Life of Peter

I just came back home from two days in Stockholm, where I’ve been participating in this years SIME. And now Internetworld gave me the honour of mentioning me as SIMEs high light together with one of those people I just admire so much - Hans Rosling. If you haven’t seen his TED talk, go there now and just get amazed!

(I will soon start posting in English again. Sorry for the very Swedish period, but it’s been important for me personally).

Senaste debatten som blossat upp kring IPRED irriterar mig mer än vanligt. Inte för att det är större motstånd till nätet än vanligt; utan för att de som står på nätets motståndarsida antingen själva tror på sina lögner eller tror att de inte kommer bli upptäckta.

Om vi ska ha någon som helst vettig diskussion så måste vi hålla oss till fakta, oavsett vad vi tycker. Om branschen säger att de förlorar X antal miljarder på grund av fildelning så kan vi åtminstone få deras underlag och sedan gå igenom materialet och påvisa deras felaktiga påståenden. Där sker en förståelse för båda sidors perspektiv och således lär vi av varandra, trots att vi är motpoler. Det är en bra sak!

Vi måste också använda sig av rätt terminologi. Som vi alla vet så är illegal fildelning ett upphovsrättsintrång. Ändå är nivån tillbaka på “eyh du har stulit mitt shit”. När vi kommit överens om att använda rätt termer så kan vi välja om vi också vill ha den här onödiga debatten om vi ska ha fildelning eller ej. För det är inte något man kan bestämma. Det är som om vi ska bestämma om vi ska ha rätt att fisa eller inte. Det är ju helt klart otrevlig lukt, men det går inte stoppa oavsett hur otrevligt det än är för den som blir utsatt för det.

Den klassiska inbillningen om den lilla pyramiden med eliten som delar ut material är så sjukt felaktig. Man ska inrikta sig på de “1000-2000 individer” som är de som laddar upp nästan allt material tydligen. Märkligt då att det finns över 800.000 registrerade bara på TPB som har laddat upp material (det är ungefär en fjärdedel av de som valt att registrera sig). Pyramidtänket är arrogant, det är löjligt och det är ärligt talat pinsamt. Om man verkligen tror på den så har man inte förstått hur internet fungerar, och i min värld så bör vi inte lyssna på människor som vill lagstifta kring något de inte har förståelse kring. Jag vet inte heller om jag ska vara ledsen över arrogansen om internet eller om jag ska vara glad över att det kanske finns en möjlighet att förklara för dem och få dem att förstå?

Det snackas också i den här artikeln om den lilla piratvärlden som är väldigt högljudd. Jag skulle snarare vilja vända på steken — 37 kulturarbetare fick väldigt mycket utrymme och uppmärksamhet. De är väldigt högljudda och det är en ganska liten grupp.  Till skillnad från t.ex. svenska fildelningsvärlden som ju består av åtminstone 2.2 miljoner fildelare.

Något som för mig känns som ett tydligt budskap (och jag misstänker att jag finns publicerad på E24 när ni läser detta och säger det lite mer burdust där) är att de som skrivit artikeln har en hög medelålder och även riktigt hög inkomst. Det finns visserligen åtminstone en av dem (Björn Ranelid) som går på bidrag. Fast i författarvärlden heter det garanterad författarpenning. Han har den resten av livet, utan att han behöver lyfta ett finger till någonsin.

Allt prat kring framtidens kulturarbetare och deras förlorade möjligheter är också riktigt trist att läsa. De sätter sig sjävla på en pidestal, vägrar bjuda in människor och vägrar förändras. Det vet jag att framtidens artister inte gör. Jag är trött på elitvisionen. Tack och lov refererar de till Roxette som en del av deras elit som inte kommer att skapas i framtiden; det känns skönt att veta att det inte händer. Sidospår - jag är överens med Bert Karlsson om att man borde förbjuda fildelandet av dansband.

