De nyaste heter IPRED, FRA, ACTA och nyss upptäcktes också DLD. Visserligen drabbar de inte våra fysiska kroppar, däremot våra innersta jag. Människor måste vaccineras eller ta medicin mot dem. För att slippa HIV använder vi kondomer, för att slippa DLD använder vi krypterade tunnlar.

Den stora skillnaden mellan dessa sjukdomsgrupper är att de nya är skapade av politiker och lobbyister för ekonomisk vinning, statlig kontroll och censur. Dessa personer har oftast litet intresse för det hållbara samhället och ser kortsiktigt på vad det innebär att införa dessa nya virus.

På början av 1900-talet så var många rädda för att bli beroende av morfin. Därför började man marknadsföra heroin som lösningen. Man bytte helt enkelt ut ett problem mot ett ännu värre problem. Det är ungefär vad dessa nya lagar gör. Istället för att vi diskuterar hur vi ska skapa ett samhälle där ingen känner behov av att begå brott så lagstiftas det till den grad att människor tvingas begå brott.

I fattiga delar av världen sprids sjukdomar eftersom människor inte har råd att skydda sig eller har råd att få hjälp. Samma sak gäller med de nya lagarna. Är du bemedlad nog, antingen med pengar eller med kunskap, så är det lätt att skydda sig. En VPN-tunnel för en femtiolapp i månaden är kostnaden för att slippa de flesta nya övervakningslagarna. Ungefär jämförbart med ett paket kondomer.

Har du hört talas om en terrorist som dött av syfilis den sista tiden? Du kommer inte heller höra talas om någon terrorist som hittas enbart pga de nya lagarna. De har råd och kunskap om de digitala kondomerna. Så varför är man så intresserad av datalagring? Mindre bemedlade är de som kommer smittas och drabbas.

Sjukdomar har en tendens att mutera och bli än värre. HIV blir till AIDS. IPRED håller just nu på att utvecklas till IPRED2. FRA drabbade få men skall nu användas till att drabba allt fler. DLD kommer gå samma väg. Med nya LEK (Lagen om Elektronisk Kommunikation) så finns det gott om utrymme för DLD att mutera. Då pratar vi inte om mutation som i X-men där man t.ex. får möjlighet att läsa tankar – eller kanske är det just det vi pratar om? För ytterst så handlar dessa nya sjukdomar om att komma medborgarna inpå livet. I debatten har vi hört jämförelser med DLD till “poliser som patrullerar på stan”. DLD är snarare någon som läser dina tankar dygnet runt och förföljer dig precis överallt, konstant. Det är illa nog innan mutation.

Innan vi hittar kurer mot cancer, HIV etc så har vi bromsmediciner. Bromsmediciner för ACTA, IPRED och DLD har funnits sedan länge, är välbeprövade med få biverkningar. Vissa är lite dyrare (och oftast säkrare), precis som alltid. Lär dig namnen på de viktigaste redan nu eftersom dessa sjukdomar sprids som en löpeld: SSL, PGP, I2P, VPN, TOR. Ironiskt nog har Sverige världsledare inom bra VPN-mediciner och svenska staten ger ekonomiskt stöd till TOR. Två av de viktigaste av medicinerna mot de nya sjukdomarna som skapats.

Att använda dessa bromsmediciner är en sak. Men allmänheten är nog eniga i att vi faktiskt bör utrota sjukdomarna. Det handlade i fallet DLD om lite civilkurage och att trycka på en annan knapp. Tänk om det vore så lätt med andra sjukdomar, vad hade ni tryckt då, politiker?

Hur jag träffade Fredrik!

