Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

Idag inleddes den största svenska rättegången gällande ett hackingmål, mot bl.a. Gottfrid Svartholm. Gottfrid och en annan anklagas för att ha brutit sig in i ett privat bolag som har haft hand om sekretessbelagd information åt myndigheter.

I media har åklagaren Henrik Olin flitigt berätta vilka skador Gottfrid har åsamkat och hur svårt det varit att få fram en fullständig bild av alla skador. Saker som att polis och utredare inte vet vilken data som läckt eller vilka som har den här datan. Hela tiden med en åklagares övertygan om att den person han åtalar är skyldig.

Och just den attityden ska en åklagare ha; annars bör han inte väcka åtal. Men media har en annan skyldighet, att granska påståenden. Och om inte de kan granska, åtminstone klargöra att de citerar en part istället för att återge tyckanden som fakta.

TT skrev exempelvis: “Svartholm Warg misstänks också för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri då han tagit sin in i Nordeas system och försökt föra över pengar från andras konton. Vid ett tillfälle lyckades han.” (Papperstidningen Sydsvenskan 20/5)

Ordagrant så säger man att han är misstänkt för bedrägeriet för att han hade tagit sig in i systemet och överfört pengarna.

Jag känner Gottfrid rätt så hyfsat. Vi krånglar om politiska åsikter när vi pratar. Han går mig på nerverna och han är irriterande, samtidigt som han har en briljant hjärna. En gång hade jag med mig Gottfrid till en kompis i Göteborg. Då gick han rakt in i hans vardagsrum, med skitiga blöta skor, och klev rakt upp i soffan (med skorna på sig alltså) och satte sig. Han blev irriterad när jag förklarade att en vit ny tygsoffa nog inte uppskattar smutsiga skor. Det var inte så viktigt som det Gottfrid behövde fixa nämligen.

Även om Gottfrid är märklig, kan uppfattas som arrogant och socialt oslipad, så är han inte en ond människa. Han är inte nödvändigtvis en god människa i alla lägen heller, men han har ändå samma rättigheter som alla andra: att få lov att bli behandlad med respekt. Det är respektlös såväl mot honom som mot oss andra att döma honom i förväg i medierna. Tänk själv att sitta inlåst någonstans, anklagad för något (som du möjligtvis inte ens gjort) och inte kunna försvara dig mot medierna.

I dagens samhälle döms vi nämligen i två olika rättegångar. Det mediala är nästan viktigare att vinna än det juridiska, i det långa loppet. En människas förmåga att komma tillbaka till ett samhälle beror mer och mer på vad för information som finns att få tag på om människan. Ta exemplet Sigvard Marjasin, de flesta tänker på någon som fifflat med kvitton. Trots att han blev frikänd helt och hållet i rättegången så blev det hans största avtryck i media. Få minns vad han egentligen gjorde och allt det han stod för, och jag tror inte någon skulle våga låta honom sköta ens bokföring.

Idag inleddes den största svenska rättegången gällande ett hackingmål, mot bl.a. Gottfrid Svartholm. Gottfrid och en annan anklagas för att ha brutit sig in i ett privat bolag som har...

Imorgon börjar en rättegång mot Gottfrid, där han anklagas för att ha stulit en himla massa dataregister, försökt begå bedrägeri och en del annat.

Det har kommit ut en hel del olika artiklar om fallet, men de flesta återger bara pressmeddelanden från åklagare eller andra partsinlagor. Jag kanske är en sådan partsinlaga själv, eftersom jag anser att Gottfrid blivit utsatt för en hel del övergrepp. Även om han begått brott som han anklagats för finns det gränser för hur man får behandla misstänkta personer.

Jag såg precis den här artikeln från TT som är den som cirkulerar mest:

“Skyddade personuppgifter” skall ha “stulits”. Om vi bortser från det enkla faktum att de faktiskt kopierats (må hända illegalt) och att det var en lista över personnummer som var skyddade (och inte de uppgifterna som var skyddade) så är väl den stora frågan: Varför i helvete är det ett privat företag som förser myndigheter med myndigheternas data?

Att hyra in säkerhetskonsulter för att hjälpa till att skydda data är en sak. Men att lägga ut datan på ett privat bolag bör inte få ske med data som myndigheterna ansvarar över. Skulle vi exempelvis låta ett privat företag få sköta omröstningar i val eller annan känslig information? Ett privat företag har andra intressen än myndigheterna och även om de gör ett bra jobb så är det i sig inte Ok att vi lagt ut statens data på någon vi som individer inte accepterat. Inte bara gäller detta folkbokföringsregister utan sådant som FRA:s data, datalagringen som sker genom datalagringsdirektiv osv.

Uppenbarligen har de inte heller skött sina åtaganden. Ja, det är svårt att skydda dataregister mot intrång. Men då kanske vi borde tänka på vad vi samlar in.

För i grund och botten så är det såhär enkelt: data som är av något intresse, för någon, kommer att läcka. Det bästa sättet att inte läcka information är att inte ha den. I fallet med “skyddade personuppgifter” så var det faktiskt relativt Ok, men varför har något privat bolag en lista över poliser?

Å andra sidan kan man också anklaga Gottfrid och hans medåtalade för att ha “stulit” ett register över alla som har roliga efternamn, alla som har födelsedag 19 maj osv, eftersom de påstår att han tagit ut just kopior från ett bolag med folkbokföringsregister. Att det gällde poliser gör det såklart lite extra känsligt och därför medialt intressant. Men ställ rätt fråga: varför fanns sådan data tillgänglig för någon, och varför har Logica (numera CGI) fortfarande hand om detta, trots att de misslyckats med att skydda den?