De som skrivit under debattartikeln framhäver att politikerna varit dåliga på att stå emot piraternas påtryckningar. Jag tycker det känns ganska kul. Det man egentligen säger är att man som politiker inte ska lyssna på mindre värda människor, även om de är i majoritet. Eliten har talat!

Att såga varanda mening i artikeln känns onödigt. Bloggarna i Sverige har redan gjort det. Dubbelmoralen blev som tydligast när Niklas Strömstedts egen blogg visade sig vara översvämmad av Youtubelänkar och annat som antagligen bryter upphovsrätten. För honom räckte det med ett förlåt — han är ju en del av eliten trots allt. Precis som Per Gessle som ju gav ut iPods fulla med musik till sina kollegor. Vi förstår ju varför man vill dela. Även om jag tycker det är lite i värsta laget i Gesslefallet då det faktiskt var i kommersiellt syfte. Fast han är ju en del av eliten, trots allt.

Det vore jättekul om nån orkade leta upp fler bevis för dubbelmoralen. Leta på deras privata bloggar och facebookkonton. Hitta alla deras olagliga eller gråsonaktiga nyttjanden, samplanden av just upphovsrättsskyddad musik. Visa dem att de redan är pirater och att de således måste omvärdera sin egen sitaution. Om man kan få dem att förstå att de är en del av oss andra, så kanske de kommer ner från sin pidestal och växer som människor. Utbilda dem att förstå vad det handlar om. Var inte otrevliga, var upplysande.

En mycket trevligare herre är dock Jason Diakité. Han har skrivit en artikel hur han som artist ser på IPRED. Även om jag inte gillar hans förslag om bredbandsskatt så tycker jag det är uppfriskande att större artister tar ställning och ansvar för nätets framtid. Det är trots allt ganska självklart, när det ändå är där en stor del av vårt kulturliv redan finns - och kommer finnas.

PS. En god vän läste precis lite av Niklas Strömstedts texter och hittade följande snutt:

“Å vi hittade nyckeln till ett liv
Som aldrig kommer igen
Så kom till mig så stannar vi en stund
Vi är här”

Idag tappade jag respekt för en motståndare till! Jag läste en debattartikel på SVT skriven av Henrik Pontén. Jag undrar om han han själv har läst vad han skriver?

Pontén som enligt de som umgåtts med honom är en väldigt trevlig, sympatisk och trots sina [betalda] åsikter en väldigt vettig och humoristisk man. Kanske är det humorn som syns här, som ett försök till ironi? Tyvärr känns det inte så.

Henrik försöker sätta sig själv i offersituationen. Han påstår att saker är myter och kommer med myter själv om sina motståndare. Det är lite småtråkigt när det blir pajkastning av det hela, vilket han själv verkar vilja ha stopp på — men så blir ju hans artikel precis det samma.

Tidvis har det även riktats hot mot min familj och andra i min närhet, vilket givetvis passerar alla gränser för vad som är acceptabelt.

Något är vi iallafall överens över. Men hur Ok är det då när Herr Ponténs kollegor skickar privatdetektiver efter motståndarna — i det här fallet The Pirate Bay. Eller mutar poliser? Det är väl också långt förbi acceptabelt? Även om hoten inte (alltid) är uttalade från antipiratsidan så är det en tjock underton av att vi ska åka på diverse problem framöver.

Även om jag och von Knorring står långt ifrån varandra i sak så hade det varit önskvärt att han som politiker varit mer försiktig i sitt ordval. Medvetet eller omedvetet så spelar nu von Knorring på de krafter som inte spelar efter demokratiska regler.

Samma demokratiska regler bör väl även se till att man inte ska censurera en sajt genom att påstå att den sysslar med barnporr, samma regler bör väl även se till att Henrik Ponténs kollegor inte ska muta poliserna som utreder de politiska motståndare de har? Samma demokratiska regler bör väl även se till att båda sidor i en konflikt ska få samma möjlighet att prata med justitieminstrar om så behövs? Upphovsrättslobbyn springer omkring i rosenbad nästintill dagligen enligt flera riksdagsledamöten jag pratat med. Vi får inte ens ett möte med dem.

