Varför sätter vi inte ner foten? Och varför, i herre jösse namn, låter vi någon gå med på TTIP-avtalet som ger dessa parasiter än mer makt och inflytande i samhället. Har vi inte lärt oss något?

News just reached me that The Pirate Bay has been raided, again. That happened over 8 years ago last time. That time, a lot of people went out to protest and rally in the streets. Today few seem to care. And I’m one of them.

Why, you might ask? Well. For multiple reasons. But most of all, I’ve not been a fan of what TPB has become.

TPB has become an institution that people just expected to be there. Noone willing to take the technology further. The site was ugly, full of bugs, old code and old design. It never changed except for one thing – the ads. More and more ads was filling the site, and somehow when it felt unimaginable to make these ads more distasteful they somehow ended up even worse.

The original deal with TPB was to close it down on it’s tenth birthday. Instead, on that birthday, there was a party in it’s “honour” in Stockholm. It was sponsored by some sexist company that sent young girls, dressed in almost no clothes, to hand out freebies to potential customers. There was a ticket price to get in, automatically excluding people with no money. The party had a set line-up with artists, scenes and so on, instead of just asking the people coming to bring the content. Everything went against the ideals that I worked for during my time as part of TPB.

The past years there was no soul left in TPB. The original team handed it over to, well, less soul-ish people to say the least. From the outside I felt that noone had any interest in helping the community if it didn’t eventually pay out in cash. The attention for new artists (the promo bay) felt more like something TPB had to do in order to keep it’s street cred. The street cred I personally tried to destroy when being part of TPB, multiple times, in order to make sure that people stopped idolizing TPB the way they did. Mostly it didn’t work though.

As a big fan of the KLF I once learned that it’s great to burn great things up. At least then you can quit while you’re on top. I think I left TPB just a little bit after that top, and not when it’s as shitty as it was when it was closed today. It feels good that it might have closed down forever, just a real shame the way it did that. A planned retirement would have given the community time and a way to kick off something new, something better, something faster, something more reliable and with no chance of corrupting itself. Something that had a soul and could retain it.

But from the immense void that will now fill up the fiber cables all over the world, I’m pretty sure the next thing will pan out. And hopefully it has no ads for porn or viagra. There’s already other services for that.

Många som läser den här bloggen vet att jag ställer upp i (finska) EU-valet nästa år. Och jag har tänkt mycket på vilka jag vill jobba med om jag hade kommit in.

I Sverige är det goda chanser att Piratpartiet får 1 mandat. Även om de inte synts lika mycket sista tiden är frågorna som de ställer upp för mer aktuella än någonsin och har kanske blivit så stora att alla partier faktiskt måste prata om dem. Men det viktigaste är att göra något istället för att bara snacka. Piratpartiet har två personer i EU-parlamentet idag, som båda gör mycket!

Min gissning är att piratpartiet kommer fram till samma lista som förra gången inför EU-valet, med Christian Engström som etta och Amelia Andersdotter som tvåa. Skillnaden mellan första och andra plats är, som det ser ut idag, skillnaden mellan att komma in och inte komma in.

Jag gillar båda två men jag skulle föredragit en omkastad lista, med Amelia överst. Det finns många anledningar, men jag ska försöka lista dem här.

För det första, Amelia har fått kämpa riktigt rejält för att överhuvudtaget få sin plats som parlamentariker. Hon kom in via ändringen till Lissabonfördraget, vilket gjorde att hon fått möjlighet att jobba “på riktigt” kanske halva tiden av den tiden hon varit folkvald. Jag tycker det är viktigt att hon faktiskt får samma möjlighet som Christian fått att uträtta stordåd.

Mer därtill är att Amelia faktiskt är väldigt spot on för piratpartiets potentiella väljare. Hon är i rätt åldersgrupp och har ungefär samma fokus i livet. Även om jag tycker det är viktigt att försöka nå allmänheten, är det faktiskt så att piratpartiets potentiella väljargrupp antagligen är trötta på att inte känna sig representerad av någon som är som de själva. Trötta på politiker, trötta på folk som bara pratar. Amelia är inte politiskt intresserad av annat än resultat för de frågorna hon ställer på.

Amelia har även skapat riktigt bra nätverk för framtida arbete och hon har visat bra resultat, trots den korta tiden hon fått möjlighet att jobba. Jag måste också slå ett slag för hur viktigt och bra det är att det finns starka kvinnor i ett parti som av allmänheten (med rätta, tyvärr) uppfattas som så mansdominerat. Piratpartiet kommer nog få sina manliga väljare lättare än de kvinnliga. En kvinnlig kandidat på valbar plats skulle definitivt sätta piratpartiet i bättre ljus hos oss som är kritiska till mansdominansen.

