Demokrati, typ.

Ett av västvärldens mest allvarliga problem har blottats mer och mer de sista åren, nämligen den märkliga synen på hur demokratin skall fungera. Sedan 11 september har demokratin pö om pö satts på undantag med ursäkten att befolkningen måste skyddas från terrorister genom att dess rättigheter sakta avskaffas. I Europa har fler och fler länder anslutit sig till EU, där över 90% av alla europeiska lagar i dag skapas. De europeiska länder som inte gått med i EU (däribland mitt hemland Norge) har förbundit sig till att efterapa EU:s lagar om de vill få lov att handla med EU-länder.

Demokratiunderskottet inom EU är enormt. Få europeiska medborgare har koll på hur lagstiftningprocessen fungerar där, vilket också avskräcker från att bry sig om det allt viktigare valet till EU-parlamentet. Insikten i att den enskildes röst spelar liten roll när det är en halv miljard invånare i området är däremot stor.

Inom EU finns en stor vilja att skapa en federal stat, liknande USA. EU-länderna skulle bli delstater, likt USA. Ett första steg togs genom införandet av Lissabonfördraget där varje lands vetorätt mot EU:s lagförslag slopades mot en majoritetsbestämmelse. Vetorätten marknadsförde EU som harmlöst under folkomröstningarna för att bli medlem, då varje enskilt medlemsland hade kvar sin självbestämmanderätt över sin nationella lagstiftning.

För att införa Lissabonfördraget så behövde EU klubba igenom det nationellt hos varje land, som ju fortfarande hade sin vetorätt. Flera länder sa nej, däribland Irland genom en folkomröstning. Efter diverse hot och tvång (och ihåliga löften) så tvingade EU fram en ny folkomröstning då de ansåg att folket hade röstat fel. Andra EU-länder skippade därför folkomröstningen och lät sina riksdagar rösta för lissabonfördraget. Bland annat har det lett till att Sverige numera har i sin grundlag att landet skall vara EU-medlem. Utan vetorätten hade nog ja-sidans röster (52.3%) inte varit i majoritet vid EU-folkomröstningen 1994. Är detta demokratiskt?

De senaste åren har en flod av varslare släppt hemligstämplade dokument för att informera medborgare i världens länder om de fel som myndigheterna sysslar med. Personer som Chelsea Manning och Edward Snowden har riskerat sina liv för att avslöja kriminella handlingar och brott mot mänskligheten. Följdeffekten i länder vi inte ser som demokratier har varit revolutioner som exempelvis den arabiska våren. Men i västvärlden har knappt någon makthavare fått någon påföljd. Istället har personerna som avslöjat deras fel blivit jagade och dömda till långa fängelsestraff.

När Edward Snowden avslöjade NSA:s hemliga övervakningsprogram så var det få som egentligen blev chockerade. Många kommentarer var “vad var det vi sa”. Förslag om att ge Snowden asyl i diverse länder blev bemötta av “gilla”-knappen på facebook och saken var närmast ur världen efter det för gemene man. Vårt förtroende för västvärldens demokrati är långt större än den förtjänat, vilket i sin tur lämnar öppet mål för de som vill missbruka den.

2008 så genomfördes en omröstning i Sverige gällande FRA:s möjligheter av övervaka allmän kommunikation. De flesta svenskar var starkt emot lagen, sällan har det varit så många olika samhällsklasser som enats kring en enda fråga. I riksdagen rådde det egentligen också en majoritet emot lagen. Regeringen blev så upprörd över att deras partiers ledamöten gick emot ledningen, att de hotade med diverse straff (som att inte få stå på omvalbar plats på listor till nästa val), samt bad vissa åka på semester inför omröstningen. Regeringen fick sin vilja igenom, medvetet att de gick emot folket och riksdagens egentliga vilja. Närmast samtliga löften som gavs för att förhindra diverse missbruk av FRA-lagen har redan tagits tillbaka om de någonsin ens hann införas.

För några dagar sedan avslöjade den brittiska journalisten Duncan Campbell, med insyn i de dokument som Snowden ännu inte släppt, hur USA och Storbrittanien tryckt på Sverige för införandet av FRA-lagen. Sveriges geografi och välutbyggda internetinfrastruktur har skapat en ny exportindustri för (numera lagligt) avlyssnad information. Svenska statens önskan om fortsatt goda relationer till USA och Storbrittanien har helt enkelt gjort att sveriges invånares vilja fått hamna på undantag.

Genom hemliga avtal som antingen redan fanns på plats innan FRA-lagens införande (datautbyte gällande det mycket vagt definerade ordet terrorism), eller nya lagar som EU:s datalagringsdirektiv, den uppdaterade svenska lagen om elektronisk kommunikation, så har den värsta övervakningsmaskinen i historien byggts upp, genom ett direkt missbruk av det demokratiska systemet. Sverige är en välintegrerad del i detta missbruk.

Än så länge är det inte så många av oss som personligen drabbats av de nya systemen. Men nyckelordet här är “än”. Vi vet nämligen inte vad det kommer leda till, precis som vi inte visste 2008 hur extremt FRA skulle kunna bli. Att det närmast alltid skett ändamålsglidningar gällande de dataregister som upprättats borde vara en varningsklocka. Och även om ändamålet kan låta bra, som att stoppa terrorism, så måste vi vara kritiska till vad annat dessa nya system kan leda till. Att lagra information och spåra människor har blivit en universallösning för att lösa alla problem. Ihop med övervakningen ska höjda straff skrämma bort folk från kriminalitet. Fokus för ett modernt och intelligent samhälle borde ligga på att förbättra samhället och livsvillkor för medborgarna så problem och kriminalitet inte behöver uppstå. Den senaste tidens utveckling är en direkt hyllning till den medeltida samhällssynen som vi för länge sedan borde ha lämnat.