Ibland säger man att CSN är de som är högst ansvariga för att Sverige har haft sådan framgång inom musikvärlden. Att genom en stabil och bra låneordning har människor kunnat ta CSN-lån, skita i att plugga och istället leva och göra musik. Inom svensk dataindustri är kanske Telia och Ericsson lika mycket att tacka på liknande vis. Vi är många som fått gamla nedärvda datorer från deras gamla misslyckade projekt. Datorer är inte alltid bara datorer, utan vissa som används för specialiserade uppgifter är det få som vet hur de kan användas. Därför säljs de maskinerna av billigt eller ges bort när avskrivningstiden så tillåter. En gång fick jag tre maskiner från en vän på Ericsson som bara var några år gamla. Några år tidigare köptes dessa in för över en kvarts miljon styck. Maskiner som de flesta inte förstår hur man använder, som vi som älskar teknik tycker är jätteroliga att leka med.

Jag hade tre av dem. IBM AIX RS6000-datorer. De stod i mitt vardagsrum på Värnhemstorget. Lägenheten var på 180 kvm och var den enda jag kunde hitta i Malmö efter att ha letat länge. Flera rum, de finaste tyvärr, stod helt tomma. I det absolut finaste rummet fanns det stora rundade fönster med utsikt över hela värnhemstorget. För att komma till rummet fick man öppna flera pardörrar genom rummen som låg i fil. De flesta hade en eller inga möbler eftersom jag inte hade råd och/eller lust att skaffa möbler. Jag visste inte hur jag skulle möblera ens.

Ned i finaste rummet så stod iallafall dessa tre maskiner vanligtvis. På varandra. Rummet var kanske 30kvm stort, hade fiskbensparkett, burspråk och det var närmare 4.5m till tak. Tak med stukatur. En riktig paradvåning. Här hade jag alltså endast dessa tre datorer, i mitten av rummet. Mina vänner som såg dem tyckte jag hade satt dem där som en hyllning men sanningen var nog mest att rummet låg så långt borta från mitt sovrum att om jag startade dem så slapp jag höra ljudet. Eventuellt kan det ha varit malmös finaste serverrum, men för mig var det mest ett rum jag slapp möblera.

Speciella datorer kan bara göra speciella uppgifter. Detta var ingen datorer att spela spel på. Det var avancerade maskiner för beräkningar, databashantering och andra saker som var kritiska att alltid kunna ha igång. Allt var utbytbart under drift. Du kunde såklart byta hårddiskar när den var igång. Men även processorer, minnen, fläktar. Datorerna var byggda för att kunna stå igång dygnet runt, för alltid. Perfekt för tjänster som ska vara så stabila, men inte särskilt viktigt för några datorer som står på hög i en lägenhet och mest samlar damm.

En dag på IRC frågade en god vän om jag hade någon dator över att låna ut. Det var Piratbyråns tracker som behövde den eftersom deras databas inte kunde hantera all trafik som börjat komma. Jag kände inte direkt till trackern. Som mest hade jag hört talas om Suprnova och aldrig fattat tjusningen i BitTorrent egentligen – jag laddade ju ner alla mina saker via FTP, som gamla kompisar hade. Faktum är att jag laddade ner sakerna från samma ställe som de flesta stora releasegrupperna laddade upp till. Men jag gillade tanken på att göra det lätt för alla människor att dela material och ville såklart hjälpa till.

Min vän satte mig i kontakt med en kille i Göteborg som hade nicket TiAMO. Jag undrade först om han var italienare och föreställde mig en mörk kille med lite skäggstubb, mousse i håret och med en uppknäppt skjorta som avslöjade hans tjocka brösthår. En som tyckte han var guds gåva till kvinnor. Det sista var nog det enda som visade sig stämma…

Servern i fråga användes tyvärr aldrig till TPB. Istället blev den under något år eller två en dator för Piratbyran.org. Den byttes ut veckan innan TPB-tillslaget mot en fjärdedel så stor server, då rensad från alla gamla privata filer som funnits på maskinen. Det var nog bra. Senare gav jag bort maskinen till Forskningsavdelningen. Och när det var ett tillslag där så orkade polisen inte bära med sig den stora klumpen. Den vägde helt enkelt för mycket – en försvarsteknik om något.

