Efter närmare 5 år av filmande släpptes till slut Simon Kloses film TPB AFK. En film som jag haft mycket ångest och delade meningar om då jag är en av personerna som följs i den.
Man känner sig väldigt blottad och ensam när en sådan film släpps. Eftersom 5 år komprimerats ner till 89 minuter så är det svårt att få utrymme för något så komplext som en nyanserad människa, än mindre tre väldigt olika sådana. När man dessutom inte själv väljer hur man skall framställas så känner man sig lite maktlös.
Och även om filmen tar upp en del kring de konstiga saker som skett kring TPB, som t.ex. att domaren i tingsrätten var jävig, att polisen som gjorde utredningen samtidigt arbetade åt målsägande part mm, så är det ändå många som ställt frågetecken om saker de menar saknas i filmen.
Exempelvis har jag läst i många artiklar om att “TPB:s högerextrema kopplingar inte utreds”. Att de inte finns är det ingen av dessa journalister som kan acceptera. De har ju sett det, på TV. I ett program av Bert Karlsson, som ju i och för sig borde ha koll på sina högerextrema vänner. Genom att Bert frågade en person från Piratbyrån (organisationen som startade TPB) som hade hört att man fått rabatt hos internetleverantören så blev det ett faktum att TPB skulle ha kopplingar till högerextrema. Guilt by association. Samma rabatt fick flertalet välgörenhetsorganisationer och politiska partier från höger till vänster. Ingen av dem blev högerextrema, eftersom Bert Karlsson inte hade samma intresse av att svärta ner dem som han hade med The Pirate Bay. Som skivbolagsboss finns det ju en viss poäng att få folk att känna obehag för konkurrenterna.
Och snacka om ironi, när industrin låter en av sina mest kända högerextremister själv skrika högerextrem åt deras nemesis, med en enormt långsökt koppling. Det påminner för övrigt om när de skriker tjuvar om fans och själva tar 99% av inkomsterna från artisterna de säger sig skydda.
Jag har också läst att man tycker det saknas utredning om “alla pengarna”. Att åklagaren kunde visa på total omsättning strax under 800.000:- under en 3.5 år lång period, mycket längre än vad åtalet dessutom gällde, accepterade inte media. En av målsägandeadvokaterna tyckte vi skulle bevisa oss inte ha gömt undan pengar någonstans, dvs omvänd bevisbörda. Trots att det inte fanns mer pengar så passade det inte in i den bilden man ville ha av TPB – skapad av media och skiv- och filmbolagen.
Och igår läste jag en av upphovsrättsivrarnas bloggar. Han menade att TPB AFK visade på att jag antagligen skapat Flattr för att till slut be om ursäkt för att jag förstört för upphovsrättsinnehavare. För det passar i hans världsbild om vad TPB borde vara och hur han ser på mig.
Allt detta är mycket symptomatiskt för industrier i kris. De vill kunna förstå deras motståndare. Som de kan utmåla på ett visst sätt. Om man passar in i en mall kan man nämligen bekämpas. Just därför är TPB så obehagligt för dessa industrier, som vägrar se att de har sina kunder vända emot sig. De lyssnar på endast de inom sina egna kretsar, ingen annan förstår. Det blir de mot oss, svart eller vitt, kriminell eller konsument. Industrin ser på sig själva som David, trots att de mer liknar Gollum, skrikandes efter sin dyrgrip.
Har du läst såhär långt så har du läst ungefär vad upphovsrättsbolagen vill. Att “deras fiende” ska behöva förklara sig. Verka slingra sig. Tvätta av sig smutsen, som de fått kastat på sig. Då får man nämligen aldrig tid att prata om kärnan! Att TPB faktiskt är en direkt konkurrent till dessa bolagen. Deras distributionsmonopol gick i lika många bitar som det finns fildelare helt plötsligt. Och utan monopolet på distribution så behöver inte artisterna skriva slavliknande avtal med industrin. Dominoeffekten blir uppenbar.
Media spelar dessutom upphovsrättsbolagen rakt in i händerna. De skriver glatt att “debatten är över” antagligen därför att journalisterna själva använder Spotify eller andra saker som utmålas som “lösningen”. Lösningen på vad? För problemet låg aldrig hos artisterna eller konsumenterna, utan hos en industri i kris. En liknande kris som media själva befinner sig i, och där de själva letar efter “lösningen”. Alltid i singular och inte speciellt ofta ser bolagen sig själva som en del av problemet de ska lösa.
