Om några veckor är det dags för riksdagsval igen. Blev du förvånad? Jag med!
Årets riksdagsval är den 17 april. Så just nu försöker jag hitta vilken kandidat jag skall rösta på då det är ett personval. Tror jag?
Mitt första steg är att välja mellan de gröna eller vänstern. Och de ingår i en oppositionssamarbete med socialdemokraterna. Eller?
Svenska språket är tydligen på tapeten i valdebatterna. Språkets vara eller icke-vara. Om den svensktalande minoriteten skall bevaras eller inte kan man säga. Ett parti har, enligt vad jag sett på public service-tv, 87% kandidater som tycker att svenskan skall bort från skolorna, åtminstone som ett obligatoriskt ämne. Partiet tycker nämligen att den nuvarande majoriteten av befolkningen skall ha sitt eget modersmål som det enda obligatoriska språket i skolan.
Och själv vet jag inte helt om jag förstår frågan bra nog – när jag försöker läsa på om det så är det svårt att bli helt informerad – mina språkkunskaper är ju bristfälliga på nån mer avancerad nivå av annat än de skandinaviska språken. Min instinktiva känsla är nog att det är korrekt, man ska nog inte tvingas att lära sig svenska längre, även om det finns en minoritet som enbart talar svenska. Det är knivigt. Den kvinnliga presidenten verkar dessutom vara emot att avskaffa svenskan.
Det kanske är dags att vara lite tydligare – Nej, detta är ingen sverigedemokratisk dystopi om hur det ser ut i Sverige när invandrarna tagit över i framtiden. Jag är bara finsk medborgare. Och just nu försöker jag lära mig allt om finland så jag kan ta ansvar för min röst.
För mig är det märkligt. Jag är sällan i Finland, kanske någon gång vart fjärde år. Ungefär lika ofta som jag får rätt att bestämma över invånarna i landet. Men där jag bor, oavsett om det är t.ex. Sverige, Norge eller Tyskland har jag aldrig fått bestämma vilka som skall styra landet. Trots att jag blivit direkt påverkad.
Och jag börjar inse hur andra människor i min situation kan känna sig. De som kommer till sverige och inte får rösta. Ändå så finns det hundratusentals svenskar som bor utomlands, kanske sedan tiotals år tillbaka, som bestämmer över dessa människors vardag. Över min vardag, som jag inte själv får rätt att bestämma över.
En fråga som jag allt oftare har talat med min pappa om är just om det är rätt eller fel av mig att rösta i det finska valet. Jag tror inte att min pappa röstar i finlands val, men jag har inte fått ett riktigt bra svar. Pappa är åtminstone född och uppvuxen i finland. Mina enda riktiga kopplingar till finland är min pappas ursprung, mitt ena efternamn som jag fått av honom (det andra är från min norska mor) och att jag ibland måste söka upp en finsk ambassad om jag behöver förnya mitt pass.
Ändå vill jag inte byta medborgarskap. För vad skulle jag bli då? Svensk? Förutom det faktum att jag inte får bli svensk då jag inte bor i landet, trots att jag nog skulle kunna anses vara mer svensk än många av de som emigrerade ur landet för tiotals år sedan, så är mitt finska medborgarskap en direkt förklaring för mig själv om vem jag är. Det är en del av min identitet. Jag är finsk-norsk. Det är min grundsten.
Där man bor och arbetar betalar man skatt. Detta är vi alla överens om. Men varför, när man är med och såväl finansierar som deltar i samhället, kan vi inte komma överens om ett bättre sätt för röstning? När det var val till EU-parlamentet fick jag välja var jag ville rösta – i Finland eller där jag faktiskt bodde! För första gången fick jag en känsla av att kunna påverka min vardag. Ironiskt nog så var det genom att rösta på vem som skulle flytta till en annat land, där de kan bestämma över människor i andra länder.
Jag är ändå lyckligt lottad som har möjlighet att rösta i ett land som till stor del liknar de länder jag brukar befinna mig i – de västeuropeiska, som ofta är lika varandra och samarbetar. Men många som kommer från helt andra länder, som t.ex. Thailand, har väldigt ofta svårt att få svenskt medborgarskap. Även om de kanske får uppehållstillstånd så kanske de aldrig får möjligheten att påverka samhället eftersom medborgarskapet är längre bort.
Kanske är flertalet invandrare utan rösträtt, liksom jag, upprörda över att Sverigedemokraterna kom in i svenska riksdagen? Detta är något som påverkar invandrare i allra högsta grad. Samtidigt säger samhällets regler att det är mer rimlig att låta en utvandrad person få bestämma. Kanske en som bor i Thailand sedan många år tillbaka och som tycker om att “röra om i grytan där hemma” genom att rösta på SD. Detta kan omöjligen vara demokratiskt.
Som vissa vet så reser jag runt omkring hela tiden och som det ser ut nu kommer min röst i detta valet att lämnas in på den finska ambassaden i Serbien. Jag har några dagar på mig att ta reda på vem jag ska rösta på. Fast jag vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel när jag röstar.
Men detta är den enda rösten jag har.