Hej Aftonbladet;
med tanke på att ni har en artikel där ni kallar mig för “nätparasit” så tänkte jag, att istället för att polisanmäla för förtal så ska jag premiera er med en debattartikel om nämnda kolumn.
–

OMG. Det var det första jag fick ur mig när jag läst Peter Kadhammars kolumn på Aftonbladet om Flattr och mig själv.

Kadhammar är upprörd över att Flattr har en avgift på 10%. Han tycker att tjänsten “skimmar” dessa pengar – en referens direkt till kreditkortsskimmning, något som väcker ett löjets skimmer över Kadhammar själv.

Med The Pirate Bay löstes frågan om hur man distribuerar information. Med Flattr löser man problemet med hur man skall dela pengar för information. Så enkelt är det och det är därför Flattr startades.

Ja, Flattrs avgift finns där för att täcka kostnader. Men den som skapat något får 90% – minst. Jämför det med vilket som helst skivbolag. Flattr har dessutom alltid haft som mål att bli mycket billigare. De 10% som “skimmas” – de delas dessutom med distributören av materialet (exempelvis Aftonbladet, Youtube eller din privata blogg). Tanken är att vi skall finna en hållbar lösning för att kunna hålla information öppen och tillgänglig utan att någon central person skall bestämma när, vem och hur det skall få spridas.

Jag har aldrig påstått att det inte krävs intänkter som företag. Däremot har jag ifrågasatt om man verkligen har en affärsmodell som är korrekt i underhållningsbranschen. Det kanske inte Flattr heller har och då går systemet under. Men då kommer inte Flattr stämma barn, ungdomar, pensionärer (eller döda) om modellen visar sig inte fungera. Inte heller kommer några lobbyister anställas för att kräva ny lagstiftning som gör att Flattrs modell är den enda som får finnas och att ingen får gå utanför modellen. Inga högljudda krav om grov övervakning och censur av internet för att skydda de som tjänar några ynka procent av pengarna i systemet.

Gällande om någon “snor” (jag tror Kadhammar menar “kopierar”) Flattrs namn och så – företaget har inget varumärkesskydd, all källkod som släpps är helt öppen. Flattr har fått flera konkurrenter som gör exakt samma sak och hoppas de också lyckas.

Målet är nämligen att skapa hållbarheten, inte att sitta kvar i en trasig modell och tjura. Till skillnad från Peter Kadhammar som för övrigt borde använda Flattr själv. För oavsett vad du säger för ointelligent dynga så har du en grundläggande rätt att få uttrycka dig och att folk ska få hjälpa dig göra det.

Some days ago he shot the final scenes for the movie. Of course the saga is not over but there’s a good story in there that needs to be told. I don’t know if I’m looking forward to it, I really hate seeing myself on the screen and some of the scenes are probably fucking personal. But it might be good to tell the grand kids one day….

Another crazy thing is that since Simon has been so pre-occupied with filming, editing and such, he’s never really released a lot of material from the movie. He thinks all of it is too good. I on the other hand film Simon every now and then – the old switcharoo. I release some of the clips since I think it’s fun that I’ve released more material, behind the scenes, then there is from the actual movie. It’s like leaking a bit.

Here’s some recent clips. There are more on my Vimeo page if you speak swedish – the ones I post here are non-swedish ones

Detta är bara ytterligare en fråga kring hur det svenska rättsväsendets struktur bör se ut. Och det är nästan en av de mindre frågorna.

6.3% av svenska befolkningen är registrerade i brottsregistret. Det vore märkligt om man med inställningen att man skall anses ha sonat sitt straff inte längre får jobba på en arbetsplats som skall se till att människor behandlas korrekt.
Visst, personer som jobbar inom rättsväsendet skall föregå med gott exempel. Det borde även deras arbetsplats i sig själv.

Ett större problem än detta är faktiskt hur nämndemännen tillsätts. I Sverige, som i de flesta demokratier, får inte politiska rättegångar ske. Men i Sverige så har detta till och med satts i system. För att bli nämndeman i Sverige så måste man bli vald av ett politiskt parti.