Jag tror också att det är större sannolikhet att båda två kommer in om Amelia står på första plats. Det är viktigt att sticka ut lite när det är val, vilket Amelia gör mer än Christian. Hon är märklig (på ett bra sätt!) och gör ett speciellt intryck. Christian är mer kameleont som därför kan verka ofarlig hos gubbarna med makt, och påverkar på det sättet. Båda typer behövs, men just uppmärksamhetsmässigt är det lättare med lite konstigheter, och uppmärksamheten gynnar alla.

För ett tag sedan så startades en rättegång mot Gottfrid Svartholm, gällande dataintrång och bedrägeri. Under rättegångens första dag så visade SVT inslag i sina nyhetsprogram om detta. Jag fick reda på det på ett ganska tråkigt vis, nämligen genom att folk undrade varför jag hade varit involverad i dataintrång och bedrägerier!

Det var nämligen så att SVT återanvände filmat material från The Pirate Bay-rättegången. När de förklarade att rättegången mot Gottfrid hade börjat så visades alltså gamla bilder med texten “The Pirate Bay-rättegången”. Självklart kan jag förstå att det finns ett visst medialt intresse om Gottfrid och hans koppling till The Pirate Bay (som han inte varit involverad i på sju år innan den nya rättegången började), men det känns lite på gränsen till smutskastning när SVT kallar Gottfrids fall för “The Pirate Bay-målet”. Det nya fallet handlade inte på något vis om TPB, fildelning eller något närliggande.

För min egen del var det personligen lite trist eftersom SVT klantade sig på alla sätt och vis med hur de bakade ihop text och bild. Under tiden som de visar arkivbilderna (som för övrigt inte nämns som arkivbilder) så berättar de att Gottfrid “och en person till” har åtalats för brotten det gällde. Just när Gottfrid visas i bild så sägs hans namn. Och just när “en person till” nämns så visas jag. Det är svårt, närmast omöjligt, att inte koppla timingen för hur personerna visas till vad som sägs om dem.

Flera personer kontaktade mig och undrade vad jag hade ställt till med. De undrade varför de inte visste om det, hur jag tänkt när jag begått bedrägerier osv. Själv fattade jag såklart ingenting och valde att titta på SVT Play på rapport. Jag blev rasande när jag såg inslaget och kontaktade genast SVT. Jag möttes av en ganska loj attityd utan riktigt ansvarstagande. “Trist att du känner så” ungefär. För mig var det personligt ganska jobbigt, för dem var det något som bara sker ibland. Efter att jag pratat lite med olika personer fick jag iallafall höra att de skulle ta bort mig ur nästa sändning, samt att de skulle fixa till texten på bilderna.

När Aktuellt visades så var det ganska likt inslag. Att bilderna var arkivbilder nämndes. Mitt ansikte blev pixlat (“avidentifierat” som det tydligen kallas i TV-världen), ungefär 7 av 8 sekunder av inslaget. I slutet syns ansiktet ändå, i mitt irriterade läge kändes det som att de ville jävlas lite mer med mig nästan.
För de som inte jobbar med TV så känns nog ändå pixlingen mer som att man skyddar någon som inte ännu är dömd, ungefär bara misstänkt, men ändå lite skum.

Jag tog återigen kontakt med SVT och skällde på dem. Hela tiden fick jag höra att ingen skulle förstå att det var jag, att ingen skulle ens ha känt igen mig i första inslaget. Även om jag förklarade att de har bevisligen fel då det var exakt så jag blev varse om att jag varit med i inslaget. Jag valde att anmäla dem till granskningsnämnden eftersom jag tyckte att de inte tog sitt ansvar, på sättet de behandlade mig. Hade de bett om ursäkt och faktiskt ändrat bilderna till aktuellt och inte gjort det nästan ännu värre hade jag nog låtit det bero.

Under några månaders tid så har det skickats några mejl fram och tillbaka mellan mig, GRN och SVT. SVT har bl.a. anfört att det var in till 7 personer på arkivbilderna, så det kunde varit vem som helst av dem som kunnat vara “den andra personen”. Även om det så uppenbart är fokus på två personer i bild. Jag kan inte tänka mig att SVT:s representant ens själv trott på det, utan snarare försökt att hitta en utväg istället för att faktiskt stå upp för deras faktiska klanteri.

