Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

PPSE i EUP

Många som läser den här bloggen vet att jag ställer upp i (finska) EU-valet nästa år. Och jag har tänkt mycket på vilka jag vill jobba med om jag hade kommit in.

I Sverige är det goda chanser att Piratpartiet får 1 mandat. Även om de inte synts lika mycket sista tiden är frågorna som de ställer upp för mer aktuella än någonsin och har kanske blivit så stora att alla partier faktiskt måste prata om dem. Men det viktigaste är att göra något istället för att bara snacka. Piratpartiet har två personer i EU-parlamentet idag, som båda gör mycket!

Min gissning är att piratpartiet kommer fram till samma lista som förra gången inför EU-valet, med Christian Engström som etta och Amelia Andersdotter som tvåa. Skillnaden mellan första och andra plats är, som det ser ut idag, skillnaden mellan att komma in och inte komma in.

Jag gillar båda två men jag skulle föredragit en omkastad lista, med Amelia överst. Det finns många anledningar, men jag ska försöka lista dem här.

För det första, Amelia har fått kämpa riktigt rejält för att överhuvudtaget få sin plats som parlamentariker. Hon kom in via ändringen till Lissabonfördraget, vilket gjorde att hon fått möjlighet att jobba “på riktigt” kanske halva tiden av den tiden hon varit folkvald. Jag tycker det är viktigt att hon faktiskt får samma möjlighet som Christian fått att uträtta stordåd.

Mer därtill är att Amelia faktiskt är väldigt spot on för piratpartiets potentiella väljare. Hon är i rätt åldersgrupp och har ungefär samma fokus i livet. Även om jag tycker det är viktigt att försöka nå allmänheten, är det faktiskt så att piratpartiets potentiella väljargrupp antagligen är trötta på att inte känna sig representerad av någon som är som de själva. Trötta på politiker, trötta på folk som bara pratar. Amelia är inte politiskt intresserad av annat än resultat för de frågorna hon ställer på.

Amelia har även skapat riktigt bra nätverk för framtida arbete och hon har visat bra resultat, trots den korta tiden hon fått möjlighet att jobba. Jag måste också slå ett slag för hur viktigt och bra det är att det finns starka kvinnor i ett parti som av allmänheten (med rätta, tyvärr) uppfattas som så mansdominerat. Piratpartiet kommer nog få sina manliga väljare lättare än de kvinnliga. En kvinnlig kandidat på valbar plats skulle definitivt sätta piratpartiet i bättre ljus hos oss som är kritiska till mansdominansen.

Jag tror också att det är större sannolikhet att båda två kommer in om Amelia står på första plats. Det är viktigt att sticka ut lite när det är val, vilket Amelia gör mer än Christian. Hon är märklig (på ett bra sätt!) och gör ett speciellt intryck. Christian är mer kameleont som därför kan verka ofarlig hos gubbarna med makt, och påverkar på det sättet. Båda typer behövs, men just uppmärksamhetsmässigt är det lättare med lite konstigheter, och uppmärksamheten gynnar alla.

GRN fäller Rapport och Aktuellt

För ett tag sedan så startades en rättegång mot Gottfrid Svartholm, gällande dataintrång och bedrägeri. Under rättegångens första dag så visade SVT inslag i sina nyhetsprogram om detta. Jag fick reda på det på ett ganska tråkigt vis, nämligen genom att folk undrade varför jag hade varit involverad i dataintrång och bedrägerier!

Det var nämligen så att SVT återanvände filmat material från The Pirate Bay-rättegången. När de förklarade att rättegången mot Gottfrid hade börjat så visades alltså gamla bilder med texten “The Pirate Bay-rättegången”. Självklart kan jag förstå att det finns ett visst medialt intresse om Gottfrid och hans koppling till The Pirate Bay (som han inte varit involverad i på sju år innan den nya rättegången började), men det känns lite på gränsen till smutskastning när SVT kallar Gottfrids fall för “The Pirate Bay-målet”. Det nya fallet handlade inte på något vis om TPB, fildelning eller något närliggande.

För min egen del var det personligen lite trist eftersom SVT klantade sig på alla sätt och vis med hur de bakade ihop text och bild. Under tiden som de visar arkivbilderna (som för övrigt inte nämns som arkivbilder) så berättar de att Gottfrid “och en person till” har åtalats för brotten det gällde. Just när Gottfrid visas i bild så sägs hans namn. Och just när “en person till” nämns så visas jag. Det är svårt, närmast omöjligt, att inte koppla timingen för hur personerna visas till vad som sägs om dem.

Flera personer kontaktade mig och undrade vad jag hade ställt till med. De undrade varför de inte visste om det, hur jag tänkt när jag begått bedrägerier osv. Själv fattade jag såklart ingenting och valde att titta på SVT Play på rapport. Jag blev rasande när jag såg inslaget och kontaktade genast SVT. Jag möttes av en ganska loj attityd utan riktigt ansvarstagande. “Trist att du känner så” ungefär. För mig var det personligt ganska jobbigt, för dem var det något som bara sker ibland. Efter att jag pratat lite med olika personer fick jag iallafall höra att de skulle ta bort mig ur nästa sändning, samt att de skulle fixa till texten på bilderna.