Detta leder till uppenbara problem. Ta exemplet när en invandrare är misstänkt för ett brott och det skulle kunna sitta flertalet nämndemän från Sverigedemokraterna. Hur mycket förtroende har allmänheten för en fällande dom i det fallet? Även om personen i fråga är det obehagligt att tänka på att politiken kanske var det som ledde till fällande dom. Att förlita sig på en ed som säger att man inte får döma av politiska skäl är att ha en öppen dörr för korruption.

I mitt eget rättsfall har vi stött på liknande problem. Vi hade nämndemän som varit musiker, skivbolagsdirektörer och medlemmar i föreningar som jobbar mot den politiska åsikt som vi åtalade har, oftast med personliga och ekonomiska intressen. En nämndeman som var tilltänkt jobbade på en konkurrerande tjänst. En hade varit ordförande för en organisation som företrädde upphovsrättigheter och kunde inte förstå varför han var olämplig att döma i fallet – han hade ju sådan expertis. I dessa fall var det jag själv som undersökt nämndemännens bakgrund och bett rätten om att entliga dem. Jag ville dessutom entlediga fler med liknande bakgrund men det gick inte domaren med på. Han var själv medlem i en av föreningarna som aktivt jobbar för hårdare straff för brottet jag var misstänkt för.

Oavsett om man anser att vi som blev dömda är skyldiga eller ej så kan man ifrågasätta anledningen till att vi blev dömda. Detta är otroligt skadligt för förtroendet för rättsväsendet. Att förlita sig så blint som vi gör på att folk gör moraliskt korrekta bedömningar och inte blandar in sina privata åsikter och egna ekonomiska intressen är direkt oansvarigt. I dagens system så är det många faktorer som gör att man kan ifrågasätta i stort sett varje dom.

Det finns många system för hur man har en rättegång, exempelvis med en jury. Sverige har valt ett av de sämsta. Vi bör inte prata om problem som uppstår i systemet utan snarare prata om hur vi ska bygga om systemet så problem inte uppstår.

We’re not surprised by this. The previous court cases has been filled of corruption. From having the minister of justice pressured by the US to illegally make a case of TPB, through the police officer responsible for the investigation (Jim Keyzer) “just happened” to get a job at Warner Brothers the weeks before I myself got promoted from a witness to a suspect, to the judges in the court cases being either board members, or in one case the actual chairman of the board, for the swedish pro-copyright society, it was clear to us that the supreme court – where many of the judges make a lot of money on their own copyrights – would be hard to persuade to take the case. Even though most of the public would want the case tested there. Even though it’s one of the most important cases for all of the EU.

Sweden speaks well about caring about the Internets. They spend a lot of money and time on helping activists all around the world. But who are these people that they’re so proud of helping? TPB has been one of the most important movements in Sweden for freedom of speech, working against corruption and censorship. All of the people involved in TPB at some time have been involved in everything from famous leaks projects to aiding people in the arab spring. We’ve fought corruption all over the world. We’ve promoted equal opportunities to poor nations around the globe. We’ve crushed the monopoly on information. Our close ones, many who have helped building TPB, have been mentioned as possible winners of the nobel peace prize. I’m not bragging – I’m saying this to make sure that people understand who’s doing the right thing here. I haven’t seen the entertainment industry help anyone but themselves.

Sweden is not used to corruption. Or rather; Sweden is not used to actually seeing the corruption that is there. The society is built upon the view that everyone has high morals and ethics in the swedish legal systems. The globalization of the world has changed that.
The entertainment lobby has bullied Sweden around. And not only Sweden. We see this in legislations such as SOPA, PIPA, ACTA, IPRED, IPRED2, TPP, TRIPS, just to name a few. All of these legislations have the same goal – make sure that the control of the internets goes to the rich people that already have some sort of control outside of the internets.