För det handlar om klantighet, jag tror inget annat. De har slentrianmässigt återanvänt gamla bilder, säkert av ekonomiska skäl. Det har säkert skett under tidspress. Det ursäktar dock inte att jag står med svartepetter och blir utmålad som bedragare. Det ursäktar inte ett beteende av irritation och ignorans när någon som drabbats av deras klanteri påpekar detta.

Granskningsnämnde håller med mig om att det var fel i inslaget. De fäller därför Rapport enhälligt. Aktuellt fälls också, där K-G Bergström var skiljaktig. Han menar att SVT gjort nog för att avidentifiera mig. Han missar nog att det snarare är så att människor i allmänhet finner pixlingen som en starkare grad av misstanke än utan…

Jag blev nöjd med beslutet. Det känns som att man fick lite upprättelse, att jag fick rätt mot de som arrogant sagt att jag inte har något att klaga på. Det är inte så ofta som nyhetsprogrammen faktiskt fälls så det känns rätt så stort på det viset. Men det bästa hade varit om det aldrig hade hänt.

Och även om jag precis “vann” mot SVT, så tror jag att det bästa som kan ske är om de får mer pengar. Då får de resurser för att kunna researcha bättre och kan ta lite färska bilder. För när public service lider av pengabrist, så lider allmänheten av sämre kvalitet.

Bifogar en PDF med beslutet från GRN!

13-01275 Beslut i granskningsnämnden

Ett av västvärldens mest allvarliga problem har blottats mer och mer de sista åren, nämligen den märkliga synen på hur demokratin skall fungera. Sedan 11 september har demokratin pö om pö satts på undantag med ursäkten att befolkningen måste skyddas från terrorister genom att dess rättigheter sakta avskaffas. I Europa har fler och fler länder anslutit sig till EU, där över 90% av alla europeiska lagar i dag skapas. De europeiska länder som inte gått med i EU (däribland mitt hemland Norge) har förbundit sig till att efterapa EU:s lagar om de vill få lov att handla med EU-länder.

Demokratiunderskottet inom EU är enormt. Få europeiska medborgare har koll på hur lagstiftningprocessen fungerar där, vilket också avskräcker från att bry sig om det allt viktigare valet till EU-parlamentet. Insikten i att den enskildes röst spelar liten roll när det är en halv miljard invånare i området är däremot stor.

Inom EU finns en stor vilja att skapa en federal stat, liknande USA. EU-länderna skulle bli delstater, likt USA. Ett första steg togs genom införandet av Lissabonfördraget där varje lands vetorätt mot EU:s lagförslag slopades mot en majoritetsbestämmelse. Vetorätten marknadsförde EU som harmlöst under folkomröstningarna för att bli medlem, då varje enskilt medlemsland hade kvar sin självbestämmanderätt över sin nationella lagstiftning.

För att införa Lissabonfördraget så behövde EU klubba igenom det nationellt hos varje land, som ju fortfarande hade sin vetorätt. Flera länder sa nej, däribland Irland genom en folkomröstning. Efter diverse hot och tvång (och ihåliga löften) så tvingade EU fram en ny folkomröstning då de ansåg att folket hade röstat fel. Andra EU-länder skippade därför folkomröstningen och lät sina riksdagar rösta för lissabonfördraget. Bland annat har det lett till att Sverige numera har i sin grundlag att landet skall vara EU-medlem. Utan vetorätten hade nog ja-sidans röster (52.3%) inte varit i majoritet vid EU-folkomröstningen 1994. Är detta demokratiskt?

De senaste åren har en flod av varslare släppt hemligstämplade dokument för att informera medborgare i världens länder om de fel som myndigheterna sysslar med. Personer som Chelsea Manning och Edward Snowden har riskerat sina liv för att avslöja kriminella handlingar och brott mot mänskligheten. Följdeffekten i länder vi inte ser som demokratier har varit revolutioner som exempelvis den arabiska våren. Men i västvärlden har knappt någon makthavare fått någon påföljd. Istället har personerna som avslöjat deras fel blivit jagade och dömda till långa fängelsestraff.

När Edward Snowden avslöjade NSA:s hemliga övervakningsprogram så var det få som egentligen blev chockerade. Många kommentarer var “vad var det vi sa”. Förslag om att ge Snowden asyl i diverse länder blev bemötta av “gilla”-knappen på facebook och saken var närmast ur världen efter det för gemene man. Vårt förtroende för västvärldens demokrati är långt större än den förtjänat, vilket i sin tur lämnar öppet mål för de som vill missbruka den.