Imorgon börjar en rättegång mot Gottfrid, där han anklagas för att ha stulit en himla massa dataregister, försökt begå bedrägeri och en del annat. Det har kommit ut en hel...

People learn by copying other people. All the knowledge we have today, all the progress we’ve made, are based on this simple fact – we copy.

For thousands of years we’ve improved our possibilities to collect and distribute information. There’s always been fighting about the control of the information, from the old antique libraries and todays internets. Libraries has been burned down, book burnings has taken place. The nazi regime considered it as morally righteous to exterminate “the ungerman spirit” by burning books that had other views. Todays copyright regime talks about the disallowing the digital spirit. A spirit of free access to information and knowledge, only embettering our society. Today book burnings are done digitally, by blocking or closing down internet services that the information controllers deem immoral.

But the society is constantly changing. Today we might associate the term “digital” with movies and music. But most of our society is becoming more digital! One can already print car parts, bicycles or clothes with thing printers (3d printers). Research on how to print meat and other foods are so far it’s becoming a reality to feed people this way.

The companies that will get hit by the thing printers (and other new technology) will look at how we’ve previously dealt with it. They will also want laws in place to prevent the new technology from ruining them. They will do just as the movie and music companies have done, try to criminalize the future.

Right now these companies say they need to stop piracy to protect consumers from dangerous things such as exploding batteries or illegal medicines – or for that matter viruses in movies you’ve downloaded. In the future the viruses will be said to be in the food you illegally downloaded to feed your family, instead of paying the food license to a big company. It’s not about the consumers safety, it’s about control and power. It’s about money.

The cells in my body are copies of my parents cells. Vaccines they might have been given might also protect me. At the same time as this is reality, we allow companies to have insane patents on genes. There are for instance illuminated fish that is not allowed to mate, since it will break patent law. With a society that allows this to happen, are we also going to allow these companies the same rights in our own bodies?

During most of my life I’ve been working with the topic of information. From my early childhood when I copied programs from friends to learn how to program, until today when I’m using those skills as an activist, creating important internet services. One of those was The Pirate Bay, the biggest informational exchange in the world. A service that scares Hollywood so much that the White House went to Sweden and said they would stop trading with them if the country didn’t put an end to The Pirate Bay. No laws was broken, but Sweden still tried to stop it. After an illegal raid, carried out by a police officer that during the investigation was also an employee of two of these Hollywood companies, there was one of the biggest trials in Sweden. The judge was the chairman of a pro-copyright organisation lobbying for harder control of information, sponsored by some of the companies from Hollywood. I was sentenced to prison and one of the highest fines in Swedish legal history. The crime was aiding with aiding with informational exchange that might have happened without permission somewhere in the world.

We from the North have a view of our systems to be ethical and fair. This court case made people re-consider that view. It was made obvious, power belongs to the people with money. It’s not a society I want to have!

I am doing what I can to help solve the problems we have today just as well as the ones we will have in the future. That’s why I’ve decided to participate in the election for the EU-parlament 2014. Even though I’m not a politician, or maybe due to that, I think that my experiences and knowledge could help create the solutions we’re in diar need of.
Power over our society must be handed out by a democracy. The people are to decide which rules and laws that should exist, not corrupted companies. We have to sacrifice some things that we don’t need anymore in order to make way for the improved version.

Those who know me personally know that I fight for a lot of things. I’m a vegetarian and thus I want better animal protection and food regulations. I’m worried of the centralisation of power to the EU, as well as the centralisation of personal information to big companies. I want a working social safety net, great education for all, no matter gender nor background. I believe that tomorrows class inequalities are based on what kind of access to information and knowledge people get. I always put up a hard fight and I never give in to authority just for the sake of it. Just as The Pirate Bay was never gave up, I never do so either.

I usually call myself a socialist, green and a pirate. With my quite varied background as (among other things) a hacker, activist, artist and a DJ I don’t really fit in to a normal political party. That’s why I’ve decided to put in my candidacy with a party that, with being focused on few issues, fits what I want to achieve, Piraattipuolue (The Finnish Pirate Party). I think there’s a huge possibility for us to impact the EU and I would like to be part of it.

Today The Pirate Party has two parlamentarians in the EU, both from Sweden. They are the only two there really focusing on what I see as the base for the future of our society. These topics are important globally, not just in Sweden. And my home country of Finland is even more dependent on the future of the digital, so I think it’s time for Finland to get a pirate into the EU!

People learn by copying other people. All the knowledge we have today, all the progress we’ve made, are based on this simple fact – we copy. For thousands of years...

Equal rights has many meanings. Equality between genders, people of different colors or classes. One of the equalities is being treated equally by the authorities.

The insanely streched out case of Rightsholders vs. The Pirate Bay was filled of unequal treatment. As you, my regular readers, know. In the first court case there was the judge who just happened to be the chairman of a pro-copyright association (and a board member of another). The same organisations that was asking governments for harsher sentencing for those who in any way could harm their business. He was also on some boards and in some friend circles with the lawyers from the opposiing side. The judge was responsible to try himself for biasness but decided he had no such biasness. There was the jurors, where one for instance had run his own record companies. That juror got replaced. There was still biased jurors left, that we could not get replaced.