När vi tror att dagens demokrati är en garanti för framtida demokrati så skjuter vi oss i foten. Precis som i en kärleksrelation är demokratin något som måste underhållas, annars förfaller den. När vi tillåter någon att missbruka demokratin en gång så har vi öppnat dörrarna för att det kommer ske igen. När våra politiker är otrogna mot oss måste vi göra slut med dem. Vi kan fortfarande riva upp de beslut som tagits, vi kan sluta samla in mer data. Men det måste ske innan nästa lag kommer, som likt lissabonfördraget förbjuder oss att lämna systemen. Då är det för sent.

Intertubes

I’ve written about control over the internet on numerous times before. Mostly when we talk about this, we talk about different layers of technology. This is going to be a hefty long post, sorry for that.

Facebook, Google, Twitter, Amazon, Dropbox etc are all (sort of) web based services. They have “soft” control over us by storing our data and thus keeping us dependent upon their systems for accessing the data. These companies are mostly based in the US.

The web itself uses DNS to make sure that we can find the right IP addresses to communicate with these services. With a broken DNS system, someone could claim to be Facebook etc and do so called man in the middle attacks to access any data we store in cloud services.

The DNS we all use is controlled by an organisation in the US, called ICANN, in their root-servers system. You can look at it as a form of universal phonebook, with only one organisation that decide which countries can be represented in the phonebook. They also have the means to override any single entry in the database with what ever data they want.

Both of these issues are real problems we’re facing today. Judges in different parts of the US has suspended domains that are not connected to the US in any way of form, just by claiming that the organisation that controls the data is based in the US.

These issues are however, as I mentioned earlier, kind of soft. They’re software that we can swap out and migrate away from. We’ve done that earlier with things like Myspace and we’ll probably do it again with Facebook. The DNS is a bit worse since we have no real replacement technology for it today even though a lot of people (me included) have tried to replace it. It’s just too much of a problem.

But even if/when the DNS breaks (politically rather than anything else), we can still reach other nodes directly by using their IP addresses. It will be a huge problem but we could probably replace the DNS with a competing one. It will be as everyones phonebooks got erased and we had to rely upon peoples phone numbers again.

But one thing is even worse than this and is never really talked about: Who owns the physical infrastructure that we use and need? The layer upon where all of our communication is based on.

Most people understand that they have some sort of internet provider, some might even know the name of their provider. Few people understand the complex relationship between providers. The internet traffic you’re generating is usually going to a network outside of your own providers network. This means that your provider must find a suitable route for that traffic to travel.

Internet providers has to exchange, using computers specialised at doing traffic exchange. These computers are called routers. Most providers in the world have other providers to be able to send/receive internet traffic. They connect their routers to eachother, either at a private facility (with a fiber or copper cable between the routers) or at an internet exchange points (IXP for short), where multiple providers have decided to exchange traffic to any provider available at that point. There are free IXP services and there are commercial ones. And there are two types of exchanges done. One is called peering, where the providers allow for (usually) free flow between their own networks. The other exchange is called transit, where one provider allows the other to reach his network and all networks he is connected to, which usually means the full internet.

Bigger players usually do not allow anyone to get to their network for free, even at exchange points. They only allow smaller providers to pay for access to the internet, at prices that vary – a lot.

There are a few providers in the world that are called “tier 1” providers. They have such a huge network that do not need to pay anyone to reach any network in the world. Instead, they can charge hefty costs for smaller providers to be able to reach the internet over their network.

Today there are 13 companies that are considered being Tier 1 providers. 8 of these are based in the US, 4 in Europe and 1 in India. All of these have a huge control over the internet and the prices in the market for what bandwidth costs. Most smaller providers, that includes even huge multi national internet providers, are quite dependent on their upstream Tier 1 provider.

But these providers still have a physical provider! Even though a lot of these companies also own a lot of their own infrastructure, they need to lease the physical connectivity to different locations from other companies. In some places they rent dark fibers between cities or larger regions, in other places they need to put down the physical fiber themselves. And it’s just a handful of companies that in turn own most of the international fiber cables.

We need to seriously start looking at this as a problem internationally. We’re all seeing that the control from one single country over most of the internet services we use are troublesome at best. Most of us are familiar with laws from the USA (like the DMCA) because of their influence over our networks. And we’re not doing what we should to make sure that the internet stays international, with national control over national affairs. If a US judge says that a US company has to monitor all traffic in, let’s say Afghanistan or Iran, they have the possibilities of doing so. They might already be doing it, we have no way of controlling that.

In order to ensure that we’re not building an internet that has a single point of failure, it’s time to look at how to build a redundant network. The EU should push for national fiber rings, between big cities in each nation, owned by the state it’s located in. The costs of using these fibers could be done close to self-cost levels. Every time a road or railroad is built, moved or renovated, fiber tubes should be put down in the ground, wherever the road leads to.

This way we could ensure a real public infrastructure, not dependent on the US. We’d ensure that the current fiber owners (and in turn internet providers) would have to adjust  their costs to match a public infrastructure. We’d make internet access available for a fair price for everyone.

But most of all, we’d make sure that the control over the infrastructure that we’re building our current and future communication on. The internet is no longer just a playground, it’s not just for entertainment. It’s for real, we’re totally dependent on it.

And we’re not all citizens of the USA.

Gottfrid i medierna

Idag inleddes den största svenska rättegången gällande ett hackingmål, mot bl.a. Gottfrid Svartholm. Gottfrid och en annan anklagas för att ha brutit sig in i ett privat bolag som har haft hand om sekretessbelagd information åt myndigheter.

I media har åklagaren Henrik Olin flitigt berätta vilka skador Gottfrid har åsamkat och hur svårt det varit att få fram en fullständig bild av alla skador. Saker som att polis och utredare inte vet vilken data som läckt eller vilka som har den här datan. Hela tiden med en åklagares övertygan om att den person han åtalar är skyldig.

Och just den attityden ska en åklagare ha; annars bör han inte väcka åtal. Men media har en annan skyldighet, att granska påståenden. Och om inte de kan granska, åtminstone klargöra att de citerar en part istället för att återge tyckanden som fakta.

TT skrev exempelvis: “Svartholm Warg misstänks också för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri då han tagit sin in i Nordeas system och försökt föra över pengar från andras konton. Vid ett tillfälle lyckades han.” (Papperstidningen Sydsvenskan 20/5)

Ordagrant så säger man att han är misstänkt för bedrägeriet för att han hade tagit sig in i systemet och överfört pengarna.