Att piska upp en hatstämning mot enskilda har effektivt använts för att stoppa många upphovsmän från att delta i debatten.

Behöver vi ta upp hatstämningen som Antipiratbyrån kastat efter The Pirate Bay — eller för den delens skull mot både Piratbyrån och Piratpartiet? Att de ringer till annonsörer på The Pirate Bay och förklarar vilka problem de ska råka ut för om de stödjer den politiska kampen, är det också en del av de demokratiska regler som Ponténs gäng följer?

Vidare;

Det är ett osmakligt påstående att jag skulle kunna sitta och läsa någons kärleksbrev genom åklagarens försorg. Varför måste von Knorring ta till den typen av mytbildning och personangrepp för att görs sin åsikt gällande?

Men det är ju helt korrekt? Antipiratbyrån fick gå igenom en misstänkts hårddiskar. Där finns det exempelvis kärleksbrev om den misstänkte fått sådana. Det är väl inte nått osant påstående, detta har ju skett redan — och är något som Antipiratbyrån säkerligen skulle vilja se mer av framöver. Det är inte mytbildning eller personangrepp, det är hårda fakta som är pinsamma för APB.

Det är också tråkigt att se Pontén uttala sig såhär:

Det är inte rättsligt mer komplext att bevisa upphovsrättsbrott på internet än andra brott som begås på nätet, exempelvis olaga hot eller förtal.

Man vet knappt var man ska börja med att kommentera. Nej, det kanske inte är rättsligt mer komplext. Det är däremot omöjligt i de flesta fall att bevisa olaga hot och förtal på nätet — förutom då det finns en närstående person som blir misstänkt i fallet. I sverige har vi (minst) 2.2 miljoner som fildelar. Därmed finns det inte enstaka personer att misstänka vid ett fall av upphovsrättsintrång (som APB gärna kallar ‘brott’ för att moraliskt skuldlägga temat). Men det vill ju APB lösa genom att få leka poliser själva genom IPRED. Eller genom att hyra in Jim Keyzer som ju för övrigt är tillbaka hos polisen för att stå till tjänst.

Vi har alla ett ansvar att vårda en demokratisk och respektfull debatt. Om Mikael von Knorring inte tycker att upprätthållandet av upphovsrätten på nätet är rätt väg att gå för att kulturskapare ska leva på sin talang, så presentera gärna ett alternativt sätt som tryggar svensk kulturnäring.

Detta vore en betydligt konstruktivare väg framåt än personangrepp och skräckpropaganda.

Det är bra att ni säger så. Då utgår jag ifrån att ni slutar med precis samtliga personangrepp och samtlig skräckpropaganda! Så skönt det ska bli att slippa se “downloading is stealing” och alla påstånder om att pirater är tjuvar, snåla och förstör kulturlivet. Det blir skönt också att sluta höra från Antipiratbyrån om att vi skulle vara [insert obehaglig politisk -ist]er, och att vi sysslar med organiserad brottslighet.

Det vore en betydligt konstruktivare väg framåt än personangrepp och skräckpropaganda det.

Uppdatering: Efter ett telefonsamtal med Herr Pontén himself så ville han informera mig om att det var felaktigheter i påståenden som kom i samband med Linköpingssaken. Han säger att de inte fick tillgång till hela hårddiskarna. Oavsett om det stämmer eller ej tycker jag personligen att det är felaktigt att kritisera någon som litat på mediainformationen de fått från en källa som vanligtvis är ganska trovärdig (Sveriges Radio). Han borde istället för att kalla det ‘osmakligt påstående’, ‘mytbildande’ och ‘personangrepp’  ha påpekat om faktafelen i frågan.

Läste precis Emmas senaste inlägg angående förespråkarna av IPRED. Det fick mig att tänka — är det inte dags att slå till mot förespråkarnas plånbok (som Emma själv undrar över hur man borde göra)?

