Nådeansökan

Idag har jag skickat in min nådeansökan. Här är en kopia (den kommer ändå komma ut senare via media misstänker jag).
Det finns stänk av rättshaveri i det. Men det är så det är. Jag tror inte på min chans att få nåd, jag vill mest få ett undertecknat brev från staten om att de ignorerar sina misstag.

—

Jag skulle vilja berätta en historia ur mitt liv. En historia som har fått stor betydelse, inte bara för mig, utan för det globala internet som växer fram. Jag har råkat få en roll mitt i stormens öga. För att ni skall kunna ta ställning till den nådeansökan som skickats in så känner jag att detta brev behövs. En insikt i vad som gått fel och varför ni behöver rätta till detta. Indirekt ber jag nämligen inte om nåd för mig själv. Jag ber om nåd från ett rättsväsende som blivit överkört av lobbyism och okunskap. Men ultimat så ber jag om nåd för vår framtida kultur och kommunikation. Mitt mål har nämligen stor betydelse för dessa.

Detta är en lång historia, så låt oss börja i rätt ände så fort som möjligt.

För lite över 6 år sedan så hände något märkligt i svensk historia. Polisen utfördes en razzia på 12 platser i Sverige. 65 poliser stormade in på dessa platser och letade efter något, något som kunde användas som bevismaterial mot en sökmotor på internet.

Något liknande har inte skett tidigare i Sverige och det kommer knappast att ske igen. Dagarna som följde skrevs det tiotusentals artiklar om över hela världen. Tusentals personer, mestadels unga vuxna, gick ut på gator över hela landet och demonstrerade. De demonstrerade mot att deras kulturliv hade blivit inkräktat på.

Jag var på en av dessa demonstrationer. Politiskt intresserad och aktiv som talesperson för sökmotorn i fråga. En sökmotor som hjälpte människor över hela världen att få kontakt med varandra för att utbyta information. En sökmotor så uppskattad att det nästan varje dag kom e-post från någon person som berättade att den ändrat deras liv. Bilder på tatueringar med logotypen stolt intatuerad på någons kropp. Hyllningar till hur en svensk webbtjänst förändrat människors liv. Demonstrationerna kokade ner till just detta, människor kände sig överkörda världen över. Jag minns hur jag stog på mynttorget en tidig morgon, i början av juni 2006 och tittade på representanter från samtliga riksdagspartier som skrek ut sin ilska över det som nyss kommit fram: USA hade hotat lilla Sverige med handelssanktioner om inte webbtjänsten blev nerstängd.

SVT-programmet Rapport hade berättat den pinsamma historien. Mäktiga Hollywood krävde att Vita Huset skulle tvinga sverige att göra något åt kulturutbytet som skedde utanför deras kontroll. Dåvarande justitieminster Thomas Bodström blev inkallad på möte i vita huset och fick veta vad det skulle innebära att inte lyda. Sanktioner mot handel mellan USA och Sverige inom ramen för World Trade Organisation. Sverige kunde komma att bli ett nytt Kuba.

Några månader innan hade en svensk åklagare kommit fram till att tjänsten inte kunde dömas i Sverige då det inte gick bevisa några olagligheter. Han skickade ett PM som förklarade detta till sina överordnade. Efter ett möte mellan Sven-Erik Alhem, dåvarande överåklagare, och representanter från justitiedepartementet, så ombestämmer han sig. En snabb insats krävdes, med full styrka. Så full styrka att när man väl gör razzian så vet inte poliserna vad som gäller. De beslagtar hundratals datorer, i flera städer, men även högtalare, sladdar och dylikt. De vet inte hur stora sakerna de skall beslagta är och bestämmer sig för att, under pågående razzia, hyra in lastbilar från lokala bensinstationer för att kunna frakt allt man beslagtagit. Kort sagt, det är stressigt och ogenomtänkt. Så ogenomtänkt att man till och med missade flera platser där företaget man slår till mot faktiskt har verksamhet.