Jag känner Gottfrid rätt så hyfsat. Vi krånglar om politiska åsikter när vi pratar. Han går mig på nerverna och han är irriterande, samtidigt som han har en briljant hjärna. En gång hade jag med mig Gottfrid till en kompis i Göteborg. Då gick han rakt in i hans vardagsrum, med skitiga blöta skor, och klev rakt upp i soffan (med skorna på sig alltså) och satte sig. Han blev irriterad när jag förklarade att en vit ny tygsoffa nog inte uppskattar smutsiga skor. Det var inte så viktigt som det Gottfrid behövde fixa nämligen.

Även om Gottfrid är märklig, kan uppfattas som arrogant och socialt oslipad, så är han inte en ond människa. Han är inte nödvändigtvis en god människa i alla lägen heller, men han har ändå samma rättigheter som alla andra: att få lov att bli behandlad med respekt. Det är respektlös såväl mot honom som mot oss andra att döma honom i förväg i medierna. Tänk själv att sitta inlåst någonstans, anklagad för något (som du möjligtvis inte ens gjort) och inte kunna försvara dig mot medierna.

I dagens samhälle döms vi nämligen i två olika rättegångar. Det mediala är nästan viktigare att vinna än det juridiska, i det långa loppet. En människas förmåga att komma tillbaka till ett samhälle beror mer och mer på vad för information som finns att få tag på om människan. Ta exemplet Sigvard Marjasin, de flesta tänker på någon som fifflat med kvitton. Trots att han blev frikänd helt och hållet i rättegången så blev det hans största avtryck i media. Få minns vad han egentligen gjorde och allt det han stod för, och jag tror inte någon skulle våga låta honom sköta ens bokföring.

Rätt fokus

Imorgon börjar en rättegång mot Gottfrid, där han anklagas för att ha stulit en himla massa dataregister, försökt begå bedrägeri och en del annat.

Det har kommit ut en hel del olika artiklar om fallet, men de flesta återger bara pressmeddelanden från åklagare eller andra partsinlagor. Jag kanske är en sådan partsinlaga själv, eftersom jag anser att Gottfrid blivit utsatt för en hel del övergrepp. Även om han begått brott som han anklagats för finns det gränser för hur man får behandla misstänkta personer.

Jag såg precis den här artikeln från TT som är den som cirkulerar mest:

GottfridTT

“Skyddade personuppgifter” skall ha “stulits”. Om vi bortser från det enkla faktum att de faktiskt kopierats (må hända illegalt) och att det var en lista över personnummer som var skyddade (och inte de uppgifterna som var skyddade) så är väl den stora frågan: Varför i helvete är det ett privat företag som förser myndigheter med myndigheternas data?

Att hyra in säkerhetskonsulter för att hjälpa till att skydda data är en sak. Men att lägga ut datan på ett privat bolag bör inte få ske med data som myndigheterna ansvarar över. Skulle vi exempelvis låta ett privat företag få sköta omröstningar i val eller annan känslig information? Ett privat företag har andra intressen än myndigheterna och även om de gör ett bra jobb så är det i sig inte Ok att vi lagt ut statens data på någon vi som individer inte accepterat. Inte bara gäller detta folkbokföringsregister utan sådant som FRA:s data, datalagringen som sker genom datalagringsdirektiv osv.

Uppenbarligen har de inte heller skött sina åtaganden. Ja, det är svårt att skydda dataregister mot intrång. Men då kanske vi borde tänka på vad vi samlar in.

För i grund och botten så är det såhär enkelt: data som är av något intresse, för någon, kommer att läcka. Det bästa sättet att inte läcka information är att inte ha den. I fallet med “skyddade personuppgifter” så var det faktiskt relativt Ok, men varför har något privat bolag en lista över poliser?

Å andra sidan kan man också anklaga Gottfrid och hans medåtalade för att ha “stulit” ett register över alla som har roliga efternamn, alla som har födelsedag 19 maj osv, eftersom de påstår att han tagit ut just kopior från ett bolag med folkbokföringsregister. Att det gällde poliser gör det såklart lite extra känsligt och därför medialt intressant. Men ställ rätt fråga: varför fanns sådan data tillgänglig för någon, och varför har Logica (numera CGI) fortfarande hand om detta, trots att de misslyckats med att skydda den?

EUP 2014

People learn by copying other people. All the knowledge we have today, all the progress we’ve made, are based on this simple fact – we copy.

For thousands of years we’ve improved our possibilities to collect and distribute information. There’s always been fighting about the control of the information, from the old antique libraries and todays internets. Libraries has been burned down, book burnings has taken place. The nazi regime considered it as morally righteous to exterminate “the ungerman spirit” by burning books that had other views. Todays copyright regime talks about the disallowing the digital spirit. A spirit of free access to information and knowledge, only embettering our society. Today book burnings are done digitally, by blocking or closing down internet services that the information controllers deem immoral.

But the society is constantly changing. Today we might associate the term “digital” with movies and music. But most of our society is becoming more digital! One can already print car parts, bicycles or clothes with thing printers (3d printers). Research on how to print meat and other foods are so far it’s becoming a reality to feed people this way.

The companies that will get hit by the thing printers (and other new technology) will look at how we’ve previously dealt with it. They will also want laws in place to prevent the new technology from ruining them. They will do just as the movie and music companies have done, try to criminalize the future.

Right now these companies say they need to stop piracy to protect consumers from dangerous things such as exploding batteries or illegal medicines – or for that matter viruses in movies you’ve downloaded. In the future the viruses will be said to be in the food you illegally downloaded to feed your family, instead of paying the food license to a big company. It’s not about the consumers safety, it’s about control and power. It’s about money.

The cells in my body are copies of my parents cells. Vaccines they might have been given might also protect me. At the same time as this is reality, we allow companies to have insane patents on genes. There are for instance illuminated fish that is not allowed to mate, since it will break patent law. With a society that allows this to happen, are we also going to allow these companies the same rights in our own bodies?