För frågorna är större än någonsin. Igår var The Pirate Bay en av de 50 största webbsajterna i världen, långt större än vad den någonsin varit när det var som hetast i svensk media. Mega, den nya varianten av MegaUpload som för ett år sedan blev nedstängd efter en hollywoodesque insats av FBI med helikoptrar och maskingevär, växer tillbaka mot sina egna storhetstider. Den var under en tid en av de 20 största sajterna i världen. Mega är för övrigt grundat av en tysk-finsk stereotypisk nerd med det tagna namnet Kim Dotcom som bor på Nya Zealand.
För hur oviktiga kan frågorna egentligen vara, om amerikanska FBI övertalar Nya Zeelands president att få jurisdiktion att ta en tysk medborgare på deras mark? Eller som i Sverige, där USA hotade med handelssanktioner om inte Sverige stängde ner The Pirate Bay. Ett hot som jusitiedepartementet informerade åklagaren om, trots att en åklagare skall vara objektiv. Och Fru Justitia var lika blind även när det visade sig att polisutredare var anställd hos upphovsrättsbolagen.
Trots alla uppenbara brister vi borde prata om, så är nu istället locket på. Upphovsrättsbolagen älskar nu ny teknik, “det var lösningen”. Ibland går de så långt att man säger att det inte hade skett utan The Pirate Bay. Man verkar framåtblickande och nästan ödmjuka. Precis som ett par år efter Napster. Då erkände man sina fel i att ha stämt någon som bara hjälpte till att skaffa fler fans till artister, det skulle inte ske igen. Man verkade framåtblickande och nästan ödmjuka. Sen kom The Pirate Bay. Sen kom Megaupload…
För mig finns det många frågor. Det är tillgång till kultur, information och hur den ska finansieras och skapas. Varför vi tillåter skivbolag att få göra dataintrång och andra brott för att leta igenom någons privata samlingar av musik. Varför all kommunikation som privatpersoner gör ska lagras av staten. Hur våra rättsväsenden inte är anpassade efter att allt fler industrier blir digitala.
För hur vill vi ha vår framtid? Internet är inte bara en plattform för att sprida underhållning och att chatta med sina bortglömda skolvänner. Det är, på gott och ont, den enda kommunikationsplattformen som vi under överskådlig tid kommer att använda. TV, radio, tidningar, telefoni, allt är idag internetburet. Det är den i särklass viktigaste infrastruktur ett samhälle har sett. Men av någon märklig grund så låter vi särintressen få enorm makt och kontroll över den.
Och vem är det som tjänar på att vi låter debatten lägga sig? Inte är det konsumenter eller skapare. När vi som samhälle godkänner Spotify som “lösningen” så är vi tillbaka i monopolet. Den centraliserade kontrollen som en sådan lösning innebär måste ifrågasättas. Finns du inte på Spotify, som till stor del ägs av de stora upphovsrättsbolagen, så finns inte din musik i Sverige. Var är de annars så kritiska kulturskribenterna?
När jag får många år sedan i en av mina första debatter fick frågan “hur ska vi kunna tjäna pengar på internet när allt är gratis” från en skivbolagsadvokat, så slogs jag av hur felaktig den frågan var ställd. Det är samma fråga som alltid upprepats som ett mantra. För det handlar inte om hur skivbolagen ska tjäna pengar, det handlar om hur vi ska finansiera skapande. Varför är det så givet att skivbolagen ska finnas kvar? Vad har de för övermänsklig rätt att ha kvar sin kontrollerande roll?
Det var anledningen till att jag startade Flattr. En tjänst för alla att på helt lika villkor tjäna pengar utan tvång, censur och inlåsning av information. Istället för att kräva betalt för att bli inlänkad så uppmuntrar Flattr till delning av information, det blir det bästa sättet att tjäna mer pengar på. Och i Tyskland är Flattr en defacto standard inom mångra branscher, där vissa människor lever helt och hållet på inkomsten de får från tjänsten. Allt utan att vi krävde några lagändringar eller hotade någon annan. Istället har vi otroligt positiva användare och jag var själv hos UNESCO i Paris och fick ett pris överlämnat av Frankrikes minister för digitala frågor.
För det är inte skivbolagens överlevnad som är det viktiga för vårt samhälle. Det är att tid och pengar till skapande människor prioriteras. CSN-bidrag och en väl fungerande a-kassa är viktigare kulturfrågor än vad månadsabbonemanget på Spotify kostar. Men istället så köpte samhället Fredrik Reinfeldts ord – “alla tjänar på att debatten lägger sig”.