Thomas Bodström lovade att lägga korten på bordet. Ändå blev över 700 brev mellan honom och USA i detta ärende hemligstämplade. Dessa har vi fortfarande inte fått se. I efterdyningarna av den politiska skandal som påvisades sattes det svenska rekord i KU-, JO- samt JK-anmälningar. Det nystartade svenska partiet, Piratpartiet, blev på bara några få dagar ett av de största svenska partierna. Några veckor senare var det val och inga unga människor ville längre rösta på de sittande socialdemokraterna eftersom de visste att de sålt ut deras intressen till rika lobbyorganisationer i USA. Delvis förlorade socialdemokraterna makten på grund av denna skandal.

Efter tillslaget så kom The Pirate Bay upp på internet igen, efter endast två dagar. Det är en lätt tjänst att kopiera, utan avancerad funktionalitet. Det var en av finesserna med tekniken bakom tjänsten, att den var såpass smart och lättskött. Så lättskött att det knappt hade lagts en hand på tjänsten på i stort ett över ett år innan tillslaget skedde.

Uppmärksamheten kring The Pirate Bay bara växte efter detta. Innan var det visserligen en stor tjänst, men helt plötsligt blev tjänsten en av de 100 största i hela världen. Det ringde konstant från global media.

Min involvering i The Pirate Bay hade bara varit en enda: presstalesperson. Plötsligt klistrades bilder på mitt ansikte på framsidor i tidningar över hela världen. Dagligen blev jag inbjuden till tv- och radioprogram för att disktuera politiken kring fildelning. Debatter rasade dagarna i ända och jag hade knappt tid att sköta mitt jobb eftersom jag tyckte detta var en så viktig fråga. Jag blev mer och mer aktiv i frågan efter tillslaget och blev indirekt en representant för de som menar att fildelning är positivt.

Tillslaget skedde starkt och hårt. Det var som sagt på 12 platser i Sverige. Själv bodde jag i Oslo i Norge under den här perioden, men jag uppfattade att jag var mycket perifär i sammanhanget. Mina bekanta från The Pirate Bay hade blivit delgivna en misstanke, men mer skedde inte på mycket lång tid. Efter ungefär 2.5 år så fick jag ett brev. Jag hade flyttat till Sverige och var nu kallad som vittne i saken, några veckor fram.

Ungefär 30 personer var kallade, några var bekanta, andra hade jag aldrig hört talas om. Tiden gick och jag skulle infinna mig på polisstationen för att vittna. Dagen innan ringer förhörsledaren (och tillika den ansvariga polisen för hela förundersökningen), Jim Keyzer, och berättar att jag kommer delges misstanke om brott när jag kommer dit. Han förklarar för mig att jag därför har rätt till advokat närvarande. Inte bara det, utan han ger mig också tipset att jag ska ta “ungefär första bästa advokat, då det är bråttom att vi får det här gjort.”. Han tillägger också att jag bör “skippa att välja en hotshot-advokat från stockholm” så att hans ärende inte fördröjs ännu mer. Helt plötsligt är det jättebråttom att avsluta förundersökningen.

Jag är ändå en hyfsat intelligent person. Självklart ser jag att något är konstigt när en polis ber mig välja en dålig advokat. Därför ringde jag direkt till den första kända bra advokat jag kände till, Peter Althin. Althin tog fallet direkt och ringde till polisen. Polisen var upprörd och förbannad eftersom han redan hade planerat sin resa till Malmö, där jag skulle förhöras, och tyckte att det var upprörande att han nu var tvungen att planera in en extra resa till staden.

Några veckor senare kom Jim Keyzer och förhörde mig. Min advokat fanns med på plats och både jag och han kände att något var märkligt. Min advokat berättade för mig att han, trots sin långa karriär med många högprofilfall, aldrig hade upplevt en så otrevlig och stressad förhörsledare. Han tyckte det var jättemärkligt. Själv tyckte jag det var som en scen ur en dålig film, när Keyzer skrek på mig att jag var barnslig som bestämt mig för att svara ingen kommentar (då jag inte ville säga något som eventuellt kunde påverka mina vänner). Ett par ställen i transkribtionen av det inspelade förhöret står det endast “ohörbart”. Det är gångerna när Keyzer är så arg att han skriker så högt att mikrofonen inte kan ta upp ljudet.

Att jag lägger så mycket fokus på Keyzer kan tyckas märkligt. Men jag har en poäng med det hela. Det är hur detta fallet har skötts. Sverige har ett rykte om att vara ett land med hög moral, utan korruption och med ett sunt förnuft som guide för rättvisan. I mitt fall har man åsidosatt dessa regler. Och Jim Keyzer är ett av många exempel på vad som hänt.