During most of my life I’ve been working with the topic of information. From my early childhood when I copied programs from friends to learn how to program, until today when I’m using those skills as an activist, creating important internet services. One of those was The Pirate Bay, the biggest informational exchange in the world. A service that scares Hollywood so much that the White House went to Sweden and said they would stop trading with them if the country didn’t put an end to The Pirate Bay. No laws was broken, but Sweden still tried to stop it. After an illegal raid, carried out by a police officer that during the investigation was also an employee of two of these Hollywood companies, there was one of the biggest trials in Sweden. The judge was the chairman of a pro-copyright organisation lobbying for harder control of information, sponsored by some of the companies from Hollywood. I was sentenced to prison and one of the highest fines in Swedish legal history. The crime was aiding with aiding with informational exchange that might have happened without permission somewhere in the world.

We from the North have a view of our systems to be ethical and fair. This court case made people re-consider that view. It was made obvious, power belongs to the people with money. It’s not a society I want to have!

I am doing what I can to help solve the problems we have today just as well as the ones we will have in the future. That’s why I’ve decided to participate in the election for the EU-parlament 2014. Even though I’m not a politician, or maybe due to that, I think that my experiences and knowledge could help create the solutions we’re in diar need of.
Power over our society must be handed out by a democracy. The people are to decide which rules and laws that should exist, not corrupted companies. We have to sacrifice some things that we don’t need anymore in order to make way for the improved version.

Those who know me personally know that I fight for a lot of things. I’m a vegetarian and thus I want better animal protection and food regulations. I’m worried of the centralisation of power to the EU, as well as the centralisation of personal information to big companies. I want a working social safety net, great education for all, no matter gender nor background. I believe that tomorrows class inequalities are based on what kind of access to information and knowledge people get. I always put up a hard fight and I never give in to authority just for the sake of it. Just as The Pirate Bay was never gave up, I never do so either.

I usually call myself a socialist, green and a pirate. With my quite varied background as (among other things) a hacker, activist, artist and a DJ I don’t really fit in to a normal political party. That’s why I’ve decided to put in my candidacy with a party that, with being focused on few issues, fits what I want to achieve, Piraattipuolue (The Finnish Pirate Party). I think there’s a huge possibility for us to impact the EU and I would like to be part of it.

Today The Pirate Party has two parlamentarians in the EU, both from Sweden. They are the only two there really focusing on what I see as the base for the future of our society. These topics are important globally, not just in Sweden. And my home country of Finland is even more dependent on the future of the digital, so I think it’s time for Finland to get a pirate into the EU!

Biased judge also in the ECHR

Equal rights has many meanings. Equality between genders, people of different colors or classes. One of the equalities is being treated equally by the authorities.

The insanely streched out case of Rightsholders vs. The Pirate Bay was filled of unequal treatment. As you, my regular readers, know. In the first court case there was the judge who just happened to be the chairman of a pro-copyright association (and a board member of another). The same organisations that was asking governments for harsher sentencing for those who in any way could harm their business. He was also on some boards and in some friend circles with the lawyers from the opposiing side. The judge was responsible to try himself for biasness but decided he had no such biasness. There was the jurors, where one for instance had run his own record companies. That juror got replaced. There was still biased jurors left, that we could not get replaced.

After finding out the judge had these ties (revealed by the swedish public radio) we filed a complain about him being biased. It was tested by another person with ties to the copyright industry (and he was also working together with some of the opposing lawyers), and there was no legal way of getting him replaced. He decided that there was no bias, and there was no bias in himself.

In the appeal court, there are two judges. Both of them had been members of the same pro-copyright organisation as the previous judge. We asked to test their biasness and the supreme court said there was no conflict of interest. That the same pro-copyright organisation is in parts funded by the opposing side was not an issue. Their views was not an issue – since the judges no longer were members.

The supreme court decided to not test the case at all, which was a quite huge surprise to everyone in Sweden. The case itself has many issues that needs a precedent (and had no such to rely upon), so everyone was quite surprised. Including all of our lawyers.

Legally there was few options left. As we noticed, the swedish legal system is really small and everyone knows eachother, and there are very few rules against corrupt or biased rulings. This probably comes from a time where honesty and ethics was more important than cash and favors to important people, one of the things that globalization has changed quite dramatically all over the world. We decided to appeal to the one place where this should not be a problem – the European court of human rights, ECHR.

We wanted the ECHR to test if our human rights has been violated in the swedish court case. This means that we filed an appeal not against the copyright holders, but against Sweden as a nation.

The ECHR should be free of any biased views on the case, or of Sweden. There’s one judge from every country in Europe that has ratified the convention it is based on. For me it was a surprise when I saw that a Swedish judge, Helena Jäderblom, had been involved in the case. It felt a bit strange considering that the case is against Sweden, but apparantly that was not a problem. Even though judges are nominated by each country by their governments – in this case, the same government that our case was against.

When investigating Helena Jäderblom a bit more two things struck me quite hard. She was the special investigator for the Swedish government on how to implement the IPRED law in Sweden. IPRED is short for Intellectual Property Rights Enforcement Directive, a directive which the copyright industry has been pushing to get for a long time. It gives companies the right to monitor the internet and sue someone for infringment on their rights, without having to go through the police. The law was instated in Sweden in 2009. I was one of the people that protested against this law. We held demonstrations, did lots of interviews, wrote lots of debate articles and such in order to stop the law from being instated. I was very public and critical on the law and the work of the government. Helena Jäderblom was working with the enforcements of intellectual property rights during 2009-2012, on behalf of the Swedish government.

Those of you who has followed the TPB case remember that the whole case started with Hollywood getting the White House to threaten Sweden with trade sanctions if they did not stop TPB. During this period the swedish minstry of justice went to the White House and had lots of discussions about TPB. The minsiter of justice, Thomas Bodström, was being investigated for this affair. He put a “top secret” label on 747 documents which we still have not been able to read, about the discussions going back and forth between the US and Sweden. The minstry told the prosecutor in the TPB case what the US had threatened with, and not long after the prosecutor sent out a memo to the minstry saying that TPB did nothing illegal, there was the raid against TPB. The effect was obvious.