16 comments ↓
[…] Frågan om frågorna — Copy me happy. […]
Awsome fattar inte att flattr inte är standard? Ser det bara ibland.
Tack för trevlig läsning och tankar man får.
That is great news that there are people living entirely from flattr income. Congrats!
The film is, hopefully, enough to get more people enganged. Without getting engaged in these issues there will be no understanding. Just like as long as those anti-pirate companies are unwilling to look at this side of the fence, they just won’t be able to understand or evolve.
“För det är inte skivbolagens överlevnad som är det viktiga för vårt samhälle. Det är att tid och pengar till skapande människor prioriteras.”
Kunde inte hålla med mer.
Hur tycker du att The Pirate Bay har bidragit till en sådan samhällelig prioritering?
Tycker du är grym. Det kommer i framtiden stå som ett faktum att det var sådana som du som förändrade världen.
Andreas: En grej är t.ex. att skapande människor för tid till sitt skapande och pengar över till att leva genom att få fri tillgång till mjukvara.
Ni är så starka! “Ni” som du och alla som jobbar som du! Frågan är ju verkligen kortslutad. Det är ju det läskigaste som finns att föreställa sig en annorlunda värld OCH sätta den i prövning. Även för ljusa och fina mäsnniskor betyder den ovisheten som ett sånt steg betyder för det mesta “risk” eller i bästafall “obekvämligheter”. Men du och alla andra som jobbar som du valde att ta den risken, utsätta er för den värsta obekvämligheten och visa oss andra möjligheter igenom att äntligen släppa budbäraren nummer ett FRI och lös: nämligen kulturen.
Och på det absolut mest enade sättet som tekniken kan erbjuda, enad som i “unity is the key”.
Hur jag än vänder på det, så ser jag hur hela basen på deras pyramid krakelerar.
Jag vet att jag inte säger någonting nytt eller annorlunda från andra sympatisörer. Jag kanske till en viss del bara simplifierar vad du skrev. Jag vill bara vara en droppe i pepphavet, pepptsunami!
Ni är inte ensamma, och hejjar klacken består inte bara av ett marginal som går att reducera till en enkelt omringad grupp.
Great job you did guys. And indeed, it feels lonely not being admired in public for such great effort in the movie and in your overall work, although it’s individual-based not corporate, which is AMAZING!
But if corporations won’t greet you because you’re not a corp; then individuals worldwide will =)
Be awesome,,
Peter, jag håller helt med dig om det du skriver. Jag tycker att filmen dessvärre spelar upphovsrättsivrarna rakt i händerna. Var finns teknikglädjen bakom TPB, ivern att bygga upp något nytt och stort, betydelsen för kulturspridningen idag, för utveckling, för nya vägar?
Filmens dystra, mörka slut där ni tre får gå in i varsin återvändsgränd framstår tyvärr enbart som en bekräftelse av att det skulle handla om en övergående “fluga”. – Ljusning? Nej. – Framtid? Nej.
Porträtten av er tre som individer måste också vara något av en triumf för upphovsrättsivrarna. Tre ganska tragiska figurer, var och en med sina personliga problem – det ni har åstadkommit kan väl ändå inte vara något att bry sig om?
Jag inser förstås att mitt omdöme av personliga skäl är starkt färgat. Jag är också väl så medveten om att det fanns begränsningar för vad som var möjligt att göra för filmskaparen. Men tyvärr tycker jag att det vi får se snarast är tre karikatyrer – inte människorna AFK.
Förlåt mig, Simon. Men jag ser fram emot en uppföljning. Och, precis som du skriver, Peter: debatten måste hållas levande.
Jag vill meddela att porträtten av upphovsrättsföreträdare speciellt en advokat som sa att kopimi är en sekt och en viss avdankad skivbolags chef med rasistiska åsikter, ikke då är så smickrande…
Nu till mer om temat som Kristina Svartholm skriver om och jag tänkt en del på alltås huvudpersonerna i TPB AFK. anakata, brokep och TiAMO visst kanske lite framställda som karikatyrer men också som riktiga människor med känslor och problem. Dom verkar mänskliga som när anakata vill vara ifred, när hans kompis berättar att hon är orolig för hur anakata har det, ja det är ju rörande.
När TiAMO gifter sig och håller armen om sin fru, när jag tänker på den scenen som känns han mänsklig.