En vecka efter att förundersökningen var inlämnade så märkte en av mina bekanta att Jim Keyzer hade bytt “nätverk” på facebook. Inte längre var han en del av “polismyndigheten i stockholm” utan istället var han nu medlem i nätverket “Warner Brothers”. Warner Brothers är ett av de företag som står bakom polisanmälningarna mot The Pirate Bay. Jag blev mycket upprörd och ringde till Jim Keyzer för att fråga vad som pågick. Jag fick veta att han hade bytt jobb och numera jobbade för Warner samt NBC Universal, ett annat bolag som också låg bakom polisanmälningarna (för att inte tala om påtryckningarna). Såväl Warner som Universal är dessutom delaktiga i Antipiratbyrån, som är en organisation som var min motpart under rättegången. Hans nya roll var antipirat-chef för dessa organisationer. Han hade börjat på jobbet dagen innan förundersökningen var officiellt inlämnad.

Jim Keyzers första uppdrag hos sin nya arbetsgivare var att hitta en medåtalad, Gottfrid Svartholm. Gottfrid är en nomadisk ung man som ofta bor hemma hos vänner. Eftersom Keyzer med polisiära medel hade kunnat få tag på information om var Gottfrid befann sig, så begav han sig dit ihop med delgivningen i fallet som han själv hade utrett i närmare 3 år. Gottfrid blev helt plötsligt påsprungen av Keyzer, som inte påpekade att han bytt arbetsgivare.

När jag undersökte närmare när Keyzer blev lovad sin anställning så använde jag mitt ganska breda kontaktnät. Det visade sig att hans nya arbetsgivare hade haft ute en annons om tjänsten, och på ett par möten om den pågående utredningen så hade Keyzer blivit informerad om att de sökte en ny person, där han kunde passa in. Efter fler undersökningar fick jag tag på en person som sökt samma jobb. Han kunde berätta exakt datum för mig när han fick veta att positionen hade blivit tilldelad en annan: 8 dagar innan jag blev uppgraderad från “vittne” till “åtalad” i fallet. Och 7 dagar innan Keyzer började ringa och berätta om hur bråttom det var att alla vittnen skulle höras. Den enda gången jag träffade en polis under hela förundersökningsperioden var alltså med den polis som fått ett välbetalt jobb hos det som skulle bli min motpart. En polis som gick från nästan ingen hastighet alls till att det var dags att avsluta fallet på 1 dag. I ett förhör som min advokat uppfattade som det ett av de märkligaste i hans långa karriär.

Vid tillfället av förhöret var jag dessutom just den mest hatade personen i Hollywoods maktkorridorer. Jag var den person, som i egenskap av presstalesperson för deras nemesis, var viktigast att få tyst på. Unga människor lyssnade på mig när jag berättade över hela världen om den fantastiska möjligheten vi har till en fri och öppen, deltagande kultur, så länge vi inte behöver vara fastlåsta till dessa bolag. Jag pratade med allt från lärare och elever till presidenter av några av världens största land om dessa möjligheter och om vilka hot – till stor del motparten i mitt rättsfall – som fanns.

När fallet kom in till svensk tingsrätt så kom den till en normal avdelning, så som det bör ske via slump. Chefen för avdelning 5 (avdelningen för immaterialrätt) tyckte däremot att detta fall inte var ett brottsfall utan snarare ett immaterialrättsfall. Därför flyttades fallet dit, men alltså på begäran av den avdelning som ville ha fallet. Det skulle senare visa sig att när man slumpade fram en domare fanns det bara en ledig; chefen för avdelningen, Thomas Norström, som ju alltså hade begärt att få fallet tilldelat sin avdelning. Kortfattat valde alltså en svensk domare ut att han själv skulle få pröva ett specifikt fall, genom att missbruka de regler som finns att använda.

Thomas Norström är mycket intresserad av upphovsrättsfall. Så intresserad att han dessutom råkade vara medlem i den Svenska Föreningen för Upphovsrätt och satt med i styrelsen för den Svenska föreningen för industriellt rättskydd. Två föreningar som tydlig tar ställning i upphovsrättsfrågor. Föreningarna är dotterföreningar till ALAI och AIPPI, två internationella föreningar som har i sina stadgar att målet är att stärka upphovsrättsinnehavares intressen. Ordföranden för dessa internationella föreningar uttalar sig ofta mot all form av upphovsrättsintrång och att man jobbar för hårdare straff för intrång.