What had been decided and said between US and Sweden is still top secret. Except for; you guessed it, Helena Jäderblom. She was working for the ministry of justice during this period – as what’s called “departementsråd”, i.e. the top civil person in the minstry, directly under the minister!

So what can we do right now? Nothing. You can’t appeal decisions at ECHR. Not even if there’s questionable behaviour with their judges.

Saker och ting

För ett tag sedan fick jag se ett videoklipp på en tvåårig flicka, Emma. Hon har en sällsynt sjukdom som gör att hon inte orkar lyfta sina egna armar. Vanliga proteser är allt för tunga för ett så litet barn och därför ville hennes läkare göra egna proteser.

De ritade dem på en dator. Sedan användes en sakskrivare som skrev ut en fysisk produkt som direkt kunde testas på Emma. Det som inte var bra nog förändrade man i sina ritningar och efter några utskrifter så var hjälpmedlet klart. En protes som hjälper Emma att hålla uppe sina armar. Nu kan hon t.ex. leka, kramas och rita.

Eftersom det är få barn som behöver en sådan specialprotes är det få företag som ser en marknad för att tillverka dem. Andra barn med samma sjukdom som Emma har tidigare fått leva utan någon större hjälp. Genom ny teknologi som sakskrivare så kan vi nu få vår egna fabrik för att utveckla och producera nyttiga saker.

Det finns flera projekt som försöker involvera människor i att utveckla en billig och bra sakskrivare. Den mest kända maskinen är antagligen RepRap, som har som mål att kunna skriva ut en exakt kopia på sig själv! Råmaterialet består idag oftast av plast eller gips men även metall är på gång.

Och framtiden har många spännande möjligheter. Varför ska vi skicka exempelvis matlådor av plast från andra sidan jorden, kanske tillverkade av barn, i farliga fabriker? Har du en sakskrivare kan du redan idag ladda hem en ritning på en matlåda och själv skriva ut en sådan. Du kan dessutom ändra i ritningen för att förbättra den och sedan dela med dig av förbättringarna.

Jag har en vän som älskar sin sakskrivare. Allt från att skriva ut gafflar till reservdelar till sin bil. Vissa prylar blir kanske dyrare och än så länge ser de lite konstiga ut. Men med tiden kommer skrivarna bli bättre och billigare. Några har även börjat bygga maskiner som kan återvinna plasten, så vi kan göra nya produkter med den. Istället för ett slit och släng-samhälle, så kan vi bli ett slit och gör om-samhälle.

Låter det fantastiskt? Det är det! Men som vid all revolutionerande teknik finns det alltid någon som förlorar på det. De som idag tillverkar produkter som vi i framtiden kommer vilja skriva ut själva kommer vilja förbjuda maskinerna. Precis som nöjesindustrin har försökt förbjuda spridning av material på internet, kommer fabrikörer försöka förbjuda spridning av produkter på internet. Inom ett par år kommer vi se de första stämningarna i miljonklassen riktas mot människor som kanske laddat hem en Ikea-matlåda.

För om några år så kanske inte barn med Emmas sjukdom heller kommer få några proteser. Inte för att det saknas några att ladda hem, utan för att något företag (sannolikt i USA) kommer att ha förbjudit någon att göra proteser. Man kanske måste ha ett konto på en protestjänst för att få ladda hem dem, mot en hög månadskostnad. Eller kanske måste man betala en licensavgift för varje dag man behöver sin protes.

I skolan fick jag alltid höra att det inte är svårt att se in i framtiden, vi behöver bara titta på hur saker skett tidigare i historien. Vi borde kanske förstå att upphovsrätt inte bara handlar om tillgång till musik och film som nöjesindustrin försöker säga, utan det handlar om vår tillgång till information av alla slag. Kultur såväl som proteser, medicin såväl som film. För när vi accepterar att upphovsrätten är mer värd än människors tillgång till information, då har vi accepterat en framtid som kommer ha enorma klyftor. De lagar vi stiftar idag finns där imorgon också.

Vem hostar The Pirate Bay?

Efter det illegala tillslaget mot The Pirate Bay 2006 så var det svårt att hitta nog datorer på ett och samma ställe för att se till att tjänsten skulle återuppstå. Därför byggdes det upp en form av MESH-nätverk, där servrar på flera platser i världen kunde användas som om de stod vid sidan av varandra. Att de utgjorde ett “virtuellt” nätverk ihop krävdes för att mjukvaror och annat skulle fungera enkelt. Och för att få detta säkert så byggdes det via krypterade tunnlar.

Även om det var en snabb lösning så visade det sig fungera mycket bra. Behövdes det ny hårdvara kunde man sätta upp den ungefär var som helst och inte behöva förklara för internetleverantören vad som skulle köras, eftersom maskinen bara hade krypterad trafik till några enstaka maskiner, de stod inte publikt på internet och sa “hej, detta är The Pirate Bay”. Man kunde också hyra maskiner var som helst i världen där det var bra pris eller fanns tillgänglighet vid växt (vilket var ett mycket stort problem under tiden efter tillslaget, då TPB växte mycket fort). Det löste helt enkelt många problem.

För att komma “in” på TPB så måste det finnas någon öppning in i detta MESH-nät. En sådan öppning utgörs av en vanlig server som har ett ben i varje nät – internet och TPB:s nät. Detta är vad som tekniskt definerar en router. En router tar trafik från ett nät och förmedlar trafiken till ett annat, och/eller vice versa.

En enkel router har du antagligen själv i ditt hem, i form av en trådlös router. Du skickar signaler trådlöst, som den tar emot och “konverterar” till trådbundna signaler. Din router står i sin tur kopplad till en annan router för att du ska nå din internetleverantörs nät, om det är över 3g, 4g, fiber, koppar eller något annat. Din internetleverantör har i sin tur en eller flera routrar, som står i kontakt med din leverantörs leverantörer. Även de har i sin tur leverantörer – det är så internet fungerar. Det finns ingen enskild punkt som är internet utan det är massa olika nätverk som är ihopkopplade på olika vis, med olika tekniker som via olika standarder kan komma överens.