När Aktuellt visades så var det ganska likt inslag. Att bilderna var arkivbilder nämndes. Mitt ansikte blev pixlat (“avidentifierat” som det tydligen kallas i TV-världen), ungefär 7 av 8 sekunder av inslaget. I slutet syns ansiktet ändå, i mitt irriterade läge kändes det som att de ville jävlas lite mer med mig nästan.
För de som inte jobbar med TV så känns nog ändå pixlingen mer som att man skyddar någon som inte ännu är dömd, ungefär bara misstänkt, men ändå lite skum.

Jag tog återigen kontakt med SVT och skällde på dem. Hela tiden fick jag höra att ingen skulle förstå att det var jag, att ingen skulle ens ha känt igen mig i första inslaget. Även om jag förklarade att de har bevisligen fel då det var exakt så jag blev varse om att jag varit med i inslaget. Jag valde att anmäla dem till granskningsnämnden eftersom jag tyckte att de inte tog sitt ansvar, på sättet de behandlade mig. Hade de bett om ursäkt och faktiskt ändrat bilderna till aktuellt och inte gjort det nästan ännu värre hade jag nog låtit det bero.

Under några månaders tid så har det skickats några mejl fram och tillbaka mellan mig, GRN och SVT. SVT har bl.a. anfört att det var in till 7 personer på arkivbilderna, så det kunde varit vem som helst av dem som kunnat vara “den andra personen”. Även om det så uppenbart är fokus på två personer i bild. Jag kan inte tänka mig att SVT:s representant ens själv trott på det, utan snarare försökt att hitta en utväg istället för att faktiskt stå upp för deras faktiska klanteri.

För det handlar om klantighet, jag tror inget annat. De har slentrianmässigt återanvänt gamla bilder, säkert av ekonomiska skäl. Det har säkert skett under tidspress. Det ursäktar dock inte att jag står med svartepetter och blir utmålad som bedragare. Det ursäktar inte ett beteende av irritation och ignorans när någon som drabbats av deras klanteri påpekar detta.

Granskningsnämnde håller med mig om att det var fel i inslaget. De fäller därför Rapport enhälligt. Aktuellt fälls också, där K-G Bergström var skiljaktig. Han menar att SVT gjort nog för att avidentifiera mig. Han missar nog att det snarare är så att människor i allmänhet finner pixlingen som en starkare grad av misstanke än utan…

Jag blev nöjd med beslutet. Det känns som att man fick lite upprättelse, att jag fick rätt mot de som arrogant sagt att jag inte har något att klaga på. Det är inte så ofta som nyhetsprogrammen faktiskt fälls så det känns rätt så stort på det viset. Men det bästa hade varit om det aldrig hade hänt.

Och även om jag precis “vann” mot SVT, så tror jag att det bästa som kan ske är om de får mer pengar. Då får de resurser för att kunna researcha bättre och kan ta lite färska bilder. För när public service lider av pengabrist, så lider allmänheten av sämre kvalitet.

Bifogar en PDF med beslutet från GRN!

13-01275 Beslut i granskningsnämnden

Intertubes

I’ve written about control over the internet on numerous times before. Mostly when we talk about this, we talk about different layers of technology. This is going to be a hefty long post, sorry for that.

Facebook, Google, Twitter, Amazon, Dropbox etc are all (sort of) web based services. They have “soft” control over us by storing our data and thus keeping us dependent upon their systems for accessing the data. These companies are mostly based in the US.

The web itself uses DNS to make sure that we can find the right IP addresses to communicate with these services. With a broken DNS system, someone could claim to be Facebook etc and do so called man in the middle attacks to access any data we store in cloud services.

The DNS we all use is controlled by an organisation in the US, called ICANN, in their root-servers system. You can look at it as a form of universal phonebook, with only one organisation that decide which countries can be represented in the phonebook. They also have the means to override any single entry in the database with what ever data they want.

Both of these issues are real problems we’re facing today. Judges in different parts of the US has suspended domains that are not connected to the US in any way of form, just by claiming that the organisation that controls the data is based in the US.

These issues are however, as I mentioned earlier, kind of soft. They’re software that we can swap out and migrate away from. We’ve done that earlier with things like Myspace and we’ll probably do it again with Facebook. The DNS is a bit worse since we have no real replacement technology for it today even though a lot of people (me included) have tried to replace it. It’s just too much of a problem.

But even if/when the DNS breaks (politically rather than anything else), we can still reach other nodes directly by using their IP addresses. It will be a huge problem but we could probably replace the DNS with a competing one. It will be as everyones phonebooks got erased and we had to rely upon peoples phone numbers again.

But one thing is even worse than this and is never really talked about: Who owns the physical infrastructure that we use and need? The layer upon where all of our communication is based on.

Most people understand that they have some sort of internet provider, some might even know the name of their provider. Few people understand the complex relationship between providers. The internet traffic you’re generating is usually going to a network outside of your own providers network. This means that your provider must find a suitable route for that traffic to travel.