After finding out the judge had these ties (revealed by the swedish public radio) we filed a complain about him being biased. It was tested by another person with ties to the copyright industry (and he was also working together with some of the opposing lawyers), and there was no legal way of getting him replaced. He decided that there was no bias, and there was no bias in himself.

In the appeal court, there are two judges. Both of them had been members of the same pro-copyright organisation as the previous judge. We asked to test their biasness and the supreme court said there was no conflict of interest. That the same pro-copyright organisation is in parts funded by the opposing side was not an issue. Their views was not an issue – since the judges no longer were members.

The supreme court decided to not test the case at all, which was a quite huge surprise to everyone in Sweden. The case itself has many issues that needs a precedent (and had no such to rely upon), so everyone was quite surprised. Including all of our lawyers.

Legally there was few options left. As we noticed, the swedish legal system is really small and everyone knows eachother, and there are very few rules against corrupt or biased rulings. This probably comes from a time where honesty and ethics was more important than cash and favors to important people, one of the things that globalization has changed quite dramatically all over the world. We decided to appeal to the one place where this should not be a problem – the European court of human rights, ECHR.

We wanted the ECHR to test if our human rights has been violated in the swedish court case. This means that we filed an appeal not against the copyright holders, but against Sweden as a nation.

The ECHR should be free of any biased views on the case, or of Sweden. There’s one judge from every country in Europe that has ratified the convention it is based on. For me it was a surprise when I saw that a Swedish judge, Helena Jäderblom, had been involved in the case. It felt a bit strange considering that the case is against Sweden, but apparantly that was not a problem. Even though judges are nominated by each country by their governments – in this case, the same government that our case was against.

When investigating Helena Jäderblom a bit more two things struck me quite hard. She was the special investigator for the Swedish government on how to implement the IPRED law in Sweden. IPRED is short for Intellectual Property Rights Enforcement Directive, a directive which the copyright industry has been pushing to get for a long time. It gives companies the right to monitor the internet and sue someone for infringment on their rights, without having to go through the police. The law was instated in Sweden in 2009. I was one of the people that protested against this law. We held demonstrations, did lots of interviews, wrote lots of debate articles and such in order to stop the law from being instated. I was very public and critical on the law and the work of the government. Helena Jäderblom was working with the enforcements of intellectual property rights during 2009-2012, on behalf of the Swedish government.

Those of you who has followed the TPB case remember that the whole case started with Hollywood getting the White House to threaten Sweden with trade sanctions if they did not stop TPB. During this period the swedish minstry of justice went to the White House and had lots of discussions about TPB. The minsiter of justice, Thomas Bodström, was being investigated for this affair. He put a “top secret” label on 747 documents which we still have not been able to read, about the discussions going back and forth between the US and Sweden. The minstry told the prosecutor in the TPB case what the US had threatened with, and not long after the prosecutor sent out a memo to the minstry saying that TPB did nothing illegal, there was the raid against TPB. The effect was obvious.

What had been decided and said between US and Sweden is still top secret. Except for; you guessed it, Helena Jäderblom. She was working for the ministry of justice during this period – as what’s called “departementsråd”, i.e. the top civil person in the minstry, directly under the minister!

So what can we do right now? Nothing. You can’t appeal decisions at ECHR. Not even if there’s questionable behaviour with their judges.

Equal rights has many meanings. Equality between genders, people of different colors or classes. One of the equalities is being treated equally by the authorities. The insanely streched out case...

För ett tag sedan fick jag se ett videoklipp på en tvåårig flicka, Emma. Hon har en sällsynt sjukdom som gör att hon inte orkar lyfta sina egna armar. Vanliga proteser är allt för tunga för ett så litet barn och därför ville hennes läkare göra egna proteser.

De ritade dem på en dator. Sedan användes en sakskrivare som skrev ut en fysisk produkt som direkt kunde testas på Emma. Det som inte var bra nog förändrade man i sina ritningar och efter några utskrifter så var hjälpmedlet klart. En protes som hjälper Emma att hålla uppe sina armar. Nu kan hon t.ex. leka, kramas och rita.

Eftersom det är få barn som behöver en sådan specialprotes är det få företag som ser en marknad för att tillverka dem. Andra barn med samma sjukdom som Emma har tidigare fått leva utan någon större hjälp. Genom ny teknologi som sakskrivare så kan vi nu få vår egna fabrik för att utveckla och producera nyttiga saker.

Det finns flera projekt som försöker involvera människor i att utveckla en billig och bra sakskrivare. Den mest kända maskinen är antagligen RepRap, som har som mål att kunna skriva ut en exakt kopia på sig själv! Råmaterialet består idag oftast av plast eller gips men även metall är på gång.

Och framtiden har många spännande möjligheter. Varför ska vi skicka exempelvis matlådor av plast från andra sidan jorden, kanske tillverkade av barn, i farliga fabriker? Har du en sakskrivare kan du redan idag ladda hem en ritning på en matlåda och själv skriva ut en sådan. Du kan dessutom ändra i ritningen för att förbättra den och sedan dela med dig av förbättringarna.

Jag har en vän som älskar sin sakskrivare. Allt från att skriva ut gafflar till reservdelar till sin bil. Vissa prylar blir kanske dyrare och än så länge ser de lite konstiga ut. Men med tiden kommer skrivarna bli bättre och billigare. Några har även börjat bygga maskiner som kan återvinna plasten, så vi kan göra nya produkter med den. Istället för ett slit och släng-samhälle, så kan vi bli ett slit och gör om-samhälle.