I’m just one of many millions standing up against this. Even though the outcome (which we still haven’t reached) is not favorable for my personal situation, the end goal that we fight for is so much more important than some peoples personal struggles. I’ll live with not being rich – which is easy when you’re not rich anyhow – the rest of my life. I’ll live with whatever sentence I’ll get in the end – I’ll just finish my book. The fight goes on with or without me, I’m just a pawn. But at least I’m a pawn on the morally right side. I’m proud as hell of what I’ve done and I would not change my involvement in any way. I actually think I could have done much more for the fight. And I will.

Today I urge everyone to make sure that the entertainment industry does not profit from them anymore. Stop seeing their movies. Stop listening to their music. Make sure that you find alternative ways to culture. I’ve founded Flattr.com, which allows you to support people that create directly instead of going through the corrupt entertainment industry. Use it in solidarity to the creators, and to your fellow citizen. Or start a competitor. Spread and participate in culture. Remix, reuse, use, abuse. Make sure noone controls your mind. Create new systems and technology that circumvent the corruption. Start a religion. Start your own nation, or buy one. Buy a bus. Crush it to pieces.

Always act with intent and maintain hardline kopimi.

Professorn i processrätt gör en intressant iaktagelse:

– Den allmänna invändningen är att man inte vet vad som inte togs med i bevisningen. Var det all bevisning som fanns eller sorterades något obekvämt bort? Hur ska man kunna kontrollera det om man inte var med?

Detta är exakt vad som hänt i TPB-fallet också. Såväl tingsrätten som hovrätten har tyckt att skärmdumpar tagna av anmälande part är helt Ok. Vi bad under tingsrättsförhandlingarna om att få de torrentfilerna som använts för framställning av materialet. Åklagaren gav oss en cd dagen efter. Den innehöll inte ens alla torrentfilerna. Dessutom kom filerna från servern som de tagit i beslag, INTE från de som laddat ner den. Det betyder att det praktiskt taget kan vara två olika kopior, med olika innehåll. Och just skärmdumpar – det är livsfarligt att ens godkänna dem som bevis för något. Bevismaskinen borde väl ha lärt rätten ett eller annat.

Dessutom, gällande att välja ut bevismaterial – åklagaren ville ju som bekant att vissa av Anakatas kunder skulle anmäla honom för dataintrång då han hade användarkonto på deras maskiner vilket de sett när de kikat igenom vilka som varit inloggade på maskinerna. De kontona använde han självklart för att hjälpa kunderna. Detta kunde man hitta, men däremot kunde man inte ta fram listan över vem som loggat in på de maskinerna som använts till själva TPB. För min del hade detta ju varit jättebra – eftersom jag inte loggat in på sökmotormaskinen en endaste gång, men ändå anses vara ansvarig för den. Som standard på alla TPB-maskiner finns lastlog kvar dessutom, så det är inget som är borttaget. Men ansvarig polis, Jim Keyzer, började ju senare jobba för målsägande….

Some days ago news was out that “Kopimistsamfundet” (“The Church of Kopimism”) was officially accepted as a religion in Sweden. People see this as a joke and giggle a bit about it. I’ve been following the church up closely and wanted to post my views on why this is an important move.

The idea behind this church comes from a quite unexpected source, you will probably not be able to guess whom. It’s funny.

In an interview in 2007 or 2008 (I believe, not sure about the date) the swedish lawyer for the MPAA, Monique Wasted, got a question about her views on the people advocating file sharing. Her answer was that “It’s just a few people, very loud. They’re a cult. They call themselves Kopimists.”

She called file sharers “a cult”. But she should know, because besides working for Hollywood she’s also been working as a swedish legal counsil for the church of Scientology. She has for instance helped them sue the swedish government over copyright infringement for putting their bible up as publicly viewable evidence in a court case.

It made me think that it might be benefits to look at what we do as a religious movement. One of the fun things working with The Pirate Bay has always been that we’ve started lots of fun crazy projects. Some work, some (most) fail. I started researching what kind of angle it would give us if we registered a religion.

