Demokrati, typ.

Ett av västvärldens mest allvarliga problem har blottats mer och mer de sista åren, nämligen den märkliga synen på hur demokratin skall fungera. Sedan 11 september har demokratin pö om pö satts på undantag med ursäkten att befolkningen måste skyddas från terrorister genom att dess rättigheter sakta avskaffas. I Europa har fler och fler länder anslutit sig till EU, där över 90% av alla europeiska lagar i dag skapas. De europeiska länder som inte gått med i EU (däribland mitt hemland Norge) har förbundit sig till att efterapa EU:s lagar om de vill få lov att handla med EU-länder.

Demokratiunderskottet inom EU är enormt. Få europeiska medborgare har koll på hur lagstiftningprocessen fungerar där, vilket också avskräcker från att bry sig om det allt viktigare valet till EU-parlamentet. Insikten i att den enskildes röst spelar liten roll när det är en halv miljard invånare i området är däremot stor.

Inom EU finns en stor vilja att skapa en federal stat, liknande USA. EU-länderna skulle bli delstater, likt USA. Ett första steg togs genom införandet av Lissabonfördraget där varje lands vetorätt mot EU:s lagförslag slopades mot en majoritetsbestämmelse. Vetorätten marknadsförde EU som harmlöst under folkomröstningarna för att bli medlem, då varje enskilt medlemsland hade kvar sin självbestämmanderätt över sin nationella lagstiftning.

För att införa Lissabonfördraget så behövde EU klubba igenom det nationellt hos varje land, som ju fortfarande hade sin vetorätt. Flera länder sa nej, däribland Irland genom en folkomröstning. Efter diverse hot och tvång (och ihåliga löften) så tvingade EU fram en ny folkomröstning då de ansåg att folket hade röstat fel. Andra EU-länder skippade därför folkomröstningen och lät sina riksdagar rösta för lissabonfördraget. Bland annat har det lett till att Sverige numera har i sin grundlag att landet skall vara EU-medlem. Utan vetorätten hade nog ja-sidans röster (52.3%) inte varit i majoritet vid EU-folkomröstningen 1994. Är detta demokratiskt?

De senaste åren har en flod av varslare släppt hemligstämplade dokument för att informera medborgare i världens länder om de fel som myndigheterna sysslar med. Personer som Chelsea Manning och Edward Snowden har riskerat sina liv för att avslöja kriminella handlingar och brott mot mänskligheten. Följdeffekten i länder vi inte ser som demokratier har varit revolutioner som exempelvis den arabiska våren. Men i västvärlden har knappt någon makthavare fått någon påföljd. Istället har personerna som avslöjat deras fel blivit jagade och dömda till långa fängelsestraff.

När Edward Snowden avslöjade NSA:s hemliga övervakningsprogram så var det få som egentligen blev chockerade. Många kommentarer var “vad var det vi sa”. Förslag om att ge Snowden asyl i diverse länder blev bemötta av “gilla”-knappen på facebook och saken var närmast ur världen efter det för gemene man. Vårt förtroende för västvärldens demokrati är långt större än den förtjänat, vilket i sin tur lämnar öppet mål för de som vill missbruka den.

2008 så genomfördes en omröstning i Sverige gällande FRA:s möjligheter av övervaka allmän kommunikation. De flesta svenskar var starkt emot lagen, sällan har det varit så många olika samhällsklasser som enats kring en enda fråga. I riksdagen rådde det egentligen också en majoritet emot lagen. Regeringen blev så upprörd över att deras partiers ledamöten gick emot ledningen, att de hotade med diverse straff (som att inte få stå på omvalbar plats på listor till nästa val), samt bad vissa åka på semester inför omröstningen. Regeringen fick sin vilja igenom, medvetet att de gick emot folket och riksdagens egentliga vilja. Närmast samtliga löften som gavs för att förhindra diverse missbruk av FRA-lagen har redan tagits tillbaka om de någonsin ens hann införas.

För några dagar sedan avslöjade den brittiska journalisten Duncan Campbell, med insyn i de dokument som Snowden ännu inte släppt, hur USA och Storbrittanien tryckt på Sverige för införandet av FRA-lagen. Sveriges geografi och välutbyggda internetinfrastruktur har skapat en ny exportindustri för (numera lagligt) avlyssnad information. Svenska statens önskan om fortsatt goda relationer till USA och Storbrittanien har helt enkelt gjort att sveriges invånares vilja fått hamna på undantag.

Genom hemliga avtal som antingen redan fanns på plats innan FRA-lagens införande (datautbyte gällande det mycket vagt definerade ordet terrorism), eller nya lagar som EU:s datalagringsdirektiv, den uppdaterade svenska lagen om elektronisk kommunikation, så har den värsta övervakningsmaskinen i historien byggts upp, genom ett direkt missbruk av det demokratiska systemet. Sverige är en välintegrerad del i detta missbruk.

Än så länge är det inte så många av oss som personligen drabbats av de nya systemen. Men nyckelordet här är “än”. Vi vet nämligen inte vad det kommer leda till, precis som vi inte visste 2008 hur extremt FRA skulle kunna bli. Att det närmast alltid skett ändamålsglidningar gällande de dataregister som upprättats borde vara en varningsklocka. Och även om ändamålet kan låta bra, som att stoppa terrorism, så måste vi vara kritiska till vad annat dessa nya system kan leda till. Att lagra information och spåra människor har blivit en universallösning för att lösa alla problem. Ihop med övervakningen ska höjda straff skrämma bort folk från kriminalitet. Fokus för ett modernt och intelligent samhälle borde ligga på att förbättra samhället och livsvillkor för medborgarna så problem och kriminalitet inte behöver uppstå. Den senaste tidens utveckling är en direkt hyllning till den medeltida samhällssynen som vi för länge sedan borde ha lämnat.

När vi tror att dagens demokrati är en garanti för framtida demokrati så skjuter vi oss i foten. Precis som i en kärleksrelation är demokratin något som måste underhållas, annars förfaller den. När vi tillåter någon att missbruka demokratin en gång så har vi öppnat dörrarna för att det kommer ske igen. När våra politiker är otrogna mot oss måste vi göra slut med dem. Vi kan fortfarande riva upp de beslut som tagits, vi kan sluta samla in mer data. Men det måste ske innan nästa lag kommer, som likt lissabonfördraget förbjuder oss att lämna systemen. Då är det för sent.