Låter det fantastiskt? Det är det! Men som vid all revolutionerande teknik finns det alltid någon som förlorar på det. De som idag tillverkar produkter som vi i framtiden kommer vilja skriva ut själva kommer vilja förbjuda maskinerna. Precis som nöjesindustrin har försökt förbjuda spridning av material på internet, kommer fabrikörer försöka förbjuda spridning av produkter på internet. Inom ett par år kommer vi se de första stämningarna i miljonklassen riktas mot människor som kanske laddat hem en Ikea-matlåda.

För om några år så kanske inte barn med Emmas sjukdom heller kommer få några proteser. Inte för att det saknas några att ladda hem, utan för att något företag (sannolikt i USA) kommer att ha förbjudit någon att göra proteser. Man kanske måste ha ett konto på en protestjänst för att få ladda hem dem, mot en hög månadskostnad. Eller kanske måste man betala en licensavgift för varje dag man behöver sin protes.

I skolan fick jag alltid höra att det inte är svårt att se in i framtiden, vi behöver bara titta på hur saker skett tidigare i historien. Vi borde kanske förstå att upphovsrätt inte bara handlar om tillgång till musik och film som nöjesindustrin försöker säga, utan det handlar om vår tillgång till information av alla slag. Kultur såväl som proteser, medicin såväl som film. För när vi accepterar att upphovsrätten är mer värd än människors tillgång till information, då har vi accepterat en framtid som kommer ha enorma klyftor. De lagar vi stiftar idag finns där imorgon också.

För ett tag sedan fick jag se ett videoklipp på en tvåårig flicka, Emma. Hon har en sällsynt sjukdom som gör att hon inte orkar lyfta sina egna armar. Vanliga...

Efter det illegala tillslaget mot The Pirate Bay 2006 så var det svårt att hitta nog datorer på ett och samma ställe för att se till att tjänsten skulle återuppstå. Därför byggdes det upp en form av MESH-nätverk, där servrar på flera platser i världen kunde användas som om de stod vid sidan av varandra. Att de utgjorde ett “virtuellt” nätverk ihop krävdes för att mjukvaror och annat skulle fungera enkelt. Och för att få detta säkert så byggdes det via krypterade tunnlar.

Även om det var en snabb lösning så visade det sig fungera mycket bra. Behövdes det ny hårdvara kunde man sätta upp den ungefär var som helst och inte behöva förklara för internetleverantören vad som skulle köras, eftersom maskinen bara hade krypterad trafik till några enstaka maskiner, de stod inte publikt på internet och sa “hej, detta är The Pirate Bay”. Man kunde också hyra maskiner var som helst i världen där det var bra pris eller fanns tillgänglighet vid växt (vilket var ett mycket stort problem under tiden efter tillslaget, då TPB växte mycket fort). Det löste helt enkelt många problem.

För att komma “in” på TPB så måste det finnas någon öppning in i detta MESH-nät. En sådan öppning utgörs av en vanlig server som har ett ben i varje nät – internet och TPB:s nät. Detta är vad som tekniskt definerar en router. En router tar trafik från ett nät och förmedlar trafiken till ett annat, och/eller vice versa.

En enkel router har du antagligen själv i ditt hem, i form av en trådlös router. Du skickar signaler trådlöst, som den tar emot och “konverterar” till trådbundna signaler. Din router står i sin tur kopplad till en annan router för att du ska nå din internetleverantörs nät, om det är över 3g, 4g, fiber, koppar eller något annat. Din internetleverantör har i sin tur en eller flera routrar, som står i kontakt med din leverantörs leverantörer. Även de har i sin tur leverantörer – det är så internet fungerar. Det finns ingen enskild punkt som är internet utan det är massa olika nätverk som är ihopkopplade på olika vis, med olika tekniker som via olika standarder kan komma överens.

Det som Piratpartiet gör är alltså inte, som många verkar tro, att ha en massa datorer hos sig. Utan det är en routingteknik som används för att ta emot trafiken som kommer riktad mot TPB:s nätverk, och sedan låta den passera till ett annat nät. Var trafiken därifrån tar vägen har man däremot ingen aning om. Det är alltså inte tal om att Piratpartiet är en slutdestination för The Pirate Bay, utan snarare en sträcka på vägen. Man lagrar ingen data, man har ingen data hos sig. Allt är i kablar högst temporärt.

Upphovsrättslobbyn har hotat flera innehavare av dessa vägsträckor. Serious Tubes, som levererar nät till Piratpartiet har också hotats med stämning om man inte stänger av trafik till delar av sin kunds nätverk. Kanske har även Serious Tubes leverantörer hotats, och kanske har även de leverantörerans leverantörer hotats.

Men vem är egentligen leverantören av tjänsten TPB? Efter tillslaget 2006 så sattes TPB:s router upp på samma plats som alla datorerna en gång stod, i typisk TPB-anda för att visa att det inte var över. Men de datorerna som skapade själva tjänsten befann sig på flera platser på jorden, som sagt. Exempelvis fanns det många datorer i Holland hos en leverantör vid namn NFOrce.

Om man idag skulle sitta i Stockholm med en Teliauppkoppling och försöka komma åt The Pirate Bay så kopplas man via följande väg: Telia till Availo till Port80 till Serious Tubes till Piratpartiet, sen tar de publika spåren slut. Man ser helt enkelt inte vad som kommer efter Piratpartiet.