Hur många är det som skulle vara intresserade av en hederlig gammal bojkott, där vi uppmanar folk att inte ge pengar till biografägarna ett tag? För att visa dem hur missnöjda vi att de spenderar pengar på att jaga oss, pengar som vi själva dessutom gett dem.

Genom att samla upp alla människor vi känner som fildelar så skulle det nog ge effekt. Som i perspektivfallet. Vi har ju blivit ganska många också nu.

Jag har tyvärr inte massvis av balla siffror att posta. Men det bör ju komma ut lite uppdaterade nummer som är av allmänintresse ibland, istället för de trötta siffrorna som kommer från folk som bara gissar.

Men först! En ursäkt vill jag ge till Henrik Bergsten på SVT för mitt hårda bemötande. Jag står fast vid orden, men jag borde inte riktat dem till honom personligen (förutom biten om att han själv inte verkar förstående inför hur hans redaktion har uppfört sig). Rätt ska vara rätt och jag hoppas han tar mina skitförslag och ger dem vidare till de på redaktionen som bör utföra dem.

Åter till siffrorna. Varje gång nån pratar om hur många som fildelar i Sverige så är det mellan 1.1 till 1.4 miljoner svenskar. Siffrorna verkar härstamma från diverse mer eller mindre begåvade uppskattningar och SIFO-undersökningar. Dags för lite nya; mer korrekta siffror: The Pirate Bays trackersystem pratar varje vecka med ca 2.2 miljoner unika Svenska IP-adresser. Och det växer. Dessutom så fildelar folk inte bara på TPB utan på massa andra sajter och via många andra system. Så den totala siffran är säkert mycket högre även om det säkert överlappas en del. Men 2.2 miljoner! Om vi sätter alla dessa i fängelse så har vi helt plötsligt lika många fängslade i Sverige som det är i USA. Det låter väl toppen?

(Sist men absolut inte minst så fick jag ett tips på en väldigt läsvärd “artikel” (för det hette ju inte blogg på den tiden det begav sig). 25 augusti 1995: “Mer porr i kiosken än på Internet“. Se hur lite som skett sedan dess!)

On Wed, 29 Oct 2008 16:04:36 +0100, Henrik Bergsten <henrik.bergsten@svt.se>
wrote:
> Hej Peter,
>
> I morgon torsdag tänkte vi debattera IPRED i SVT Debatt. Vi känner till
> er
> inställning sen senast, men vill ge er chansen att vara med om du vill.
>
> Johan Pehrson från folkpartiet och filmproducenten Joakim Hansson kommer
> att vara debattmotståndare.
>
> Mvh
> Henrik
>
>
> Henrik Bergsten
> Redaktör / Researcher
> SVT Opinion & Debatt
> Sveriges Television Göteborg
> Tel. direkt: 031-83 71 12, Mobil: 0705-83 70 53
> Mejl: henrik.bergsten@svt.se
> http://svt.se/opinion

Hej Henrik,

jag är i Malaysia, tyvärr. Hade varit bra att vara med så ni kunde passat på att be om ursäkt för ett bedrägliga beteende. Dessutom skulle nog jag passat på att skälla ut er live på tv - hade också varit ganska bra. Bra tv om inte annat, bra för era tittarsiffror ju! (vilket är det enda som räknas ändå ju)

Om du hade känt till min inställning “sen sist” så hade du också förstått att jag fortfarande väntar på en ärlig ursäkt istället för den när ni försöker få det till att låta som om vi inte vill diskutera sakfrågor om moral på internet — när det var JUST DÄRFÖR jag var där sist. Var ni var märkte jag, mitt i smeten av mediakåthet, mediahysteri och oärliga beteenden.

Så, skit på dig, skit ner dig, rulla i skit, gör så mycket saker du kan med skit som möjligt. Inte en chans att vi tänker vara med i ert program nån gång i framtiden heller. Men tack som frågar!

(Här hade jag i vanliga fall bett er dra åt helvete, men det har jag redan gjort så många gånger till erat crew, janne josefsson och allt vad ni heter).