Internet providers has to exchange, using computers specialised at doing traffic exchange. These computers are called routers. Most providers in the world have other providers to be able to send/receive internet traffic. They connect their routers to eachother, either at a private facility (with a fiber or copper cable between the routers) or at an internet exchange points (IXP for short), where multiple providers have decided to exchange traffic to any provider available at that point. There are free IXP services and there are commercial ones. And there are two types of exchanges done. One is called peering, where the providers allow for (usually) free flow between their own networks. The other exchange is called transit, where one provider allows the other to reach his network and all networks he is connected to, which usually means the full internet.

Bigger players usually do not allow anyone to get to their network for free, even at exchange points. They only allow smaller providers to pay for access to the internet, at prices that vary – a lot.

There are a few providers in the world that are called “tier 1″ providers. They have such a huge network that do not need to pay anyone to reach any network in the world. Instead, they can charge hefty costs for smaller providers to be able to reach the internet over their network.

Today there are 13 companies that are considered being Tier 1 providers. 8 of these are based in the US, 4 in Europe and 1 in India. All of these have a huge control over the internet and the prices in the market for what bandwidth costs. Most smaller providers, that includes even huge multi national internet providers, are quite dependent on their upstream Tier 1 provider.

But these providers still have a physical provider! Even though a lot of these companies also own a lot of their own infrastructure, they need to lease the physical connectivity to different locations from other companies. In some places they rent dark fibers between cities or larger regions, in other places they need to put down the physical fiber themselves. And it’s just a handful of companies that in turn own most of the international fiber cables.

We need to seriously start looking at this as a problem internationally. We’re all seeing that the control from one single country over most of the internet services we use are troublesome at best. Most of us are familiar with laws from the USA (like the DMCA) because of their influence over our networks. And we’re not doing what we should to make sure that the internet stays international, with national control over national affairs. If a US judge says that a US company has to monitor all traffic in, let’s say Afghanistan or Iran, they have the possibilities of doing so. They might already be doing it, we have no way of controlling that.

In order to ensure that we’re not building an internet that has a single point of failure, it’s time to look at how to build a redundant network. The EU should push for national fiber rings, between big cities in each nation, owned by the state it’s located in. The costs of using these fibers could be done close to self-cost levels. Every time a road or railroad is built, moved or renovated, fiber tubes should be put down in the ground, wherever the road leads to.

This way we could ensure a real public infrastructure, not dependent on the US. We’d ensure that the current fiber owners (and in turn internet providers) would have to adjust  their costs to match a public infrastructure. We’d make internet access available for a fair price for everyone.

But most of all, we’d make sure that the control over the infrastructure that we’re building our current and future communication on. The internet is no longer just a playground, it’s not just for entertainment. It’s for real, we’re totally dependent on it.

And we’re not all citizens of the USA.

Gottfrid i medierna

Idag inleddes den största svenska rättegången gällande ett hackingmål, mot bl.a. Gottfrid Svartholm. Gottfrid och en annan anklagas för att ha brutit sig in i ett privat bolag som har haft hand om sekretessbelagd information åt myndigheter.

I media har åklagaren Henrik Olin flitigt berätta vilka skador Gottfrid har åsamkat och hur svårt det varit att få fram en fullständig bild av alla skador. Saker som att polis och utredare inte vet vilken data som läckt eller vilka som har den här datan. Hela tiden med en åklagares övertygan om att den person han åtalar är skyldig.

Och just den attityden ska en åklagare ha; annars bör han inte väcka åtal. Men media har en annan skyldighet, att granska påståenden. Och om inte de kan granska, åtminstone klargöra att de citerar en part istället för att återge tyckanden som fakta.

TT skrev exempelvis: “Svartholm Warg misstänks också för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri då han tagit sin in i Nordeas system och försökt föra över pengar från andras konton. Vid ett tillfälle lyckades han.” (Papperstidningen Sydsvenskan 20/5)

Ordagrant så säger man att han är misstänkt för bedrägeriet för att han hade tagit sig in i systemet och överfört pengarna.

Jag känner Gottfrid rätt så hyfsat. Vi krånglar om politiska åsikter när vi pratar. Han går mig på nerverna och han är irriterande, samtidigt som han har en briljant hjärna. En gång hade jag med mig Gottfrid till en kompis i Göteborg. Då gick han rakt in i hans vardagsrum, med skitiga blöta skor, och klev rakt upp i soffan (med skorna på sig alltså) och satte sig. Han blev irriterad när jag förklarade att en vit ny tygsoffa nog inte uppskattar smutsiga skor. Det var inte så viktigt som det Gottfrid behövde fixa nämligen.

Även om Gottfrid är märklig, kan uppfattas som arrogant och socialt oslipad, så är han inte en ond människa. Han är inte nödvändigtvis en god människa i alla lägen heller, men han har ändå samma rättigheter som alla andra: att få lov att bli behandlad med respekt. Det är respektlös såväl mot honom som mot oss andra att döma honom i förväg i medierna. Tänk själv att sitta inlåst någonstans, anklagad för något (som du möjligtvis inte ens gjort) och inte kunna försvara dig mot medierna.