Om vi leker med tanken på att NForce skulle vara en av leverantörerna än idag så skulle trafiken kunna gå vidare följande väg: Till någon leverantör i Sverige, vidare till exempelvis Telia igen, vidare till Global Crossning, vidare till Level3 och sedan till NForce. (Jag använde Telia som exempel här, då de har ett öppet s.k. Looking Glass där man kan titta på hur trafik från deras olika nätverk kopplas vidare till andra nätverk).

Förvirrande? Och för att göra det än mer krångligt, så kan det ju vara så att viss trafik till TPB ska till Holland medans annan trafik ska till en helt annan leverantör, som kanske befinner sig i Hong Kong, i Ukraina, i Nordkorea eller någon helt annanstans. Och för att krångla till det lite till, det kan också vara så att tjänsterna dubblerats, så att samma typ av trafik kan ta olika vägar beroende på ren slump eller andra routingregler.

Det enda man med rimlig säkerhet kan påstå är att datorerna som TPB använder för själva tjänsten i sig inte finns hos Piratpartiet. Om de finns i Sverige eller utanför landet vet man inte heller. Och för att göra det krångliga ännu krångligare så behöver inte ens TPB själva veta var datorerna befinner sig! Man kan ha fått en uppkoppling lik den man själv byggt, in i ett annat nät som inte publikt kan spåras. Det lånades ut datorer som fanns bakom sådana tunnlar direkt efter tillslaget. Ingen vet än idag var de befann sig. Precis lika lite som man idag vet var TPB befinner sig fysiskt.

Efter det illegala tillslaget mot The Pirate Bay 2006 så var det svårt att hitta nog datorer på ett och samma ställe för att se till att tjänsten skulle återuppstå....

Den inte så oväntade nyheten att Rättighetsalliansen hotar Piratpartiet med stämning om de inte slutar ge TPB internetuppkoppling har väckt stor uppmärksamhet. Och det finns många intressanta aspekter på detta hot.

Helt klart är det intressant med den bisarra uppfattningen om att ansvar för vad som sker på internet ska gå i arv i led efter led, till synes utan någon ände. Den diskussionen har många tagit och mest läsvärt är som vanligt Copyriot.

Intressant är det också att Rättighetsalliansen påstår att Högsta Domstolens beslut om att inte pröva rättsfallet från 2006 gällande fyra privatpersoner skulle innebär att TPB är en illegal sajt. För vad man än tror så finns det faktiskt ingen dom om just TPB. Låt mig få förklara!

För att kunna säga att TPB skulle vara “dömt” eller “skyldig” till något så måste man först klargöra: vad och/eller vem är TPB?

I vanliga fall är detta en ganska enkel uppgift. Ta exempelvis Teliaaffären där åklagare utreder om Telia betalat ut mutor. Telia är i detta fallet ett svenskt aktiebolag, vad man kallar en juridisk person. Eftersom en juridisk person inte kan ta egna beslut (då det inte är en levande varelse) så måste det göras genom en styrelse. I styrelsen befinner sig personer som har åtagit sig ansvar för att ta beslut åt den juridiska personen samt därmed också innehar visst ansvar. Ansvarsgraden varierar beroende på vilket uppdrag man har inom styrelsen och det är en ganska väldefinerad ansvarsreglering.

Om någon inom ett företag begår ett brott å företagets vägnar så kan det finnas en möjlighet att de inom styrelsen med ansvar kan bli personligt dömda för brottet, även om de inte beordrat att brottet skulle utföras eller ens var medvetna om det. Detta eftersom det såklart inte går att fängsla en juridisk konstruktion som kallas ett företag. Även om vi i dagligt tal pratar om att företag begått brott, så är det i juridisk mening oftast styrelsen eller personerna som faktiskt utför brottet som är dömda. De mer mediavana som läser min blogg känner säkert till konceptet med ansvarig utgivare som har vissa likheter i ansvarsförskjutningen.

Låt mig därför ställa er frågan, kan någon här definera vad och/eller vem som är TPB? Det är möjligtvis en sökmotor. Det är möjligtvis en samlingsplats på internet. Ett forum. En anslagstavla. Men att sätta TPB inom de juridiska definitionerna av fysisk eller juridisk person är mycket svårt. Och utan att kunna ha en sådan definition går det inte logiskt eller juridiskt att hävda att “TPB är illegalt”. Möjligtvis skulle man kunna påstå att det sker brott via TPB, på samma sätt som man skulle kunna påstå att det sker brott på torg.

För snarare bör TPB defineras som en plats än ett objekt eller tingest. En plats på samma sätt som när man säger “hörnet där borta” eller “torget”. Även om det finns olika definitioner om var dessa platser fysiskt avgränsas så är det ett koncept som kan appliceras i fallet TPB. TPB är en plats, där människor oftast utbyter någon form av information. Ett torg kan ha verktyg på samma sätt som TPB, exempelvis en speakers’ corner, som underlättar och förbättrar möjligheterna till det som anledningen är till att man uppfärdade platsen.

Att säga “TPB är olagligt” är därför i juridisk mening lika korrekt som att säga “Plattan är olaglig”. För nej, plattan är inte olaglig, även om det ofta säljs droger där. Personerna som befinner sig på platsen säljer drogerna och är också ansvariga.