2008 så genomfördes en omröstning i Sverige gällande FRA:s möjligheter av övervaka allmän kommunikation. De flesta svenskar var starkt emot lagen, sällan har det varit så många olika samhällsklasser som enats kring en enda fråga. I riksdagen rådde det egentligen också en majoritet emot lagen. Regeringen blev så upprörd över att deras partiers ledamöten gick emot ledningen, att de hotade med diverse straff (som att inte få stå på omvalbar plats på listor till nästa val), samt bad vissa åka på semester inför omröstningen. Regeringen fick sin vilja igenom, medvetet att de gick emot folket och riksdagens egentliga vilja. Närmast samtliga löften som gavs för att förhindra diverse missbruk av FRA-lagen har redan tagits tillbaka om de någonsin ens hann införas.

För några dagar sedan avslöjade den brittiska journalisten Duncan Campbell, med insyn i de dokument som Snowden ännu inte släppt, hur USA och Storbrittanien tryckt på Sverige för införandet av FRA-lagen. Sveriges geografi och välutbyggda internetinfrastruktur har skapat en ny exportindustri för (numera lagligt) avlyssnad information. Svenska statens önskan om fortsatt goda relationer till USA och Storbrittanien har helt enkelt gjort att sveriges invånares vilja fått hamna på undantag.

Genom hemliga avtal som antingen redan fanns på plats innan FRA-lagens införande (datautbyte gällande det mycket vagt definerade ordet terrorism), eller nya lagar som EU:s datalagringsdirektiv, den uppdaterade svenska lagen om elektronisk kommunikation, så har den värsta övervakningsmaskinen i historien byggts upp, genom ett direkt missbruk av det demokratiska systemet. Sverige är en välintegrerad del i detta missbruk.

Än så länge är det inte så många av oss som personligen drabbats av de nya systemen. Men nyckelordet här är “än”. Vi vet nämligen inte vad det kommer leda till, precis som vi inte visste 2008 hur extremt FRA skulle kunna bli. Att det närmast alltid skett ändamålsglidningar gällande de dataregister som upprättats borde vara en varningsklocka. Och även om ändamålet kan låta bra, som att stoppa terrorism, så måste vi vara kritiska till vad annat dessa nya system kan leda till. Att lagra information och spåra människor har blivit en universallösning för att lösa alla problem. Ihop med övervakningen ska höjda straff skrämma bort folk från kriminalitet. Fokus för ett modernt och intelligent samhälle borde ligga på att förbättra samhället och livsvillkor för medborgarna så problem och kriminalitet inte behöver uppstå. Den senaste tidens utveckling är en direkt hyllning till den medeltida samhällssynen som vi för länge sedan borde ha lämnat.

När vi tror att dagens demokrati är en garanti för framtida demokrati så skjuter vi oss i foten. Precis som i en kärleksrelation är demokratin något som måste underhållas, annars förfaller den. När vi tillåter någon att missbruka demokratin en gång så har vi öppnat dörrarna för att det kommer ske igen. När våra politiker är otrogna mot oss måste vi göra slut med dem. Vi kan fortfarande riva upp de beslut som tagits, vi kan sluta samla in mer data. Men det måste ske innan nästa lag kommer, som likt lissabonfördraget förbjuder oss att lämna systemen. Då är det för sent.

I’ve written about control over the internet on numerous times before. Mostly when we talk about this, we talk about different layers of technology. This is going to be a hefty long post, sorry for that.

Facebook, Google, Twitter, Amazon, Dropbox etc are all (sort of) web based services. They have “soft” control over us by storing our data and thus keeping us dependent upon their systems for accessing the data. These companies are mostly based in the US.

The web itself uses DNS to make sure that we can find the right IP addresses to communicate with these services. With a broken DNS system, someone could claim to be Facebook etc and do so called man in the middle attacks to access any data we store in cloud services.

The DNS we all use is controlled by an organisation in the US, called ICANN, in their root-servers system. You can look at it as a form of universal phonebook, with only one organisation that decide which countries can be represented in the phonebook. They also have the means to override any single entry in the database with what ever data they want.

Both of these issues are real problems we’re facing today. Judges in different parts of the US has suspended domains that are not connected to the US in any way of form, just by claiming that the organisation that controls the data is based in the US.

These issues are however, as I mentioned earlier, kind of soft. They’re software that we can swap out and migrate away from. We’ve done that earlier with things like Myspace and we’ll probably do it again with Facebook. The DNS is a bit worse since we have no real replacement technology for it today even though a lot of people (me included) have tried to replace it. It’s just too much of a problem.