Mvh,
Peter

Har ni glömt Jim Keyzer? Polisen är ju redan privatiserad.

IPRED behövs inte, vi har ju konkurrensverket. De kanske kan bryta polisens monopol på mutor och hot.

Hur många har fått ett myndighetsbeslut som bestämmer att du är hetlevrad och olämplig att prata med?

Innan jag åkte till Malaysia (där jag ska föreläsa på Hack In The Box Security Conference) så var jag förbi Stockholm och deltog i en “paneldebatt” (läs: paneldiskussion, då inte något debatterades riktigt). Självklart passade jag på, när jag ändå var i de förlorades själarnas stad; Stockholm, att försöka få till den där pratstunden med Beatrice Ask som jag försökt få i ett halvårs tid.

Ihop med Anakata knatade jag bort till Rosenbad. Fick veta att Beatrice inte var på plats (hon var på utlandsresa på obestämd tid, minst en vecka). Inte heller hennes sekreterare fanns på plats — antagligen reser de väl ihop. Istället fick jag prata med nummer tre - Tanja Rasmusson. Fast bara på telefon, vi var nämligen inte välkomna att träffa någon från justitiedepartementet.

Tanja upplyste mig att hon visste vem jag var när jag presenterade mitt ärende och sa att de inte hade tid att prata med mig. Istället fick jag veta, när jag försökte förklara att jag representerar en av Sveriges största och just nu viktigaste webbsidor och även politiska frågor, att de inte tänker träffa mig då jag var “hetlevrad” och “olämplig att träffa”. När jag frågade om jag kunde få det skriftligt så fnös hon till i telefonen och gav mig “verkligen inte!” som svar. Istället frågade jag varför vi inte kunde få träffa vår justitieminister (eller någon representant för justitiedept.) när våra motparter springer omkring i kåken där så gott som dagligen (enligt intyg från flera riksdagsledamöten som jag frågat). Det var också något att fnysa åt tydligen med hänvisning till, återigen, att vi var en olämplig part att prata med. Tidigare har jag fått veta att man inte pratar med oss utan att även prata med vår motpart isåfall för att göra det rättvist. Men då undrade jag — har ni bara glömt ringa oss de sista fem åren för att prata med vår motparts motparter, för att göra det rättvist?

Efter lite försök till vettiga diskussioner i telefon med Fn. Rasmusson fick Anakata ta vid. Han frågade om det var ett myndighetsbeslut att de inte ville prata med TPB. Efter ett “nej såklart inte” så frågade han vad det var då, om myndigheten bara beslutat sig för att vi var olämpliga att lyssna på? Då blir det väl ett myndighetsbeslut? Då la hon på luren.

Det är ganska skrämmande att våra folkvalda har förutfattade meningar. De har ju inte pratat med oss utan bara läst om oss i media och inte låtit oss få ha en diskussion eller presentation om vem vi är eller vad vi vill.

Men ändå går det tydligen jättebra att uttala sig i media om hur dåliga vi är, som Fn. Ask gjorde när hon gladeligen påstod i Sveriges Radio att TPB gav Sverige ett dåligt rykte internationellt. Till trots för de hundratusentals mejl som TPBs användare sedan skickade in för att påvisa motparten så har de ändå inte mod att tala med oss. Skamligt av justitiedept. Som vanligt. Vad hände förresten med de 737 mejlen som fortfarande inte är offentliga? Vi skulle behöva dem till vår rättegång som justitiedept. har tvingat åklagaren att dra igång. Fast de är väl hetlevrade de mejlen och därmed olämpliga att dela med sig av?

De sista månaderna har det varit mycket snack om moral på internet. Speciellt efter tingsrättens publicering av arbogaförundersökningen så har diskussionerna gått varma både på och utanför nätets sfär.

Den intressanta aspekten är att när de juridiska hållhakarna inte finns där så går ofta den förlorande sidan till attack genom att nyttja de mer subjektiva hållet som kallas moral. Själv har jag visserligen klantat mig lite och kallat en del av angreppen för moralpanik, även om jag själv anser det vara retoriskt fel att möta kritik på det sättet. Även om det finns panik i det som man möter.