De som äger fastigheten som Plattan befinner sig på skulle möjligtvis kunna anklagas för att vara medansvariga för vad som sker på Plattan. Så var ju fallet med TPB, man gav sig efter de fysiska personerna man ansåg fanns bakom. (Plattans fastighetsägare behöver nog däremot inte vara oroliga för att åka fast för medhjälp till medhjälp till droginnehav eller liknande, eftersom ett normalt samhälle skulle skratta åt det påståendet.)

När Telia blev misstänkta för brott så bytte man ut styrelsen så fort det gick. Det betyder att de personer med juridiskt ansvar för vad företaget har sysslat med inte längre kan kopplas till nuvarande bolag och därmed så har den juridiska personen Telia inte samma grad av ansvar. Det finns visserligen utrymme för en saftig företagsbot, men den uppstår ändå genom att individer har begått brott.

TPB har under åren bytt ägare såväl som arbetare helt och hållet, flertalet gånger. Delvis som taktik men också för att lämna över ett ansvar för de personerna som gjort en stor nog insats. Trots detta har rättighetsalliansen genom en välutbildad (får man förmoda) jurist skickat ut ett brev som bl.a. innehåller följande påståenden som är direkt juridiskt felaktiga;

a) Platsen TPB är i sig själv olaglig;
b) Att Högsta Domstolen inte prövade ett fall gällande fyra privatpersoners påstådda brott under 2005-2006 intygar påståendet ovan;
c) Att domen mot fyra privatpersoner från tiden 2005-2006, gällande väsentligt annan teknik, skulle på något vis följa med till nya ansvariga personer.

Som lekman tycker jag det är anmärkningsvärt att utbildade jurister tror på sin egen bristande kunskap nog till att försöka sträcka väl utfärdade definitioner såpass långt.

Även om Antipiratbyrån nu finns under det nya namnet Rättighetsalliansen (som jag får gissa är en dålig kopia av en annan allians; Mänskliga Rättighetsalliansen), så är taktiken den samma. Få så mycket uppmärksamhet som möjligt, utmåla motståndaren som tjuv, be om att själv få bli polis (eftersom den vanliga polisen inte förstår vilka hemska brott som begås). Vad sägs om uttalandet “- Egentligen har ingenting hänt sedan Pirate Bay-domen. Vi befinner oss på samma ruta nu som då“. Nyss var det ju så mycket framgångar med IPRED-lagen, TPB-domen, nedstängningar av tonåringars hemsidor, Student Bay-domen, etcetc.

Fast när man vill ha något så är det ju bättre att låtsas som att man inget fått än.

Den inte så oväntade nyheten att Rättighetsalliansen hotar Piratpartiet med stämning om de inte slutar ge TPB internetuppkoppling har väckt stor uppmärksamhet. Och det finns många intressanta aspekter på detta...

Like everyone else participating in the future of the internets I was recently met with the sad news that Aaron Swartz has committed suicide.

Aaron and I was not super close but we had a lot of things, interests and friends in common. We’ve even been in a few documentaries together, which also led to lots of new mutual friends. Some of my close friends has been in relationships with Aaron and I really feel their pain. I hope to help them in any way I can.

Aaron was one of those guys that you knew was always standing up for the right thing. A lot of people all over the world has been shocked by the news and written heartfelt stories about him and his passing. His life affected so many, especially by being one of the pillar stones in the fight for equal access to information.

There’s lots of people blaming MIT and a US District Attorny for the pressure that Aaron was under, for the alleged “theft” of information. I don’t think it’s the core reason for Aarons suicide, but it certainly has added to the pressure he was under. I’ve tried the past years to talk to Aaron about the lawsuit, having some experience in a similar situation myself. I understand what kind of pressure it can be.

But his situation was a lot worse than mine, being threatened with 35 years(!) in prison, for liberating data that really should belong to the public. I have all the respect in the world for what he did. He was one of the few people who did rather than just talked – and at the same time he was also great when he talked about things.

Lawrence Lessig wrote a really important post about Aaron. I agree with him on the most parts, but I don’t agree on the morality issue of the data liberation; I think that what Aaron did was morally correct. And this is one of many reasons I’m going to miss Aaron, because he took action.

I always say that if you want things to change, you can’t just sit around and wait for things to happen by themselves, you have to act. Few people actually do that. This is where I always felt a link between Aaron and I, sometimes foolishly changing things eventhough it might hurt our own personal lives. I personally never regretted doing this, and I believe that Aarons actions has changed things, and will continue to do so. I hope his life will inspire other people to do more, in the memory of Aaron.

My condolences to Aarons family, and especially to my dear friends Elizabeth and Quinn.

Like everyone else participating in the future of the internets I was recently met with the sad news that Aaron Swartz has committed suicide. Aaron and I was not super...

På SvD brännpunkt 9/12 så skriver några svenska filmproducenter om hur upprörda de är över att Pirate Bay fortfarande finns på internet. När jag läste deras artikel så blev jag mycket förundrad. Är de seriösa? Jag tror tyvärr att de är det.