4 comments ↓
För tillfället finns det nästan 300 000 finlandssvenskar i Finland. Vissa kommuner (också utanför Åland) är så gott som enspråkigt svenska. Det ställer vissa krav på statsförvaltningen och många tjänstemannaposter kräver om inte goda, så åtminstone hjälpliga kunskaper i svenska.
Rubbar man ytterligare på dessa språkkrav blir de svenskspråkiga regionerna ännu mera pressade än de är i dagens läge. Det är säkert ett alternativ, men då kan man säkert vinka adjö till tvåspråkigheten i dess nuvarande form.
Om man istället går in för att plocka bort den obligatoriska undervisningen i de båda nationalspråken gör man det enkelt för högstadieelever att skaffa sig ett ordentligt handikapp redan i tidig ålder, i och med språkkraven på vissa tjänster. Det argumentet har använts från diverse håll. Avskaffar man den obligatoriska skolsvenskan får de svenskspråkiga lätt en otrolig fördel inom den offentliga sektorn, i och med att de är mera benägna att behärska båda språken.
Har inte så bra koll på den politiska situationen så där övergripande, men skrev lite förra året om Vänsterförbundets krav om fri programvara m.m. Vet inte så mycket mer om dem i övrigt än att de jag träffat varit sympatiska.
http://vansterteknik.wordpress.com/2010/12/04/vansterforbundet-i-finland-om-it/
@Peter Sjöholm: Den finlandssvenska gemenskapen, ankdammen är eutrofierad av känsloladdade traditions- och anekdottunga historier för tvångssvenskan. Jag funderar ofta på hur lite naturlig kontakt svenskspråkiga debattledare under sina liv måste ha haft med majoritetsspråkgruppen. Nu vill jag med samma laddningar dra mitt strå i motsatt riktning.
Jag är uppvuxen som enspråkigt svenskatalande i Helsingfors och har fått njuta av det tvivelaktiga nöjet att tala bättre engelska än finska. I lågstadieåldern lärde jag mig läsa finska rätt hyfsat tackvare tekniktidskrifter. Talat och skrivit finska har jag i praktiken gjort först i arbetslivet och Piratpartiet.
Jag är som svenskspråkig förstås mycket belåten med rättigheterna/privilegierna till allt från dagisplats och universitetsstudier till terminalvård på mitt national/minoritetsspråk. Helt jättekiva, liksom. Men jag har också gått i skola och studerat språk som jag saknat social kontakt med, finska och tyska.
På basen av min språkinlärning i skolan tror jag inte alls att obligatorisk skolsvenska främjar andra än dem som har naturlig benägenhet för språk. För lågmotiverade elever skapar språkundervisningen på sin höjd en passiv grundförståelse för ett språk, om naturlig kontakt t.ex. genom popkultur saknas. Jag har weeaboo-bekanta vars hobbymotiverade japanska verkar starkare och mer användbar än resultatet av många års skolsvenska.
De som inte vill lära sig svenska torde inom en eller två generationer utveckla enorma attitydproblem gentemot allt som har med svenska att göra. Sådana attitydproblem kommer att göra det politiskt svåre för dagslägets stora partier att fortsätta upprätthålla någon grundlagsstadgad särställning alls för det svenska språket och oss trehundratusen svenskatalande.
jag tycker det är dags att fortsätta tvinga unga till språkstuder, men investera i ett bredare urval av valmöjligheter.
This is a very relevent question that I have wondered about. I’m Canadian but have lived in the U.K. for only 3.5 years now. I can read about what is happening in Canada politically, but I feel very detached from it. It’s not relevant to me or what is happening around me. I can’t see the whole picture, or feel the atmosphere of what people affected by Canadian politics think about it. I can talk to some of my friends there, but not people in the street or the pub. If I lived there, how do I know I wouldn’t have a different opinion than I do by just reading? I haven’t voted in Canadian elections since I left because I don’t think it’s up to me anymore.
British politics on the other hand is very relevant and I feel very strongly about what is happening where I live, but also very powerless. There are many ex-pats who probably voted but havn’t taken a close look at what’s actually happening in this country. They’re not the ones who have to live with these decisions. Yet at the same time many of the people who are living here don’t vote because they can’t be bothered thinking about it or going out to do it. So I do my part in the political wheel by trying to talk to people about politics and make them more informed and interested.
I don’t feel that I can really be a part of making decisions and changes somewhere I don’t even live. I don’t decide what couch or curtains or wallpaper my neighbours should buy! Sure, I can have an opinion but it’s not my choice in the end.
I have no ties and have so far never been to Finland but I think they shouldn’t abolish Swedish, I don’t think they should enforce it either. I think it’s important for all parts of culture to be freely available. I think children benefit from learning a second language. As an adult I regret that my French language education was so poor as both French and English are spoken in my country, so I want future generations to have that benefit. But since I don’t live in Finland how could I make a decision about that for Finnish people? And since I left Canada how could I make a decision for Canadian people? Culture changes so much even in 1 year so I can’t say I understand the feelings of any society but the one I am actually part of.
On the internet though we don’t have these problems. People go where they find relevance for themselves and participate in that. This is adequate engagement and involvement because each person who is making a decision is actually invested in what they are deciding. So, I find the way the physical world works is inadequate.