Moral och etik är alltså “det nya” som är här för att diskuteras. Är fildelning moraliskt rätt, är det moraliskt rätt att låta offentliga handlingar finnas på nätet när en grupp lider, är det moraliskt rätt av flashback att låta användare skriva ut namnen på misstänkta personer som media kallar “ålders-åringen”. Diskussionerna handlar alltså inte om juridik utan om känslor. Är man en god eller en ond människa?

I 1700-talets Frankrike var det helt godkänt att ha en partner vid sidan av sin make/maka - så vida det inte skedde öppet i den staden man bodde. Idag är det en en självklarhet att man är sin partner trogen och man är ond om man bryter den seden. Moral är en dynamisk del av samhället och den utvecklas med tiden.

TV, tidningar och radio har under en längre tid haft oligopol på att bestämma de nya moraliska spelreglerna. Att inte publicera namnet på en misstänkt i en uppmärksammad rättegång är enligt mediabranschens etiska bedömning en god sed; något de flesta av oss kan förstå och uppskatta. Jag tyckte visserligen det var intressant att vara 27-åringen ett tag (även om jag var på bild i samma tidningar med namn och talade ut om den pågående saken), liksom en god vän till mig tyckte det var intressant att vara 16-åringen tidigare i livet.

Frågan är varför - det kanske vore skadligt för branschen när de har fel och därmed blir tvungna att betala skadestånd till personen de namngett? Mycket av branschens agerande handlar om just att skydda sig själv i första hand och inte om att agera etiskt korrekt gentemot de personer man skriver om.

Detta beteende som blir mer och mer påtagligt i dagens medialandskap är slående likt vad som händer inom upphovsrättsindustrin. En maktbalans rubbas och den som hade makten försöker bibehålla sin position genom att bete sig aggressivt mot utmanaren. I upphovsrättsindustrin sker det genom att den försöker stämma alla utmanare och kalla dem tjuvar, i mediabranschen sker det genom en ohälsosam ignorans och en nedlåtande attityd.

Pressombudsmannen Yrsa Stenius tycker att det är förkastligt att offentligt material hamnar på Internet utan att ha blivit granskat av någon erfaren inom pressen. När hon får frågan om det inte kanske är åklagaren som borde begränsa materialet som blir offentligt säger hon följande;

- Det vore att förorda utvidgad sekretess och det skulle skada vår demokrati och hindra journalister från att granska makthavare och maktutövning.

Det hon själv inte förstår är att det är just vad internet tillåter andra än traditionella journalister att göra. Bloggare exempelvis, eller bara intresserade medborgare. Journalisterna är ju nämligen också makthavare och pysslar med maktutövning. Vi har under en väldigt lång tid litat blint på vad som stått i dagspressen och även detta utmanas genom internets framgångar. Och förresten - det är inte någon i traditionell media som tagit upp att det är en närstående till den dömda tyskan som laddade upp torrenten i just arbogafallet. Som tror på tyskans oskuld och vill få förundersökningen granskat. Är det inte medias uppgift att rapportera kring den biten?

Som vant intervjuoffer så har jag många gånger blivit förvånad över hur journalister arbetar. Det är få journalister som varit pålästa. Det är få journalister som inte har en färdig inställning till det de ska skriva om. Artikeln är redan innan intervjun utförts klar, intervjuobjektets svar kommer att placeras där det passar - som oftast. Journalistens jobb är inte att få ut en objektiv bedömning, det är att få ut en sensationell bedömning. Där i ligger också den stora skillnaden mellan bloggare och journalister - den ena är (som oftast) en eldsjäl och den andra är en anställd. Fox news i USA är ett lysande exempel där man exempelvis väljer sida inför presidentval och väljer att bara visa positiva nyheter om sin egen kandidat.

En bloggare är subjektiv och förställer sig inte som objektiv. Traditionell media - som oftast har en ägare med politiska och/eller ekonomiska motiv vinner mest på att vara subjektiv men påstå sig vara objektiv.