Thomas Norström själv bedömde sig inte som jävig. Dessutom undlät han att berätta om sina engagemang eftersom han inte tyckte de var av vikt. Det fanns däremot gott om möjlighet för honom att tänka igenom sin jävighet innan rättegången eftersom jag personligen undersökte nämndemännen och fann att två av dem var jäviga. När min advokat påpekade detta så gick Norström ut med ett pressmeddelande att han (utan att nämna att vi hade påpekat det) hade hittat en jävig nämndeman. En tonsättare som varit aktiv i skivbolagen som stämde oss. Det fanns även en annan person som hade sin lön från dessa industrier, som Norström inte bedömde som jävig.

Tingsrättsförhandlingarna var mycket märkliga. Det var uppståndelse precis överallt, filmteam från BBC, Al-Jazeera, SVT, NRK, mm. I flera dagar var det som att hela världen tittade på när Sverige skulle åtala några för medhjälp till ett brott som inte hade någon huvudman. Man skakade på huvudet överallt. På de stora dagstidningarna fanns det omröstningar om man tyckte det var skulle bli fällande dom – 99.8% av över 50.000 svarade “nej” (och det var 0.2% felmarginal enligt tidningens statistiker, så eventuellt 100%).

Under rättegången fick jag se sovande nämndemän. Jag fick sitta och titta på skärmdumpar, som för mig som teknisk kunnig bevisade att filer inte laddats ner via The Pirate Bay. När vi påpekade att skärmdumparna visade på att The Pirate Bay inte varit tillgänglig när de försökt ladda ner något så ändrade åklagaren istället sin åtalspunkt till en annan brottsrubricering som närmast liknande “medhjälp till medhjälp till möjligt brott”. Ingen av de gissade huvudbrotten kunde ens härledas till svensk jurisdiktion – eller för den delen norsk, där jag befann mig under åtalsperioden. Ändå dömdes vi.

Vi dömdes till en kollektiv dom. Alla blev dömda till 1 års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd, ett rekordskadestånd i sverige. Trots att det framkom att det var en jävig domstol som prövat fallet så fastställdes det att Norström inte gjort något tekniskt fel. Istället fick vi överklaga till hovrätten.

Från tingsrättens dom kunde jag inte riktigt se varför jag blev dömd. Det fanns inga specifika anklagelser mot mig. Det fanns inga tidsperioder som jag hade varit involverad. Det fanns inget brott bevisat ens, jag blev ändå dömd för medhjälp till brott som man inte hade bevisat. Tack vare bristande bevismaterial kunde man vända på steken – jag kunde saker som kunde ha varit nyttiga för The Pirate Bay, därför hade dessa saker skett och jag hade utfört dem. Trots att samtliga personer som blev förhörda påpekade att allt som programmerats eller utvecklats på The Pirate Bay hade skett innan åtalsperiodens början ens, och att de kunskaper jag hade som kunde varit till nytta, ändå var i skuggan av de två grundarna av The Pirate Bay. Kunskaper som ändå inte behövdes då allt var orört.

I hovrätten var det en liknande historia. Det var nu inte en utan två domare som hade en bakgrund i samma förening för upphovsrätt. Det var nämndemän som t.ex. jobbade på Spotify, en konkurrent till The Pirate Bay, som dessutom till stor del ägs av de skivbolag som var vår motpart. Efter en plågsam lång uppspelning av de inspelade förhören från tingsrätten (där även nämndemännen i hovrätten somnade till ett par gånger) så kom det ändå en fällande dom. Jag blev personligen dömd till 8 månaders fängelse samt 46 miljoner i skadestånd. Denna summan är idag närmare 100 miljonor kronor med ränta.

När jag läser hovrättens bedömning av vad jag personligen skall ha utfört så kan jag inte känna något annat än apati och hjälplöshet. Jag skall ha gjort tre saker som har gett mig ansvar. Dessa vill jag gå igenom med er.