Även när TiAMO säger grova och usla saker på fyllan så känner jag medlidande för honom, jag har tänkt på scenen när han är riktig full. På något sätt känner jag att skulle jag kunna ge råd som hjälper denna person till en bättre tillvaro så skulle det vara värdefullt även om jag skulle bli avskydd av vissa.
När brokep pratar i telefon med sin mor och hon är orolig. Rörande faktiskt!
När brokep pratar om att TiAMO är ett alkoholiserat rasist kräk och nu citat “Men jag älskar honom endå”. Kan låta konstigt men jag tycker även detta uttalande från brokep var rörande och sött.
Kanske bara är men snällhet: Jag vill gärna ge brokep och TiAMO några goda råd.
Även om jag förstår att det känns orättvist att inte skildras neutralt, så tycker jag att dokumentären ska ses för vad den är: en film. Inte ett inlägg i debatten, inte ett anspråk på en objektiv skildring av händelserna eller ett försök till upprättelse av de inblandade. Jag tycker att filmen är ESTETISKT mycket bra och det är precis vad en film ska vara. Politiska och moraliska föresatser (eller försök till “objektivitet”) kan inte diktera skapandet av något vars primära uppgift är att vara gripande, tilltalande eller vackert. Då finns risken att det konstnärliga värdet förringas och vi hade lika gärna kunna läsa en torr forskningsrapport i samtidshistoria om vad som hände.
Meus parabéns pelo filme TPB AFK, foi ótimo assistir o filme e ver um pouco da vida de vocês, muito esforço, dedicação e sofrimento.
Venha passear no Brasil ! e Traga seus amigos!
Aqui é o paraíso, inclusive o Brasil está passando pela crise econômica mundial e só crescendo!
Congratulations for the film, I wrote in Brazilian use google translator.
Du och dina 2 kollegor som grundade TPB har väckt en stark debatt och den debatten måste ni vinna, tillsammans med oss andra!
Det ni har gjort är att gynna utvecklingen, thats it!
Keep up the good work
“För det handlar inte om hur skivbolagen ska tjäna pengar, det handlar om hur vi ska finansiera skapande.”
Først og fremst, godt sagt. Jeg tror de fleste overser faktumet av TPB har banet vei for artistens egenrådighet. Den skadelidende parten, er mellomleddet (plateselskapet) som strengt talt ikke er nødvendig! En kreativ, hardarbeidende artist med respekt for sitt eget verk, som er selvstendig og som krever kunstnerisk frihet, vil vel nødig gi mesteparten av sine inntekter til den svette mannen i plateselskapet?
Så AFK i dag, og synes det er sykt tøft å se david i kamp mot goliat, datanerdene vs rettsstatens klamme hånd. Har enorm respekt for dere som tør å stå oppreist mot denne enorme maskinen av en industri. Tenkte på bildet på innsiden av bookleten på “Music for the Jilted Generation”, rimelig beskrivende!
Bare så det er sagt, jeg kjøper gjerne fysisk format, men jeg liker ikke tanken på å gi penger til andre enn artisten (creds for Flattr). Dere har alle edle hensikter, og rent mel i posen. Lenge leve demokratiet.
Det jag personligen blev mest upprörd över i TPB AFK var det faktum att personer som satt i en sån kritisk position i debatten visste så lite och vägrade lyssna på professorer och insatta människor som inte alls hade i anspråk att “förstöra” branschen eller tjäna enkla pengar på andras verk. Rollerna är snarare tvärtom.
Det är väl ingen nyhet att pengar styr allt här i världen, men det är tråkigt när det blir så otroligt uppenbart.
P.S Kudos till Roger Wallis D.S
Jag tycker i och för sig att det är ohederligt att försöka sopa Knäckebröds-Calle och hans obekväma åsikter under mattan.
Faktum är att jag länge bojkottade TPB till förmån för andra fildelningssidor på grund av att man hade köpte hosting från denna person, och därigenom indirekt sponsrade hans verksamhet. (Att vända på kritiken som Bert försöker göra, att TPB skulle sponsrats av en nazist, är helt snurrigt.)
Det är också ohederligt att låtsas som att Carls nazistiska projekt var något som hörde ungdomstiden till. Så sent som 2005 försökte han plundra Skattebetalarnas förening genom att bussa in s.k. nationalister på årsmötet.
Till slut föll dock även jag till föga och besöker sidan med adblockers installlerade.
Detta är naturligtvis inte kritik mot dig personligen eller så, bara ett konstaterande att kritik mot extremhögern måste tas på allvar, oavsett omständigheter.