I dagens samhälle döms vi nämligen i två olika rättegångar. Det mediala är nästan viktigare att vinna än det juridiska, i det långa loppet. En människas förmåga att komma tillbaka till ett samhälle beror mer och mer på vad för information som finns att få tag på om människan. Ta exemplet Sigvard Marjasin, de flesta tänker på någon som fifflat med kvitton. Trots att han blev frikänd helt och hållet i rättegången så blev det hans största avtryck i media. Få minns vad han egentligen gjorde och allt det han stod för, och jag tror inte någon skulle våga låta honom sköta ens bokföring.

Rätt fokus

Imorgon börjar en rättegång mot Gottfrid, där han anklagas för att ha stulit en himla massa dataregister, försökt begå bedrägeri och en del annat.

Det har kommit ut en hel del olika artiklar om fallet, men de flesta återger bara pressmeddelanden från åklagare eller andra partsinlagor. Jag kanske är en sådan partsinlaga själv, eftersom jag anser att Gottfrid blivit utsatt för en hel del övergrepp. Även om han begått brott som han anklagats för finns det gränser för hur man får behandla misstänkta personer.

Jag såg precis den här artikeln från TT som är den som cirkulerar mest:

GottfridTT

“Skyddade personuppgifter” skall ha “stulits”. Om vi bortser från det enkla faktum att de faktiskt kopierats (må hända illegalt) och att det var en lista över personnummer som var skyddade (och inte de uppgifterna som var skyddade) så är väl den stora frågan: Varför i helvete är det ett privat företag som förser myndigheter med myndigheternas data?

Att hyra in säkerhetskonsulter för att hjälpa till att skydda data är en sak. Men att lägga ut datan på ett privat bolag bör inte få ske med data som myndigheterna ansvarar över. Skulle vi exempelvis låta ett privat företag få sköta omröstningar i val eller annan känslig information? Ett privat företag har andra intressen än myndigheterna och även om de gör ett bra jobb så är det i sig inte Ok att vi lagt ut statens data på någon vi som individer inte accepterat. Inte bara gäller detta folkbokföringsregister utan sådant som FRA:s data, datalagringen som sker genom datalagringsdirektiv osv.

Uppenbarligen har de inte heller skött sina åtaganden. Ja, det är svårt att skydda dataregister mot intrång. Men då kanske vi borde tänka på vad vi samlar in.

För i grund och botten så är det såhär enkelt: data som är av något intresse, för någon, kommer att läcka. Det bästa sättet att inte läcka information är att inte ha den. I fallet med “skyddade personuppgifter” så var det faktiskt relativt Ok, men varför har något privat bolag en lista över poliser?

Å andra sidan kan man också anklaga Gottfrid och hans medåtalade för att ha “stulit” ett register över alla som har roliga efternamn, alla som har födelsedag 19 maj osv, eftersom de påstår att han tagit ut just kopior från ett bolag med folkbokföringsregister. Att det gällde poliser gör det såklart lite extra känsligt och därför medialt intressant. Men ställ rätt fråga: varför fanns sådan data tillgänglig för någon, och varför har Logica (numera CGI) fortfarande hand om detta, trots att de misslyckats med att skydda den?

EUP 2014

People learn by copying other people. All the knowledge we have today, all the progress we’ve made, are based on this simple fact – we copy.

For thousands of years we’ve improved our possibilities to collect and distribute information. There’s always been fighting about the control of the information, from the old antique libraries and todays internets. Libraries has been burned down, book burnings has taken place. The nazi regime considered it as morally righteous to exterminate “the ungerman spirit” by burning books that had other views. Todays copyright regime talks about the disallowing the digital spirit. A spirit of free access to information and knowledge, only embettering our society. Today book burnings are done digitally, by blocking or closing down internet services that the information controllers deem immoral.

But the society is constantly changing. Today we might associate the term “digital” with movies and music. But most of our society is becoming more digital! One can already print car parts, bicycles or clothes with thing printers (3d printers). Research on how to print meat and other foods are so far it’s becoming a reality to feed people this way.

The companies that will get hit by the thing printers (and other new technology) will look at how we’ve previously dealt with it. They will also want laws in place to prevent the new technology from ruining them. They will do just as the movie and music companies have done, try to criminalize the future.

Right now these companies say they need to stop piracy to protect consumers from dangerous things such as exploding batteries or illegal medicines – or for that matter viruses in movies you’ve downloaded. In the future the viruses will be said to be in the food you illegally downloaded to feed your family, instead of paying the food license to a big company. It’s not about the consumers safety, it’s about control and power. It’s about money.

The cells in my body are copies of my parents cells. Vaccines they might have been given might also protect me. At the same time as this is reality, we allow companies to have insane patents on genes. There are for instance illuminated fish that is not allowed to mate, since it will break patent law. With a society that allows this to happen, are we also going to allow these companies the same rights in our own bodies?