Det som Piratpartiet gör är alltså inte, som många verkar tro, att ha en massa datorer hos sig. Utan det är en routingteknik som används för att ta emot trafiken som kommer riktad mot TPB:s nätverk, och sedan låta den passera till ett annat nät. Var trafiken därifrån tar vägen har man däremot ingen aning om. Det är alltså inte tal om att Piratpartiet är en slutdestination för The Pirate Bay, utan snarare en sträcka på vägen. Man lagrar ingen data, man har ingen data hos sig. Allt är i kablar högst temporärt.

Upphovsrättslobbyn har hotat flera innehavare av dessa vägsträckor. Serious Tubes, som levererar nät till Piratpartiet har också hotats med stämning om man inte stänger av trafik till delar av sin kunds nätverk. Kanske har även Serious Tubes leverantörer hotats, och kanske har även de leverantörerans leverantörer hotats.

Men vem är egentligen leverantören av tjänsten TPB? Efter tillslaget 2006 så sattes TPB:s router upp på samma plats som alla datorerna en gång stod, i typisk TPB-anda för att visa att det inte var över. Men de datorerna som skapade själva tjänsten befann sig på flera platser på jorden, som sagt. Exempelvis fanns det många datorer i Holland hos en leverantör vid namn NFOrce.

Om man idag skulle sitta i Stockholm med en Teliauppkoppling och försöka komma åt The Pirate Bay så kopplas man via följande väg: Telia till Availo till Port80 till Serious Tubes till Piratpartiet, sen tar de publika spåren slut. Man ser helt enkelt inte vad som kommer efter Piratpartiet.

Om vi leker med tanken på att NForce skulle vara en av leverantörerna än idag så skulle trafiken kunna gå vidare följande väg: Till någon leverantör i Sverige, vidare till exempelvis Telia igen, vidare till Global Crossning, vidare till Level3 och sedan till NForce. (Jag använde Telia som exempel här, då de har ett öppet s.k. Looking Glass där man kan titta på hur trafik från deras olika nätverk kopplas vidare till andra nätverk).

Förvirrande? Och för att göra det än mer krångligt, så kan det ju vara så att viss trafik till TPB ska till Holland medans annan trafik ska till en helt annan leverantör, som kanske befinner sig i Hong Kong, i Ukraina, i Nordkorea eller någon helt annanstans. Och för att krångla till det lite till, det kan också vara så att tjänsterna dubblerats, så att samma typ av trafik kan ta olika vägar beroende på ren slump eller andra routingregler.

Det enda man med rimlig säkerhet kan påstå är att datorerna som TPB använder för själva tjänsten i sig inte finns hos Piratpartiet. Om de finns i Sverige eller utanför landet vet man inte heller. Och för att göra det krångliga ännu krångligare så behöver inte ens TPB själva veta var datorerna befinner sig! Man kan ha fått en uppkoppling lik den man själv byggt, in i ett annat nät som inte publikt kan spåras. Det lånades ut datorer som fanns bakom sådana tunnlar direkt efter tillslaget. Ingen vet än idag var de befann sig. Precis lika lite som man idag vet var TPB befinner sig fysiskt.

Vad är TPB?

Den inte så oväntade nyheten att Rättighetsalliansen hotar Piratpartiet med stämning om de inte slutar ge TPB internetuppkoppling har väckt stor uppmärksamhet. Och det finns många intressanta aspekter på detta hot.

Helt klart är det intressant med den bisarra uppfattningen om att ansvar för vad som sker på internet ska gå i arv i led efter led, till synes utan någon ände. Den diskussionen har många tagit och mest läsvärt är som vanligt Copyriot.

Intressant är det också att Rättighetsalliansen påstår att Högsta Domstolens beslut om att inte pröva rättsfallet från 2006 gällande fyra privatpersoner skulle innebär att TPB är en illegal sajt. För vad man än tror så finns det faktiskt ingen dom om just TPB. Låt mig få förklara!

För att kunna säga att TPB skulle vara “dömt” eller “skyldig” till något så måste man först klargöra: vad och/eller vem är TPB?

I vanliga fall är detta en ganska enkel uppgift. Ta exempelvis Teliaaffären där åklagare utreder om Telia betalat ut mutor. Telia är i detta fallet ett svenskt aktiebolag, vad man kallar en juridisk person. Eftersom en juridisk person inte kan ta egna beslut (då det inte är en levande varelse) så måste det göras genom en styrelse. I styrelsen befinner sig personer som har åtagit sig ansvar för att ta beslut åt den juridiska personen samt därmed också innehar visst ansvar. Ansvarsgraden varierar beroende på vilket uppdrag man har inom styrelsen och det är en ganska väldefinerad ansvarsreglering.

Om någon inom ett företag begår ett brott å företagets vägnar så kan det finnas en möjlighet att de inom styrelsen med ansvar kan bli personligt dömda för brottet, även om de inte beordrat att brottet skulle utföras eller ens var medvetna om det. Detta eftersom det såklart inte går att fängsla en juridisk konstruktion som kallas ett företag. Även om vi i dagligt tal pratar om att företag begått brott, så är det i juridisk mening oftast styrelsen eller personerna som faktiskt utför brottet som är dömda. De mer mediavana som läser min blogg känner säkert till konceptet med ansvarig utgivare som har vissa likheter i ansvarsförskjutningen.

Låt mig därför ställa er frågan, kan någon här definera vad och/eller vem som är TPB? Det är möjligtvis en sökmotor. Det är möjligtvis en samlingsplats på internet. Ett forum. En anslagstavla. Men att sätta TPB inom de juridiska definitionerna av fysisk eller juridisk person är mycket svårt. Och utan att kunna ha en sådan definition går det inte logiskt eller juridiskt att hävda att “TPB är illegalt”. Möjligtvis skulle man kunna påstå att det sker brott via TPB, på samma sätt som man skulle kunna påstå att det sker brott på torg.