Jag vill inte tråka ut er som läser den här bloggposten för mycket med de sakerna som är uppenbara fel men några saker måste jag bara besvara. De nämner att Grant Thornton “visat” att TPB hade tjänat 5 miljoner. Deras “visning” gick ut på att de tog en lista med snittpriser på reklam (med namn i stil med “The 10 most economically succesful internet sites in the world”), utan att ta hänsyn till att i stort sett ingen vill betala för reklam på TPB på grund av den politiska känsligheten med det.
De multiplicerade den siffran de fick fram med åklagarens påstådda “86 annonsplatser” (som är alla de möjliga kombinationerna av sidor du kan få om du går in på TPB, inklusive “Om TPB” t.ex.) och multiplicerade sedan den med den trafikmängden som man gissat sig fram till (genom att spekulera kring riktigheterna i hur Alexa gissar trafik). Om Grant Thornton visar 5 miljoner, och åklagaren gissar på 1.2 miljoner (inte 19 miljoner – det var hollywoods advokat som sa så), men sedan rätten fastställer till 800.000 (under nästan fyra års tid – då har de faktiskt dessutom räknat om några fakturor som skickades som påminnelse!) så är det ett ganska fint bevis på att dessa filmskapare av vissa skäl valt vilken källa de vill ska ha rätt.
Antal användare som TPB har har dessutom ingen som helst inverkan på trafikmängden. Det har alltid varit frivilligt att registrera sig där. De flesta som gör det misstänker jag gör det därför att man inte kommer åt erotiskt material utan att göra det. Så om det är någon som kan klaga där är det väl porrindustrin (vilket de gärna gör – men filmbranschen bryr sig inte om den sidan av sin bransch eftersom den kan ge dåligt rykte att beblanda sig med… upphovsrätt gäller de etiska rena tydligen, inte de smutsiga…)

Inte heller bestämde någon domstol att TPB är olagligt. Rätten påstår att det var olaglig fildelning som skedde med de verken i fråga som var med i rättsfallet – ett trettiotal verk av miljontals tillgängliga. (Kuriosa: ett annat verk fildelade dessutom bevisinsamlaren själv olagligt men slapp undan straff trots att det var det enda fallet man faktiskt visste vem fildelaren var….). Det fanns ingen utredning kring de andra verken. När jag visade en jag gjort med vänner på någorlunda vetenskapliga grunder så klagades det högljutt på motståndarsidan i rätten. De ville ju inte ha bevis som inte var till deras fördel.

Dessutom gällde rättegångarna privatpersoner, inte en fildelningstjänst på internet eller något företag som driver en sådan. Det var personer som dömdes för medhjälp till upphovsrättsintrång. TPB kan ha anses varit ett verktyg för att göra det. Men även om någon dödat någon med en kniv, så är inte kniven i sig olaglig.

Högsta domstolen valde att inte pröva fallet. Filmskaparna tolkar det (återigen) så som de känner de vill att det skall tolkas; som att HD har beslutat att TPB är olagligt genom att inte pröva det. Ett beslut om att inte ta ett beslut betyder faktiskt inte att det är beslut mot något annat.

Och precis samma sak är det i frågan om att TPB blivit nersläckt i Finland. Man väljer att ta upp de fall som väcker stöd för en själv. I Norge har det t.ex. kommit beslut i Högsta Domstolen om att TPB inte får blockeras av internetoperatörerna. Jag hade gärna sett en diskussion kring varför olika länder, som dessutom står varandra såpass nära, kan ha så olika syn på precis samma fenomen. Men i en svartvit värld finns inte plats för dessa nyanser.

Filmskaparna är dessutom (som alltid) upprörda över internetleverantörerna. De påstår att dessa leverantörer av internettillgång skulle tjäna massa pengar på fildelning, vilket då skulle motivera dem till att inte vilja blockera TPB och andra tjänster. Jag har själv jobbat mycket med den branschen (och gör till viss del det fortfarande) och vet att den största kostnaden för en operatör oftast är just bandbredden. Bandbredd kostar för alla operatörer, det är inget som bara finns tillgängligt för att man lagt ner en fiberkabel med massa kapacitet. Kapaciteten sitter i de faktiskt fysiska begränsningarna i hårdvara, de fysiska begränsningarna i att gräva ny infrastruktur och vilka avtal man kan få. Standardpriset på en Mbps global trafik ligger oftast runt 30 kronor. Att folk i Sverige då har 100Mbps uppkoppling gör att operatörerna kallt räknar med att de inte kommer användas till fullo – då skulle det kosta operatörerna upp till 3000kr i faktiska utgifter, för ett abbonemang som drar in 2-300kr per månad.

Man kan jämföra det med ett gymkort. Om alla faktiskt använde sina kort så som de betalar för det skulle gymbolagen gå i konkurs. I jämförelsen är det fildelarna som kommer till gymmet när det öppnar och går därifrån när det stänger…. Skulle internetleverantörerna blockera TPB m.fl. så skulle de spara massa pengar. Det gamla argumentet om deras vinster på fildelning håller helt enkelt inte.

En partsinlaga är alltid en partsinlaga, som min bloggpost t.ex.. Och jag tycker det är bra att alla parter får möjlighet att skicka in dessa inlagor. För att väcka debatt, för att få folk att själva välja genom att lyssna på parternas argument. Hellre ser jag att mina motståndare skriver och uppmanar till något, än att de korrumperar rättsväsendet för att få sin vilja igenom. Tidigare har ju den här branschen t.ex. anställt polisen Jim Keyzer samtidigt som han utredde fallet om TPB där de var anmälande part. De har spenderat (minst) tiotals miljoner kronor på lobbyism i det dunkla för att försöka få igenom Acta, IPRED och datalagringsdirektiv. De har uppmuntrat varandra att likställa fildelning med barnporr. De har bjudit ministrar på fina middagar och skrivit hemliga brev om hur bra samarbeten de haft med dessa ministrar.