During most of my life I’ve been working with the topic of information. From my early childhood when I copied programs from friends to learn how to program, until today when I’m using those skills as an activist, creating important internet services. One of those was The Pirate Bay, the biggest informational exchange in the world. A service that scares Hollywood so much that the White House went to Sweden and said they would stop trading with them if the country didn’t put an end to The Pirate Bay. No laws was broken, but Sweden still tried to stop it. After an illegal raid, carried out by a police officer that during the investigation was also an employee of two of these Hollywood companies, there was one of the biggest trials in Sweden. The judge was the chairman of a pro-copyright organisation lobbying for harder control of information, sponsored by some of the companies from Hollywood. I was sentenced to prison and one of the highest fines in Swedish legal history. The crime was aiding with aiding with informational exchange that might have happened without permission somewhere in the world.

We from the North have a view of our systems to be ethical and fair. This court case made people re-consider that view. It was made obvious, power belongs to the people with money. It’s not a society I want to have!

I am doing what I can to help solve the problems we have today just as well as the ones we will have in the future. That’s why I’ve decided to participate in the election for the EU-parlament 2014. Even though I’m not a politician, or maybe due to that, I think that my experiences and knowledge could help create the solutions we’re in diar need of.
Power over our society must be handed out by a democracy. The people are to decide which rules and laws that should exist, not corrupted companies. We have to sacrifice some things that we don’t need anymore in order to make way for the improved version.

Those who know me personally know that I fight for a lot of things. I’m a vegetarian and thus I want better animal protection and food regulations. I’m worried of the centralisation of power to the EU, as well as the centralisation of personal information to big companies. I want a working social safety net, great education for all, no matter gender nor background. I believe that tomorrows class inequalities are based on what kind of access to information and knowledge people get. I always put up a hard fight and I never give in to authority just for the sake of it. Just as The Pirate Bay was never gave up, I never do so either.

I usually call myself a socialist, green and a pirate. With my quite varied background as (among other things) a hacker, activist, artist and a DJ I don’t really fit in to a normal political party. That’s why I’ve decided to put in my candidacy with a party that, with being focused on few issues, fits what I want to achieve, Piraattipuolue (The Finnish Pirate Party). I think there’s a huge possibility for us to impact the EU and I would like to be part of it.

Today The Pirate Party has two parlamentarians in the EU, both from Sweden. They are the only two there really focusing on what I see as the base for the future of our society. These topics are important globally, not just in Sweden. And my home country of Finland is even more dependent on the future of the digital, so I think it’s time for Finland to get a pirate into the EU!

Biased judge also in the ECHR

Equal rights has many meanings. Equality between genders, people of different colors or classes. One of the equalities is being treated equally by the authorities.

The insanely streched out case of Rightsholders vs. The Pirate Bay was filled of unequal treatment. As you, my regular readers, know. In the first court case there was the judge who just happened to be the chairman of a pro-copyright association (and a board member of another). The same organisations that was asking governments for harsher sentencing for those who in any way could harm their business. He was also on some boards and in some friend circles with the lawyers from the opposiing side. The judge was responsible to try himself for biasness but decided he had no such biasness. There was the jurors, where one for instance had run his own record companies. That juror got replaced. There was still biased jurors left, that we could not get replaced.

After finding out the judge had these ties (revealed by the swedish public radio) we filed a complain about him being biased. It was tested by another person with ties to the copyright industry (and he was also working together with some of the opposing lawyers), and there was no legal way of getting him replaced. He decided that there was no bias, and there was no bias in himself.

In the appeal court, there are two judges. Both of them had been members of the same pro-copyright organisation as the previous judge. We asked to test their biasness and the supreme court said there was no conflict of interest. That the same pro-copyright organisation is in parts funded by the opposing side was not an issue. Their views was not an issue – since the judges no longer were members.

The supreme court decided to not test the case at all, which was a quite huge surprise to everyone in Sweden. The case itself has many issues that needs a precedent (and had no such to rely upon), so everyone was quite surprised. Including all of our lawyers.

Legally there was few options left. As we noticed, the swedish legal system is really small and everyone knows eachother, and there are very few rules against corrupt or biased rulings. This probably comes from a time where honesty and ethics was more important than cash and favors to important people, one of the things that globalization has changed quite dramatically all over the world. We decided to appeal to the one place where this should not be a problem – the European court of human rights, ECHR.

We wanted the ECHR to test if our human rights has been violated in the swedish court case. This means that we filed an appeal not against the copyright holders, but against Sweden as a nation.

The ECHR should be free of any biased views on the case, or of Sweden. There’s one judge from every country in Europe that has ratified the convention it is based on. For me it was a surprise when I saw that a Swedish judge, Helena Jäderblom, had been involved in the case. It felt a bit strange considering that the case is against Sweden, but apparantly that was not a problem. Even though judges are nominated by each country by their governments – in this case, the same government that our case was against.