But even if/when the DNS breaks (politically rather than anything else), we can still reach other nodes directly by using their IP addresses. It will be a huge problem but we could probably replace the DNS with a competing one. It will be as everyones phonebooks got erased and we had to rely upon peoples phone numbers again.

But one thing is even worse than this and is never really talked about: Who owns the physical infrastructure that we use and need? The layer upon where all of our communication is based on.

Most people understand that they have some sort of internet provider, some might even know the name of their provider. Few people understand the complex relationship between providers. The internet traffic you’re generating is usually going to a network outside of your own providers network. This means that your provider must find a suitable route for that traffic to travel.

Internet providers has to exchange, using computers specialised at doing traffic exchange. These computers are called routers. Most providers in the world have other providers to be able to send/receive internet traffic. They connect their routers to eachother, either at a private facility (with a fiber or copper cable between the routers) or at an internet exchange points (IXP for short), where multiple providers have decided to exchange traffic to any provider available at that point. There are free IXP services and there are commercial ones. And there are two types of exchanges done. One is called peering, where the providers allow for (usually) free flow between their own networks. The other exchange is called transit, where one provider allows the other to reach his network and all networks he is connected to, which usually means the full internet.

Bigger players usually do not allow anyone to get to their network for free, even at exchange points. They only allow smaller providers to pay for access to the internet, at prices that vary – a lot.

There are a few providers in the world that are called “tier 1” providers. They have such a huge network that do not need to pay anyone to reach any network in the world. Instead, they can charge hefty costs for smaller providers to be able to reach the internet over their network.

Today there are 13 companies that are considered being Tier 1 providers. 8 of these are based in the US, 4 in Europe and 1 in India. All of these have a huge control over the internet and the prices in the market for what bandwidth costs. Most smaller providers, that includes even huge multi national internet providers, are quite dependent on their upstream Tier 1 provider.

But these providers still have a physical provider! Even though a lot of these companies also own a lot of their own infrastructure, they need to lease the physical connectivity to different locations from other companies. In some places they rent dark fibers between cities or larger regions, in other places they need to put down the physical fiber themselves. And it’s just a handful of companies that in turn own most of the international fiber cables.

We need to seriously start looking at this as a problem internationally. We’re all seeing that the control from one single country over most of the internet services we use are troublesome at best. Most of us are familiar with laws from the USA (like the DMCA) because of their influence over our networks. And we’re not doing what we should to make sure that the internet stays international, with national control over national affairs. If a US judge says that a US company has to monitor all traffic in, let’s say Afghanistan or Iran, they have the possibilities of doing so. They might already be doing it, we have no way of controlling that.

In order to ensure that we’re not building an internet that has a single point of failure, it’s time to look at how to build a redundant network. The EU should push for national fiber rings, between big cities in each nation, owned by the state it’s located in. The costs of using these fibers could be done close to self-cost levels. Every time a road or railroad is built, moved or renovated, fiber tubes should be put down in the ground, wherever the road leads to.

This way we could ensure a real public infrastructure, not dependent on the US. We’d ensure that the current fiber owners (and in turn internet providers) would have to adjust  their costs to match a public infrastructure. We’d make internet access available for a fair price for everyone.

But most of all, we’d make sure that the control over the infrastructure that we’re building our current and future communication on. The internet is no longer just a playground, it’s not just for entertainment. It’s for real, we’re totally dependent on it.

And we’re not all citizens of the USA.

Idag inleddes den största svenska rättegången gällande ett hackingmål, mot bl.a. Gottfrid Svartholm. Gottfrid och en annan anklagas för att ha brutit sig in i ett privat bolag som har haft hand om sekretessbelagd information åt myndigheter.

I media har åklagaren Henrik Olin flitigt berätta vilka skador Gottfrid har åsamkat och hur svårt det varit att få fram en fullständig bild av alla skador. Saker som att polis och utredare inte vet vilken data som läckt eller vilka som har den här datan. Hela tiden med en åklagares övertygan om att den person han åtalar är skyldig.

Och just den attityden ska en åklagare ha; annars bör han inte väcka åtal. Men media har en annan skyldighet, att granska påståenden. Och om inte de kan granska, åtminstone klargöra att de citerar en part istället för att återge tyckanden som fakta.