För snarare bör TPB defineras som en plats än ett objekt eller tingest. En plats på samma sätt som när man säger “hörnet där borta” eller “torget”. Även om det finns olika definitioner om var dessa platser fysiskt avgränsas så är det ett koncept som kan appliceras i fallet TPB. TPB är en plats, där människor oftast utbyter någon form av information. Ett torg kan ha verktyg på samma sätt som TPB, exempelvis en speakers’ corner, som underlättar och förbättrar möjligheterna till det som anledningen är till att man uppfärdade platsen.

Att säga “TPB är olagligt” är därför i juridisk mening lika korrekt som att säga “Plattan är olaglig”. För nej, plattan är inte olaglig, även om det ofta säljs droger där. Personerna som befinner sig på platsen säljer drogerna och är också ansvariga.

De som äger fastigheten som Plattan befinner sig på skulle möjligtvis kunna anklagas för att vara medansvariga för vad som sker på Plattan. Så var ju fallet med TPB, man gav sig efter de fysiska personerna man ansåg fanns bakom. (Plattans fastighetsägare behöver nog däremot inte vara oroliga för att åka fast för medhjälp till medhjälp till droginnehav eller liknande, eftersom ett normalt samhälle skulle skratta åt det påståendet.)

När Telia blev misstänkta för brott så bytte man ut styrelsen så fort det gick. Det betyder att de personer med juridiskt ansvar för vad företaget har sysslat med inte längre kan kopplas till nuvarande bolag och därmed så har den juridiska personen Telia inte samma grad av ansvar. Det finns visserligen utrymme för en saftig företagsbot, men den uppstår ändå genom att individer har begått brott.

TPB har under åren bytt ägare såväl som arbetare helt och hållet, flertalet gånger. Delvis som taktik men också för att lämna över ett ansvar för de personerna som gjort en stor nog insats. Trots detta har rättighetsalliansen genom en välutbildad (får man förmoda) jurist skickat ut ett brev som bl.a. innehåller följande påståenden som är direkt juridiskt felaktiga;

a) Platsen TPB är i sig själv olaglig;
b) Att Högsta Domstolen inte prövade ett fall gällande fyra privatpersoners påstådda brott under 2005-2006 intygar påståendet ovan;
c) Att domen mot fyra privatpersoner från tiden 2005-2006, gällande väsentligt annan teknik, skulle på något vis följa med till nya ansvariga personer.

Som lekman tycker jag det är anmärkningsvärt att utbildade jurister tror på sin egen bristande kunskap nog till att försöka sträcka väl utfärdade definitioner såpass långt.

Även om Antipiratbyrån nu finns under det nya namnet Rättighetsalliansen (som jag får gissa är en dålig kopia av en annan allians; Mänskliga Rättighetsalliansen), så är taktiken den samma. Få så mycket uppmärksamhet som möjligt, utmåla motståndaren som tjuv, be om att själv få bli polis (eftersom den vanliga polisen inte förstår vilka hemska brott som begås). Vad sägs om uttalandet “- Egentligen har ingenting hänt sedan Pirate Bay-domen. Vi befinner oss på samma ruta nu som då“. Nyss var det ju så mycket framgångar med IPRED-lagen, TPB-domen, nedstängningar av tonåringars hemsidor, Student Bay-domen, etcetc.

Fast när man vill ha något så är det ju bättre att låtsas som att man inget fått än.

Frågan om frågorna

Efter närmare 5 år av filmande släpptes till slut Simon Kloses film TPB AFK. En film som jag haft mycket ångest och delade meningar om då jag är en av personerna som följs i den.

Man känner sig väldigt blottad och ensam när en sådan film släpps. Eftersom 5 år komprimerats ner till 89 minuter så är det svårt att få utrymme för något så komplext som en nyanserad människa, än mindre tre väldigt olika sådana. När man dessutom inte själv väljer hur man skall framställas så känner man sig lite maktlös.

Och även om filmen tar upp en del kring de konstiga saker som skett kring TPB, som t.ex. att domaren i tingsrätten var jävig, att polisen som gjorde utredningen samtidigt arbetade åt målsägande part mm, så är det ändå många som ställt frågetecken om saker de menar saknas i filmen.

Exempelvis har jag läst i många artiklar om att “TPB:s högerextrema kopplingar inte utreds”. Att de inte finns är det ingen av dessa journalister som kan acceptera. De har ju sett det, på TV. I ett program av Bert Karlsson, som ju i och för sig borde ha koll på sina högerextrema vänner. Genom att Bert frågade en person från Piratbyrån (organisationen som startade TPB) som hade hört att man fått rabatt hos internetleverantören så blev det ett faktum att TPB skulle ha kopplingar till högerextrema. Guilt by association. Samma rabatt fick flertalet välgörenhetsorganisationer och politiska partier från höger till vänster. Ingen av dem blev högerextrema, eftersom Bert Karlsson inte hade samma intresse av att svärta ner dem som han hade med The Pirate Bay. Som skivbolagsboss finns det ju en viss poäng att få folk att känna obehag för konkurrenterna.

Och snacka om ironi, när industrin låter en av sina mest kända högerextremister själv skrika högerextrem åt deras nemesis, med en enormt långsökt koppling. Det påminner för övrigt om när de skriker tjuvar om fans och själva tar 99% av inkomsterna från artisterna de säger sig skydda.

Jag har också läst att man tycker det saknas utredning om “alla pengarna”. Att åklagaren kunde visa på total omsättning strax under 800.000:- under en 3.5 år lång period, mycket längre än vad åtalet dessutom gällde, accepterade inte media. En av målsägandeadvokaterna tyckte vi skulle bevisa oss inte ha gömt undan pengar någonstans, dvs omvänd bevisbörda. Trots att det inte fanns mer pengar så passade det inte in i den bilden man ville ha av TPB – skapad av media och skiv- och filmbolagen.

Och igår läste jag en av upphovsrättsivrarnas bloggar. Han menade att TPB AFK visade på att jag antagligen skapat Flattr för att till slut be om ursäkt för att jag förstört för upphovsrättsinnehavare. För det passar i hans världsbild om vad TPB borde vara och hur han ser på mig.