When investigating Helena Jäderblom a bit more two things struck me quite hard. She was the special investigator for the Swedish government on how to implement the IPRED law in Sweden. IPRED is short for Intellectual Property Rights Enforcement Directive, a directive which the copyright industry has been pushing to get for a long time. It gives companies the right to monitor the internet and sue someone for infringment on their rights, without having to go through the police. The law was instated in Sweden in 2009. I was one of the people that protested against this law. We held demonstrations, did lots of interviews, wrote lots of debate articles and such in order to stop the law from being instated. I was very public and critical on the law and the work of the government. Helena Jäderblom was working with the enforcements of intellectual property rights during 2009-2012, on behalf of the Swedish government.

Those of you who has followed the TPB case remember that the whole case started with Hollywood getting the White House to threaten Sweden with trade sanctions if they did not stop TPB. During this period the swedish minstry of justice went to the White House and had lots of discussions about TPB. The minsiter of justice, Thomas Bodström, was being investigated for this affair. He put a “top secret” label on 747 documents which we still have not been able to read, about the discussions going back and forth between the US and Sweden. The minstry told the prosecutor in the TPB case what the US had threatened with, and not long after the prosecutor sent out a memo to the minstry saying that TPB did nothing illegal, there was the raid against TPB. The effect was obvious.

What had been decided and said between US and Sweden is still top secret. Except for; you guessed it, Helena Jäderblom. She was working for the ministry of justice during this period – as what’s called “departementsråd”, i.e. the top civil person in the minstry, directly under the minister!

So what can we do right now? Nothing. You can’t appeal decisions at ECHR. Not even if there’s questionable behaviour with their judges.

Saker och ting

För ett tag sedan fick jag se ett videoklipp på en tvåårig flicka, Emma. Hon har en sällsynt sjukdom som gör att hon inte orkar lyfta sina egna armar. Vanliga proteser är allt för tunga för ett så litet barn och därför ville hennes läkare göra egna proteser.

De ritade dem på en dator. Sedan användes en sakskrivare som skrev ut en fysisk produkt som direkt kunde testas på Emma. Det som inte var bra nog förändrade man i sina ritningar och efter några utskrifter så var hjälpmedlet klart. En protes som hjälper Emma att hålla uppe sina armar. Nu kan hon t.ex. leka, kramas och rita.

Eftersom det är få barn som behöver en sådan specialprotes är det få företag som ser en marknad för att tillverka dem. Andra barn med samma sjukdom som Emma har tidigare fått leva utan någon större hjälp. Genom ny teknologi som sakskrivare så kan vi nu få vår egna fabrik för att utveckla och producera nyttiga saker.

Det finns flera projekt som försöker involvera människor i att utveckla en billig och bra sakskrivare. Den mest kända maskinen är antagligen RepRap, som har som mål att kunna skriva ut en exakt kopia på sig själv! Råmaterialet består idag oftast av plast eller gips men även metall är på gång.

Och framtiden har många spännande möjligheter. Varför ska vi skicka exempelvis matlådor av plast från andra sidan jorden, kanske tillverkade av barn, i farliga fabriker? Har du en sakskrivare kan du redan idag ladda hem en ritning på en matlåda och själv skriva ut en sådan. Du kan dessutom ändra i ritningen för att förbättra den och sedan dela med dig av förbättringarna.

Jag har en vän som älskar sin sakskrivare. Allt från att skriva ut gafflar till reservdelar till sin bil. Vissa prylar blir kanske dyrare och än så länge ser de lite konstiga ut. Men med tiden kommer skrivarna bli bättre och billigare. Några har även börjat bygga maskiner som kan återvinna plasten, så vi kan göra nya produkter med den. Istället för ett slit och släng-samhälle, så kan vi bli ett slit och gör om-samhälle.

Låter det fantastiskt? Det är det! Men som vid all revolutionerande teknik finns det alltid någon som förlorar på det. De som idag tillverkar produkter som vi i framtiden kommer vilja skriva ut själva kommer vilja förbjuda maskinerna. Precis som nöjesindustrin har försökt förbjuda spridning av material på internet, kommer fabrikörer försöka förbjuda spridning av produkter på internet. Inom ett par år kommer vi se de första stämningarna i miljonklassen riktas mot människor som kanske laddat hem en Ikea-matlåda.

För om några år så kanske inte barn med Emmas sjukdom heller kommer få några proteser. Inte för att det saknas några att ladda hem, utan för att något företag (sannolikt i USA) kommer att ha förbjudit någon att göra proteser. Man kanske måste ha ett konto på en protestjänst för att få ladda hem dem, mot en hög månadskostnad. Eller kanske måste man betala en licensavgift för varje dag man behöver sin protes.

I skolan fick jag alltid höra att det inte är svårt att se in i framtiden, vi behöver bara titta på hur saker skett tidigare i historien. Vi borde kanske förstå att upphovsrätt inte bara handlar om tillgång till musik och film som nöjesindustrin försöker säga, utan det handlar om vår tillgång till information av alla slag. Kultur såväl som proteser, medicin såväl som film. För när vi accepterar att upphovsrätten är mer värd än människors tillgång till information, då har vi accepterat en framtid som kommer ha enorma klyftor. De lagar vi stiftar idag finns där imorgon också.