When the Swedish state church was split from the government, a law about religions was passed to make it possible for anyone to get their religion accepted as long as they had some sort of organisation. The law states that the content of the religion itself is never tried, only that the organisation is there. The law is hence very wide and in order to not be abused for economical reasons, that part of the religion is a separate step, So you won’t get any money from the government (or tax benefits) without a lot of more bureaucracy. But that’s not interesting in this case.

The more interesting thing is that religions in general (I will not go into details here, it’s fun to find out for people in the end) are a bit more protected than political movements. In Sweden the law about freedom of religion is absolute – which means that no other law is higher. That means that laws that is designed to, for instance spy on you, might not be allowed if you commit yourself to your religious act.

In some religions (I don’t know about Kopimistsamfundet yet, maybe they can answer) there’s a Seal of Confession – which means that when you talk to a priest in the congregation, the priest have to keep what you say confidential. This is respected in some countries as law, where the courts can not make the priest testify against the individual. And some religions – at least the Mormons as far as I know – consider all members of the church to be a priest. This is probably the thing that I love the most with kopimism as a religion – we can have yet another form of P2P communication – Priest2priest. With no legal right for anyone to listen in to the conversation perhaps. This must be researched.

Since I’ve had a lot of things to do, projects to start, my church was never started. My working name for it was Church of Copying Kopimists (or short: C.O.C.K. just for the lulz). I told some friends about my idea and in the end they really liked it. This is one of the essential things with how the internet and kopimism works – if you don’t do it, someone else will. I didn’t have to do the work, since the idea that spread was good enough. After a year of iterations it actually worked.

And now, all this remixing and sharing is officially considered a religious move.

Svenska nätaktivister har varit mycket aktiva i dessa frågor. T.ex. så byggdes det nätverk 2009 för att komma runt censuren i Iran så världen både kunde ta emot och skicka in information som är nödvändig för demokratiska möjligheter. Dessa nätverk används även i Tunisien, Egypten, Lybien, Syrien och så vidare.

Sida anser teknologi så viktig för främjande av demokrati att man numera ger biståndspengar för det.

När land efter land faller i nordafrika och demokrati införs så är Sverige och andra EU-länder där för att se till att saker skall gå rätt till. Det jobbas stenhårt mot korruption inom rättsväsende som domstol och polis. Övervakning och förtryck av medborgare byts ut mot frihet och yttrandefrihet. Nobels fredspris delades i år ut till några kvinnor som jobbat för dessa saker under många år. Flertalet av de andra nominerade var andra aktivister och aktivistgrupper som använt tekniken.

Man får känslan av att internet skapar demokrati och att Sverige står och kämpar för det.

Men, sverige är världens åttonde största vapenproducent (näst största räknat per capita) och har sålt vapen till flera av de länder som är i konflikt. Precis som under balkankriget då det såldes vapen till flera av länderna i konflikt samtidigt som Carl Bildt skulle medla fred. Och det är inte ens därför han antagligen kommer åtalas för folkrättsbrott.

Den nya tidens krig förs mer och mer digitalt. Där är sverige än ännu större “vapenproducent” genom att vi har gigantiska kommunikationsföretag som Ericsson och Telia m.fl. Dessa företag har inte speciellt strikta exportförbud och har uppenbarligen inte speciellt hårda etiska riktlinjer.
Svensk teknik används idag för att censurera kineser när de försöker komma åt internet och det är svensk teknik som används för att övervaka människor i Lybien.

I sverige jobbas det inte heller speciellt hårt mot korruption. Svenska staten ser det som positivt att företag har fått anställa poliser under tiden de utreder ärenden åt samma företag. Det ses som naturligt att politiker dömer i rättegångar. Sverige diskuterar inte om de ska övervaka medborgarna utan när det ska börja och under hur lång tid datan skall lagras. Man inför lagar som ger företag mer befogenheter än polisen där man skippar normala rättsprocesser om personlig integritet.