Bland annat skall jag ha installerat en dator som fungerat som en såkallad lastbalanserare – en dator som gör att man kan fördela ut arbete mellan flera olika datorer på stora webbtjänster. Det står klart och tydligt i hovrättsdomen att jag är ansvarig för konfigurationen av denna dator. En sådan dator fanns visserligen i ett av skåpen som The Pirate Bay huserades i. Däremot var den inte inkopplad med en endaste kabel på något vis. Vissa datorer har polisen utrett hos Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Vissa datorer har man noggrannt gått igenom. Åklagaren har i vissa fall ringt till ägaren av datorer och frågat om de vill polisanmäla Gottfrid Svartholm för dataintrång eftersom de hittat att han haft tillgång till datorer. Datorer han skött åt sina kunder. Datorn som jag skall ha varit ansvarig för har man inte ens en endaste rad text om i något annat än i beslagsprotokoll. Jag kan inte se den konfiguration jag är dömd för. Den konfiguration som jag enligt svensk domstol bortom rimligt tvivel skall ha skapat. Den konfigurationen som jag med 100% säkerhet kan säga hade bevisat att denna dator inte har använts till The Pirate Bay. Den tillhörde nämligen ett företag som hade hyrt ut den. Ägaren har själv satt in den i dataskåpet bara några veckor innan tillslaget.

Under hovrättsförhandlingarna så vitsordade åklagare Håkan Rosvall att det var som jag sa, att denna maskinen inte var använd till The Pirate Bay. Därför la min advokat ingen energi på att nämnda det i sin slutplädering. Ändå valde Rosvall att efter det nämna att jag hade varit ansvarig för den. Och till slut blev jag dömd för denna dator. Ingenstans finns det en endaste liten gnutta bevis som ens visar på att denna dator varit använd, till något. Jag brukar säga att jag känner mig som en finne som är dömd för ett pistolmord därför att det fanns en kniv i närheten och “vi finnar är kända för att använda kniv”. Eftersom jag “erkänt” att jag vet vad en lastbalanserare är så skall jag dömas för att det funnits en sådan, trots att den inte varit i bruk. Och trots att mina medåtalade är bland de främsta i världen på att bygga sådana lösningar och jobbar med det dagligen. Och trots att det vore jättelätt för Jim Keyzer att ha tagit fram konfigurationen, speciellt när jag skall anklagas för den.

Punkt två som jag dömdes för är att jag skall ha byggt ett system för genrer på The Pirate Bay. Jag skall ha förbättrat funktionaliteten på tjänsten genom att på något vis ha fått in genrer. Vad detta nu skulle innebära. I domen står det att jag varit ansvarig för “kategorisering”. När något laddas upp till The Pirate Bay så väljer uppladdaren själv vilken kategori han vill lägga materialet i. Sedan ligger det där. Kategorisystemet har funnits sedan innan åtalsperioden – jag skulle våga påstå att det är det samma systemet som funnits där sedan The Pirate Bay startade. Genrer är dessutom något helt annat än kategorier, det är underkategorier. En kategori är exempelvis Film, Musik eller Spel. En genre är exempelvis Action, Sport eller Hiphop. Det är en ganska stor skillnad i ordemeningen. Men kortfattat så har det inte ändrats några kategorier på The Pirate Bay sedan 2004. Inte ens idag har det ändrats något kring kategorier på The Pirate Bay. Och genrer har aldrig ens funnits, ändå är jag dömd för att ha skapat dem. Anledningen är att jag i ett mejl nämner “genrer on the bay” och att en tredje person i ett mejl undrar om vem som sköter sök och “I think Peter” besvaras. Samtidigt som jag är med och bygger en ny tjänst, The Video Bay, en tjänst för strömmande video som skulle släppas om det inte vore för det stora tillslaget. Trots detta tycker svensk domstol att jag utom rimlig tvivel är bevisat skyldig till kategorisering av innehåll på The Pirate Bay. Det finns inte heller här någon form av teknisk bevisning. Trots att det vore lätt att ta fram. Även detta var en uppgift som föll på Jim Keyzer.