Vem hostar The Pirate Bay?

Efter det illegala tillslaget mot The Pirate Bay 2006 så var det svårt att hitta nog datorer på ett och samma ställe för att se till att tjänsten skulle återuppstå. Därför byggdes det upp en form av MESH-nätverk, där servrar på flera platser i världen kunde användas som om de stod vid sidan av varandra. Att de utgjorde ett “virtuellt” nätverk ihop krävdes för att mjukvaror och annat skulle fungera enkelt. Och för att få detta säkert så byggdes det via krypterade tunnlar.

Även om det var en snabb lösning så visade det sig fungera mycket bra. Behövdes det ny hårdvara kunde man sätta upp den ungefär var som helst och inte behöva förklara för internetleverantören vad som skulle köras, eftersom maskinen bara hade krypterad trafik till några enstaka maskiner, de stod inte publikt på internet och sa “hej, detta är The Pirate Bay”. Man kunde också hyra maskiner var som helst i världen där det var bra pris eller fanns tillgänglighet vid växt (vilket var ett mycket stort problem under tiden efter tillslaget, då TPB växte mycket fort). Det löste helt enkelt många problem.

För att komma “in” på TPB så måste det finnas någon öppning in i detta MESH-nät. En sådan öppning utgörs av en vanlig server som har ett ben i varje nät – internet och TPB:s nät. Detta är vad som tekniskt definerar en router. En router tar trafik från ett nät och förmedlar trafiken till ett annat, och/eller vice versa.

En enkel router har du antagligen själv i ditt hem, i form av en trådlös router. Du skickar signaler trådlöst, som den tar emot och “konverterar” till trådbundna signaler. Din router står i sin tur kopplad till en annan router för att du ska nå din internetleverantörs nät, om det är över 3g, 4g, fiber, koppar eller något annat. Din internetleverantör har i sin tur en eller flera routrar, som står i kontakt med din leverantörs leverantörer. Även de har i sin tur leverantörer – det är så internet fungerar. Det finns ingen enskild punkt som är internet utan det är massa olika nätverk som är ihopkopplade på olika vis, med olika tekniker som via olika standarder kan komma överens.

Det som Piratpartiet gör är alltså inte, som många verkar tro, att ha en massa datorer hos sig. Utan det är en routingteknik som används för att ta emot trafiken som kommer riktad mot TPB:s nätverk, och sedan låta den passera till ett annat nät. Var trafiken därifrån tar vägen har man däremot ingen aning om. Det är alltså inte tal om att Piratpartiet är en slutdestination för The Pirate Bay, utan snarare en sträcka på vägen. Man lagrar ingen data, man har ingen data hos sig. Allt är i kablar högst temporärt.

Upphovsrättslobbyn har hotat flera innehavare av dessa vägsträckor. Serious Tubes, som levererar nät till Piratpartiet har också hotats med stämning om man inte stänger av trafik till delar av sin kunds nätverk. Kanske har även Serious Tubes leverantörer hotats, och kanske har även de leverantörerans leverantörer hotats.

Men vem är egentligen leverantören av tjänsten TPB? Efter tillslaget 2006 så sattes TPB:s router upp på samma plats som alla datorerna en gång stod, i typisk TPB-anda för att visa att det inte var över. Men de datorerna som skapade själva tjänsten befann sig på flera platser på jorden, som sagt. Exempelvis fanns det många datorer i Holland hos en leverantör vid namn NFOrce.

Om man idag skulle sitta i Stockholm med en Teliauppkoppling och försöka komma åt The Pirate Bay så kopplas man via följande väg: Telia till Availo till Port80 till Serious Tubes till Piratpartiet, sen tar de publika spåren slut. Man ser helt enkelt inte vad som kommer efter Piratpartiet.

Om vi leker med tanken på att NForce skulle vara en av leverantörerna än idag så skulle trafiken kunna gå vidare följande väg: Till någon leverantör i Sverige, vidare till exempelvis Telia igen, vidare till Global Crossning, vidare till Level3 och sedan till NForce. (Jag använde Telia som exempel här, då de har ett öppet s.k. Looking Glass där man kan titta på hur trafik från deras olika nätverk kopplas vidare till andra nätverk).

Förvirrande? Och för att göra det än mer krångligt, så kan det ju vara så att viss trafik till TPB ska till Holland medans annan trafik ska till en helt annan leverantör, som kanske befinner sig i Hong Kong, i Ukraina, i Nordkorea eller någon helt annanstans. Och för att krångla till det lite till, det kan också vara så att tjänsterna dubblerats, så att samma typ av trafik kan ta olika vägar beroende på ren slump eller andra routingregler.

Det enda man med rimlig säkerhet kan påstå är att datorerna som TPB använder för själva tjänsten i sig inte finns hos Piratpartiet. Om de finns i Sverige eller utanför landet vet man inte heller. Och för att göra det krångliga ännu krångligare så behöver inte ens TPB själva veta var datorerna befinner sig! Man kan ha fått en uppkoppling lik den man själv byggt, in i ett annat nät som inte publikt kan spåras. Det lånades ut datorer som fanns bakom sådana tunnlar direkt efter tillslaget. Ingen vet än idag var de befann sig. Precis lika lite som man idag vet var TPB befinner sig fysiskt.