Om Kadaffi hade velat införa ett DNA-register över alla medborgare hade Sverige och EU varit ytterst kritiska. Fast i Sverige diskuteras det om biobanken PKU, där DNA finns för i stort sett alla födda i Sverige sedan 1975, skall bli tillgängliga för polisen. Det finns även förslag om att göra det obligatoriskt att vara med i biobanken och att införa ett förbud mot att gå ur det. Kortsiktigheten är slående. I en dystopisk framtid kanske Sverigedemokraterna har majoritet nog att kräva att kasta ut med icke-svenskt DNA. Vi låter dem redan idag sitta och döma i rättegångar där invandare är misstänkta.

Och för att gå tillbaka till början – hur kommer det sig att svenskar är så bra på att kringgå censur? För att man har behövt göra det själv i Sverige. Tekniken som används i revolutionerna är samma teknik som används för att kunna kringgå de nya lagarna som införts och införs – IPRED, FRA-lagen, Datalagringsdirektivet, ACTA, IPRED2, för att nämna några få ur en allt snabbare växande lista. Precis som svenskar blev bra på digital kommunikation genom behov (långa avstånd och kyla!) blir svenskar bra på att kringgå censur.

I’ve been quite annoyed with WikiLeaks and the money. I’ve been sad, but I do understand the reasons to it, that it’s been so hard to get full disclosure of the money. Showing the world whom you pay money to for secure and private hosting is obviously like giving out the secrecy, so it’s quite hard to be transparent about that. Still, I want to know where my money goes when I donate to any sort of organisation. I’m also been sad that not more money has been donated to the Bradley Manning Foundation – more was promised then was given. I demand a high standard for organisations like WikiLeaks because they should not have places to attack. If you deal with open cards, you’re less vulnerable to any attack.

So, there’s lots of criticism. But whatever these are, they are nothing that makes WikiLeaks a criminal organisation. Even when I’m upset with the way that a person from WikiLeaks behave, it’s up to me to decide if I’m willing to give money to them or not. Especially considering there’s no ongoing (publicly aware) investigation or a letter from any government saying they should not have the right to receive money.

In my world, you’re not convicted until your actually convicted. A suspicion against you should not leave you without your rights. When you’re under pending trial or conviction, it’s still just pending. Everyone is innocent until proven guilty. So also WikiLeaks. Whatever criticisms one might have.

That’s why I’m so proud of Flattr. When I started Flattr I based it on many of very simple principles. I wanted people to be treated fairly – even when there’s discussion about if it’s right or wrong. I wanted to make sure that everyone had equal opportunity in the system. I wanted everyone to feel that all parts of the system was benefitial to all parts. I wanted the people that work at Flattr to be able to speak their own mind, and feel proud of what they did – and if we do something wrong, tell eachother that. And today, again, I’m so proud to see that this is working. Even though I have a love-hate type of relationship to WikiLeaks, and some of my other co-workers at Flattr as well, we all stand up for the right of WikiLeaks to use the system. It’s a separate thing from any personal views. It’s a political view based on equal rights, the right to a fair trial and the right to partake in society as a peer.

And it’s also why I’m so upset with Visa, Mastercard, Paypal, and so forth. For not abiding to the simplest and most basic views of a democracy. For not standing up for freedom of speech. For rather abusing their market position in order to shut someone up. They’ve done this many times before, but not on this scale. With The Pirate Bay, we lost thousands of dollars in donations when Paypal shut down our account. We never recovered that money. That issue put serious dents into our work. WikiLeaks is a much bigger organisation, so of course the dents will be bigger than for TPB.

The current monetary system is not built for democracy. This whole ordeal with blocking receivers makes this obvious. We have monetary private censorship in place. The people that control the money control the outcome of money. It’s a real problem that we need to fix. I’m doing what I can with Flattr, but we should all try to do our part.

It doesn’t really matter if you like WikiLeaks or not. It’s about allowing private companies to decide if there is a WikiLeaks or not. The judges should be the people – and possibly courts – but never a for-profit company.