Punkt tre är den jag sagt att jag gjort. Men jag anser inte att jag begått något brott. Jag är dömd för att ha vid ett tillfälle i April 2006 (nästan ett år efter åtalets början) ha skickat en faktura för reklam på The Pirate Bay. Historian bakom var så simpel som att de som betalade för reklamen hade bråk med annonsföretaget som skötte The Pirate Bays annonsering, och krävde därför att ett svenskt bolag skulle fakturera istället. Eftersom jag var omtyckt av alla parter så bad VD:n på detta svenska (börsnoterade) företag mig att skicka fakturan från mitt svenska aktiebolag. Det gjorde jag, och sedan betalade jag en faktura från det bolaget som de själva vägrade betala till. Det var personligt gruff bakom det hela och det var ett sätt att försöka få till stånd ett avslut av detta bråk. Jag tjänade inte en krona på det hela och hade inte pengarna på mitt konto ens en dag.
Detta är något som en vanlig inkassofirma hade kunnat vara behjälpliga med annars, utan att bli åtalade eller dömda för det. Jim Keyzer har suttit och förhört dessa personer som sålde reklamen, som ändå tog hälften av de pengarna som tjänades på The Pirate Bay, och inte kommit på tanken att anklaga dem för att ha tjänat pengar eller finansierat den här tjänsten. Åklagaren har haft precis samma inställning. Men i grund och botten så är jag helt säker på att det inte finns något olagligt i det jag har gjort.

I den iver man har haft för att se till att The Pirate Bay skall dömas, så har jag dratts med. Bevis eller ej. Det är uppenbart om man ser till domstolsbeslutet att man haft inställningen att jag skall dömas och sedan försökt hitta någon handling att döma mig för. Att den polismannen som jobbade åt min motpart i målet, tillika politiska motståndare, har kunnat utreda alla datorer i detalj förutom de som gäller mig gör såklart att jag inte riktigt kan se på detta som att jag ens haft en ärlig chans. Att det finns jäviga domare som får välja vilka han vill döma är en fars. Dessa människor i det svenska rättsväsendet har fått utöva den makt som allmänheten gett dem förtroende till, och de har gjort det på ett sådant sätt att jag hoppas de skäms för resten av sina liv. De är regelrätt korrupta och kriminella människor.

Istället vill jag avsluta mitt långa brev med mina reflektioner av det hela. Jag vet att jag har kommit till en punkt där jag har mindre än en promilles chans att slippa undan ett straff. Att slippa få sitta inspärrad för brott som jag inte gjort. Brott som dessutom inte ens begåtts. Brott som säkerligen inte ens är ett brott till att börja med, om de hade begåtts, och som om de hade begåtts inte hade begåtts av mig. Det är en bisarr situation hur långt bort jag är från att ha någon straffskuld. Ändå måste jag sitta några månader inlåst, på en klass 2 anstalt eftersom det anses föreligga risk att jag skall återupprepa dessa brott, brott som inte begåtts, för närmare 7 år sedan. Brott som, om de skall begås, kräver tillgång till höghastighetsinternet, fysiska maskiner, datahallar och liknande. Brott som inte behöver begås, eftersom man inte använder sådan teknik längre. Och när jag kommit ut från anstalten, där jag säkerligen kommer att bli ännu mer bitter över situationen, så har jag en ekonomisk skuld på, än så länge, 100 miljoner kronor. Pengar som är rena fantasisummor, som skall “kompensera” för den medhjälp till medhjälp till möjligt brott som jag skall ha begått genom att ha gjort saker som inte skett. En ekonomisk skuld till några av världens rikaste företag. En skuld som i stort sett betyder att jag inte har en framtid i Sverige som land om jag vill kunna leva på något annat än brödsmulor eller vänners välvilja. Denna skuld är som att bli utvisad. Jag kommer behöva bli en ekonomisk flykting från Sverige.

Denna bisarra situation är något som myndigheter i Sverige blundar för. Det är en skymf mot allt det rättsväsendet skall stå för. Det är en skam för hela befolkningen. En befolkning som inte ens delar åsikterna till de lagar som hänvisas till i fallet jag är dömd i. Och det är dessa saker jag vill att vi alla ska få nåd ifrån. Inte bara jag, utan svenska befolkningen. Förtroendet som gått försvunnet med all jävighet, all uppenbar korruption, ministerstyret som aldrig blev utrett, alla fula taktiker som använts för att tillfredsställa en maktfullkomlig handelspartner. Sveriges rättsväsende har sålt ut enskilda individer. Så skall det inte vara i en demokrati.

Ge sveriges folk nåd från denna korruption.

—