TT skrev exempelvis: “Svartholm Warg misstänks också för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri då han tagit sin in i Nordeas system och försökt föra över pengar från andras konton. Vid ett tillfälle lyckades han.” (Papperstidningen Sydsvenskan 20/5)

Ordagrant så säger man att han är misstänkt för bedrägeriet för att han hade tagit sig in i systemet och överfört pengarna.

Jag känner Gottfrid rätt så hyfsat. Vi krånglar om politiska åsikter när vi pratar. Han går mig på nerverna och han är irriterande, samtidigt som han har en briljant hjärna. En gång hade jag med mig Gottfrid till en kompis i Göteborg. Då gick han rakt in i hans vardagsrum, med skitiga blöta skor, och klev rakt upp i soffan (med skorna på sig alltså) och satte sig. Han blev irriterad när jag förklarade att en vit ny tygsoffa nog inte uppskattar smutsiga skor. Det var inte så viktigt som det Gottfrid behövde fixa nämligen.

Även om Gottfrid är märklig, kan uppfattas som arrogant och socialt oslipad, så är han inte en ond människa. Han är inte nödvändigtvis en god människa i alla lägen heller, men han har ändå samma rättigheter som alla andra: att få lov att bli behandlad med respekt. Det är respektlös såväl mot honom som mot oss andra att döma honom i förväg i medierna. Tänk själv att sitta inlåst någonstans, anklagad för något (som du möjligtvis inte ens gjort) och inte kunna försvara dig mot medierna.

I dagens samhälle döms vi nämligen i två olika rättegångar. Det mediala är nästan viktigare att vinna än det juridiska, i det långa loppet. En människas förmåga att komma tillbaka till ett samhälle beror mer och mer på vad för information som finns att få tag på om människan. Ta exemplet Sigvard Marjasin, de flesta tänker på någon som fifflat med kvitton. Trots att han blev frikänd helt och hållet i rättegången så blev det hans största avtryck i media. Få minns vad han egentligen gjorde och allt det han stod för, och jag tror inte någon skulle våga låta honom sköta ens bokföring.

Imorgon börjar en rättegång mot Gottfrid, där han anklagas för att ha stulit en himla massa dataregister, försökt begå bedrägeri och en del annat.

Det har kommit ut en hel del olika artiklar om fallet, men de flesta återger bara pressmeddelanden från åklagare eller andra partsinlagor. Jag kanske är en sådan partsinlaga själv, eftersom jag anser att Gottfrid blivit utsatt för en hel del övergrepp. Även om han begått brott som han anklagats för finns det gränser för hur man får behandla misstänkta personer.

Jag såg precis den här artikeln från TT som är den som cirkulerar mest:

“Skyddade personuppgifter” skall ha “stulits”. Om vi bortser från det enkla faktum att de faktiskt kopierats (må hända illegalt) och att det var en lista över personnummer som var skyddade (och inte de uppgifterna som var skyddade) så är väl den stora frågan: Varför i helvete är det ett privat företag som förser myndigheter med myndigheternas data?

Att hyra in säkerhetskonsulter för att hjälpa till att skydda data är en sak. Men att lägga ut datan på ett privat bolag bör inte få ske med data som myndigheterna ansvarar över. Skulle vi exempelvis låta ett privat företag få sköta omröstningar i val eller annan känslig information? Ett privat företag har andra intressen än myndigheterna och även om de gör ett bra jobb så är det i sig inte Ok att vi lagt ut statens data på någon vi som individer inte accepterat. Inte bara gäller detta folkbokföringsregister utan sådant som FRA:s data, datalagringen som sker genom datalagringsdirektiv osv.

Uppenbarligen har de inte heller skött sina åtaganden. Ja, det är svårt att skydda dataregister mot intrång. Men då kanske vi borde tänka på vad vi samlar in.

För i grund och botten så är det såhär enkelt: data som är av något intresse, för någon, kommer att läcka. Det bästa sättet att inte läcka information är att inte ha den. I fallet med “skyddade personuppgifter” så var det faktiskt relativt Ok, men varför har något privat bolag en lista över poliser?

Å andra sidan kan man också anklaga Gottfrid och hans medåtalade för att ha “stulit” ett register över alla som har roliga efternamn, alla som har födelsedag 19 maj osv, eftersom de påstår att han tagit ut just kopior från ett bolag med folkbokföringsregister. Att det gällde poliser gör det såklart lite extra känsligt och därför medialt intressant. Men ställ rätt fråga: varför fanns sådan data tillgänglig för någon, och varför har Logica (numera CGI) fortfarande hand om detta, trots att de misslyckats med att skydda den?