Värderingar förändras. Vi har inom de relativt få åren (historiskt sett) vi pysslat med våra saker kring nätet hållit hårt på de värderingar som vi har. Även i motgångar rent medialt så har vi stått principfasta. Det tycker vi är det enda rätta och vi vinner på det, både på det personliga planet och det offentliga; även om vi kanske ett tag verkar onda.

I dag så publicerades en försenad debattartikel i Norran.se, skriven av Inger Davidson (kd).

Innehållet rör arbogafallet där den offentliga förundersökningen lades ut på internet, något som de flesta andra slutat skriva kring. Men Inger, som är vice ordförande i justitieutskottet, väljer att skriva kring detta nu.

Problemet är hur just en vice ordförande i justitieutskottet kan vara av den karaktären som Inger Davidson är. Hon visar en total okunskap om Internet - men vill gärna lagstifta om det samma mediet som hon kritiserar.

Ett par saker gör mig mer upprörd än andra i debattartikeln, exempelvis dessa:

Det är sant att en förundersökning är offentlig och därmed kan läggas ut på nätet men bara för att något omfattas av offentlighetsprincipen är det inget som säger att det ska spridas till allmänheten.

Davidson missar en viktig poäng här som de flesta andra också har missat - material sprids på internet (liksom i verkliga livet) därför att det finns ett intresse av att sprida just det materialet. Någon har lagt ut materialet därför att den varit intresserad av att sprida det. Det är offentligt material så det är den personens rätt (vilket Inger verkar ha förstått men inte vill acceptera). De som väljer att ta del av materialet gör så därför att de är intresserad av att ta del i just det materialet. Material sprids inte utan två parter - en som vill dela och en som vill ta del av. Det är ingen som tvingar någon att fildela materialet de inte vill ha. Detta verkar Davidson inte förstå.

Vidare;

Även om en tidning kan publicera bilderna från obduktionsprotokollet så avstår man av bland annat respekt för de drabbade. Detta har varit en viktig ordning för att kunna behålla den svenska offentlighetsprincipen. När Pirate Bay missbrukar denna princip så leder det ofelbart till en diskussion om inskränkningar i offentlighetsprincipen. Ansvaret för det vilar helt på Internets nya makthavare, till vilka Pirate Bay måste räknas.

Här visar återigen Inger Davidson - (Kom ihåg att hon är VICE ORDFÖRANDE I JUSTITIEUTSKOTTET) - att hon inte förstår hur Internet fungerar. Pirate Bay har inte missbrukat någon princip - medborgarna har valt att de vill ta del av materialet, på ett effektivare sätt än att gå till tingsrätten och begära en kopia så har man kopierat det via nätet. Att åklagaren inte skulle ha gjort materialet tillgängligt om vi inte ville det skulle spridas är inget hon ens nämner, även om det är där problematiken ligger.

Men det som irriterar mig mest och gör mig mest upprörd är den påhittade lögnen från den oinsatta som ändå väljer att skriva en debattartikel om ett ämne hon inte kan läsa på om. Hon väljer att rakt upp och ner fabricera fram “fakta” kring The Pirate Bay:

Trots upprepad kritik har barnpornografi lagts upp på Pirate Bay.

Detta har ju aldrig hänt! Vi har flertalet gånger pratat med polisen kring det - det har aldrig funnits någon barnpornografi länkat från The Pirate Bay. Även om Metro och andra struntblaskor har försökt påstå samma sak som Inger Davidson så har de inte kunnat bevisa det, eller ens ge oss länkar till materialet. Inte heller så polisen. Men ändå väljer (kd)-politikern Inger Davidson att ljuga kring barnpornografi för att få läsarna att ställa sig på hennes sida. Skulle man använda Inger Davidsons retorik skulle man kunna påpeka att hon utnyttjar utsatta barn för att nå en poäng. Det är väl om något etiskt och moraliskt oacceptabelt!