Och just därför anser jag det är så bra med internet. Nu när vi vet alla dessa saker genom den transparens och kunskap som internet bidragit med, så kan inte längre en kraftfull part korrumpera rättsväsendet för att få tyst på sina motståndare utan risk för att avslöjas. Tjänster som TPB, Wikileaks och Twitter gör ju att det är omöjligt för enskilda företag eller individer att styra informationen till deras fördel. Den fria plattformen som skapas gör allas röster lika viktiga, och allas snedsteg kan (på gott och ont) visas upp.

Så trots att jag tycker de filmskaparna mest är ett gäng med griniga gubbar (för några kvinnliga regissörer fanns inte på listan, och de släpps ju ändå inte fram i svensk filmindustri), som inser att de förlorar sin bekväma position till andra som jobbar på mer realistiska sätt, så är det viktigt att vi får höra och de får prata. Jag förstår ju när jag lyssnar på dem hur felaktiga slutsatser de tar, vilket avväpnar dem och deras argument.

Utan en möjlighet för alla att få ta del av internets fina möjligheter så skulle ju inte heller dessa grinpellar få göra sig hörda. Hurra för internet!

På SvD brännpunkt 9/12 så skriver några svenska filmproducenter om hur upprörda de är över att Pirate Bay fortfarande finns på internet. När jag läste deras artikel så blev jag...

Jag har ansökt om resning från HD gällande mitt fall. De sakerna jag har blivit dömd för har nämligen inte skett och därför är det mycket märkligt att man blir dömd för dessa.

För att kunna få resning har jag samlat in bevis på varför jag inte kan bli dömd. Bl.a. har jag bevisat, med intyg och papper från diverse personer, att den datorn jag enligt domen varit ansvarig för faktiskt aldrig har använts. Jag har även visat med skärmdumpar från archive.org att en viss funktion jag blev dömd för att ha byggt aldrig har funnits. Den finns fortfarande inte idag, 7 år senare, på TPB. Jag har alltså fått bevisa att de inte bevisat att saker skett, bakvänt nog.

Bevisen jag lämnade in var 100% korrekta och riksåklagaren fick möjlighet att yttra sig om detta. Jag har citerat förut vad RÅ svarade på det hela.
Faktum är att RÅ faktiskt höll med mig till viss del om att det inte gjorts någon utredning kring de sakerna jag blev dömd för. RÅ:s inställning var dock att det inte spelade någon roll, utan jag skall vara dömd för medhjälp ändå, eftersom jag enligt dem hade tänkt att göra dessa saker.

Kalla mig dum, men jag kände att jag hade ett mycket starkt fall för att kunna få resning. Efter svaret från Riksåklagaren stärktes min syn på det hela. Döm till min irritation och uppgivenhet när jag får ett svar från HD om att det inte spelar någon roll – jag får inte en ny rättegång, trots att jag bevisat att jag är dömd för saker som inte skett (eller ens kunnat ske i vissa fall).

Ett par saker irriterar mig mer än andra. För det första fick jag inte motivering till varför jag inte får resning. Det bara står att det inte finns anledning till resning i deras beslut. Och den andra lilla detaljen att Agneta Bäcklund var med och bestämde.

Vem är då Agneta Bäcklund? Jo, före sitt jobb som justitieråd så jobbade hon som rättschef på justitiedepartementet. Agneta Bäcklund var den person som var spindeln i nätet för allt jobb kring justitiedepartementets arbete ihop med USA gällande The Pirate Bay-fallet. Det var hon som anordnade resan till USA för att justitiedepartmentet skulle prata om TPB i vita huset. Och senare fick hon alltså en befordran till justitieråd.

Visst, kanske är hennes beslut att inte ge mig resning helt grundat på ren inkompetens. Kanske är det att hon vet vad kostnaden för att fria en av de som USA pekat ut som motståndare. Vilket är värst egentligen? Oavsett anledning så är det ett stort problem i Sverige att man inte kan få en prövning från någon som inte redan har en insats i ens öde. Det är som en dålig såpa: Mitt enda förhör med en polis var med en som fått ett jobb hos Warner Brothers. Min enda kontakt med åklagaren var med åklagaren som blivit informerad uppifrån att ändra sitt beslut om att TPB var lagligt till att göra ett tillslag 6 veckor senare. Min domare i tingsrätten som var ordförande för lobbygruppen som jobbar för hårdare upphovsrätt – och med nämndemän som också var jäviga då de bl.a. drev skivbolag. Mina domare i hovrätten som båda två var medlemmar i samma lobbygrupp, samt även här jäviga nämndemän. Och nu cirkelresonemanget – den person som fått hantera kontakt med utlandet angående mitt öde, beslutar att mitt öde skall bestå.

Inte i en enda instans av min kontakt med rättsväsendet har det varit rena kort. Och inte en enda gång har någon fått mer än liten tillsägning om att det kanske var dumt. Inget händer.

Hur litet är Sverige egentligen?
UPPDATERING: Pratade med Göran Lambertz (annat justitieråd som tagit beslutet om nekad resning) som säger att de gick igenom frågan om Agneta Bäcklunds jävssituation och tyckte inte det spelade någon roll. Men han vägrar ändå ge mig en grund till varför jag fick min resning nekad.

Jag har ansökt om resning från HD gällande mitt fall. De sakerna jag har blivit dömd för har nämligen inte skett och därför är det mycket märkligt att man blir...