Allt detta är mycket symptomatiskt för industrier i kris. De vill kunna förstå deras motståndare. Som de kan utmåla på ett visst sätt. Om man passar in i en mall kan man nämligen bekämpas. Just därför är TPB så obehagligt för dessa industrier, som vägrar se att de har sina kunder vända emot sig. De lyssnar på endast de inom sina egna kretsar, ingen annan förstår. Det blir de mot oss, svart eller vitt, kriminell eller konsument. Industrin ser på sig själva som David, trots att de mer liknar Gollum, skrikandes efter sin dyrgrip.

Har du läst såhär långt så har du läst ungefär vad upphovsrättsbolagen vill. Att “deras fiende” ska behöva förklara sig. Verka slingra sig. Tvätta av sig smutsen, som de fått kastat på sig. Då får man nämligen aldrig tid att prata om kärnan! Att TPB faktiskt är en direkt konkurrent till dessa bolagen. Deras distributionsmonopol gick i lika många bitar som det finns fildelare helt plötsligt. Och utan monopolet på distribution så behöver inte artisterna skriva slavliknande avtal med industrin. Dominoeffekten blir uppenbar.

Media spelar dessutom upphovsrättsbolagen rakt in i händerna. De skriver glatt att “debatten är över” antagligen därför att journalisterna själva använder Spotify eller andra saker som utmålas som “lösningen”. Lösningen på vad? För problemet låg aldrig hos artisterna eller konsumenterna, utan hos en industri i kris. En liknande kris som media själva befinner sig i, och där de själva letar efter “lösningen”. Alltid i singular och inte speciellt ofta ser bolagen sig själva som en del av problemet de ska lösa.
För frågorna är större än någonsin. Igår var The Pirate Bay en av de 50 största webbsajterna i världen, långt större än vad den någonsin varit när det var som hetast i svensk media. Mega, den nya varianten av MegaUpload som för ett år sedan blev nedstängd efter en hollywoodesque insats av FBI med helikoptrar och maskingevär, växer tillbaka mot sina egna storhetstider. Den var under en tid en av de 20 största sajterna i världen. Mega är för övrigt grundat av en tysk-finsk stereotypisk nerd med det tagna namnet Kim Dotcom som bor på Nya Zealand.

För hur oviktiga kan frågorna egentligen vara, om amerikanska FBI övertalar Nya Zeelands president att få jurisdiktion att ta en tysk medborgare på deras mark? Eller som i Sverige, där USA hotade med handelssanktioner om inte Sverige stängde ner The Pirate Bay. Ett hot som jusitiedepartementet informerade åklagaren om, trots att en åklagare skall vara objektiv. Och Fru Justitia var lika blind även när det visade sig att polisutredare var anställd hos upphovsrättsbolagen.

Trots alla uppenbara brister vi borde prata om, så är nu istället locket på. Upphovsrättsbolagen älskar nu ny teknik, “det var lösningen”. Ibland går de så långt att man säger att det inte hade skett utan The Pirate Bay. Man verkar framåtblickande och nästan ödmjuka. Precis som ett par år efter Napster. Då erkände man sina fel i att ha stämt någon som bara hjälpte till att skaffa fler fans till artister, det skulle inte ske igen. Man verkade framåtblickande och nästan ödmjuka. Sen kom The Pirate Bay. Sen kom Megaupload…

För mig finns det många frågor. Det är tillgång till kultur, information och hur den ska finansieras och skapas. Varför vi tillåter skivbolag att få göra dataintrång och andra brott för att leta igenom någons privata samlingar av musik. Varför all kommunikation som privatpersoner gör ska lagras av staten. Hur våra rättsväsenden inte är anpassade efter att allt fler industrier blir digitala.

För hur vill vi ha vår framtid? Internet är inte bara en plattform för att sprida underhållning och att chatta med sina bortglömda skolvänner. Det är, på gott och ont, den enda kommunikationsplattformen som vi under överskådlig tid kommer att använda. TV, radio, tidningar, telefoni, allt är idag internetburet. Det är den i särklass viktigaste infrastruktur ett samhälle har sett. Men av någon märklig grund så låter vi särintressen få enorm makt och kontroll över den.

Och vem är det som tjänar på att vi låter debatten lägga sig? Inte är det konsumenter eller skapare. När vi som samhälle godkänner Spotify som “lösningen” så är vi tillbaka i monopolet. Den centraliserade kontrollen som en sådan lösning innebär måste ifrågasättas. Finns du inte på Spotify, som till stor del ägs av de stora upphovsrättsbolagen, så finns inte din musik i Sverige. Var är de annars så kritiska kulturskribenterna?

När jag får många år sedan i en av mina första debatter fick frågan “hur ska vi kunna tjäna pengar på internet när allt är gratis” från en skivbolagsadvokat, så slogs jag av hur felaktig den frågan var ställd. Det är samma fråga som alltid upprepats som ett mantra. För det handlar inte om hur skivbolagen ska tjäna pengar, det handlar om hur vi ska finansiera skapande. Varför är det så givet att skivbolagen ska finnas kvar? Vad har de för övermänsklig rätt att ha kvar sin kontrollerande roll?

Det var anledningen till att jag startade Flattr. En tjänst för alla att på helt lika villkor tjäna pengar utan tvång, censur och inlåsning av information. Istället för att kräva betalt för att bli inlänkad så uppmuntrar Flattr till delning av information, det blir det bästa sättet att tjäna mer pengar på. Och i Tyskland är Flattr en defacto standard inom mångra branscher, där vissa människor lever helt och hållet på inkomsten de får från tjänsten. Allt utan att vi krävde några lagändringar eller hotade någon annan. Istället har vi otroligt positiva användare och jag var själv hos UNESCO i Paris och fick ett pris överlämnat av Frankrikes minister för digitala frågor.

För det är inte skivbolagens överlevnad som är det viktiga för vårt samhälle. Det är att tid och pengar till skapande människor prioriteras. CSN-bidrag och en väl fungerande a-kassa är viktigare kulturfrågor än vad månadsabbonemanget på Spotify kostar. Men istället så köpte samhället Fredrik Reinfeldts ord – “alla tjänar på att debatten lägger sig”.