Vad är TPB?

Den inte så oväntade nyheten att Rättighetsalliansen hotar Piratpartiet med stämning om de inte slutar ge TPB internetuppkoppling har väckt stor uppmärksamhet. Och det finns många intressanta aspekter på detta hot.

Helt klart är det intressant med den bisarra uppfattningen om att ansvar för vad som sker på internet ska gå i arv i led efter led, till synes utan någon ände. Den diskussionen har många tagit och mest läsvärt är som vanligt Copyriot.

Intressant är det också att Rättighetsalliansen påstår att Högsta Domstolens beslut om att inte pröva rättsfallet från 2006 gällande fyra privatpersoner skulle innebär att TPB är en illegal sajt. För vad man än tror så finns det faktiskt ingen dom om just TPB. Låt mig få förklara!

För att kunna säga att TPB skulle vara “dömt” eller “skyldig” till något så måste man först klargöra: vad och/eller vem är TPB?

I vanliga fall är detta en ganska enkel uppgift. Ta exempelvis Teliaaffären där åklagare utreder om Telia betalat ut mutor. Telia är i detta fallet ett svenskt aktiebolag, vad man kallar en juridisk person. Eftersom en juridisk person inte kan ta egna beslut (då det inte är en levande varelse) så måste det göras genom en styrelse. I styrelsen befinner sig personer som har åtagit sig ansvar för att ta beslut åt den juridiska personen samt därmed också innehar visst ansvar. Ansvarsgraden varierar beroende på vilket uppdrag man har inom styrelsen och det är en ganska väldefinerad ansvarsreglering.

Om någon inom ett företag begår ett brott å företagets vägnar så kan det finnas en möjlighet att de inom styrelsen med ansvar kan bli personligt dömda för brottet, även om de inte beordrat att brottet skulle utföras eller ens var medvetna om det. Detta eftersom det såklart inte går att fängsla en juridisk konstruktion som kallas ett företag. Även om vi i dagligt tal pratar om att företag begått brott, så är det i juridisk mening oftast styrelsen eller personerna som faktiskt utför brottet som är dömda. De mer mediavana som läser min blogg känner säkert till konceptet med ansvarig utgivare som har vissa likheter i ansvarsförskjutningen.

Låt mig därför ställa er frågan, kan någon här definera vad och/eller vem som är TPB? Det är möjligtvis en sökmotor. Det är möjligtvis en samlingsplats på internet. Ett forum. En anslagstavla. Men att sätta TPB inom de juridiska definitionerna av fysisk eller juridisk person är mycket svårt. Och utan att kunna ha en sådan definition går det inte logiskt eller juridiskt att hävda att “TPB är illegalt”. Möjligtvis skulle man kunna påstå att det sker brott via TPB, på samma sätt som man skulle kunna påstå att det sker brott på torg.

För snarare bör TPB defineras som en plats än ett objekt eller tingest. En plats på samma sätt som när man säger “hörnet där borta” eller “torget”. Även om det finns olika definitioner om var dessa platser fysiskt avgränsas så är det ett koncept som kan appliceras i fallet TPB. TPB är en plats, där människor oftast utbyter någon form av information. Ett torg kan ha verktyg på samma sätt som TPB, exempelvis en speakers’ corner, som underlättar och förbättrar möjligheterna till det som anledningen är till att man uppfärdade platsen.

Att säga “TPB är olagligt” är därför i juridisk mening lika korrekt som att säga “Plattan är olaglig”. För nej, plattan är inte olaglig, även om det ofta säljs droger där. Personerna som befinner sig på platsen säljer drogerna och är också ansvariga.

De som äger fastigheten som Plattan befinner sig på skulle möjligtvis kunna anklagas för att vara medansvariga för vad som sker på Plattan. Så var ju fallet med TPB, man gav sig efter de fysiska personerna man ansåg fanns bakom. (Plattans fastighetsägare behöver nog däremot inte vara oroliga för att åka fast för medhjälp till medhjälp till droginnehav eller liknande, eftersom ett normalt samhälle skulle skratta åt det påståendet.)

När Telia blev misstänkta för brott så bytte man ut styrelsen så fort det gick. Det betyder att de personer med juridiskt ansvar för vad företaget har sysslat med inte längre kan kopplas till nuvarande bolag och därmed så har den juridiska personen Telia inte samma grad av ansvar. Det finns visserligen utrymme för en saftig företagsbot, men den uppstår ändå genom att individer har begått brott.

TPB har under åren bytt ägare såväl som arbetare helt och hållet, flertalet gånger. Delvis som taktik men också för att lämna över ett ansvar för de personerna som gjort en stor nog insats. Trots detta har rättighetsalliansen genom en välutbildad (får man förmoda) jurist skickat ut ett brev som bl.a. innehåller följande påståenden som är direkt juridiskt felaktiga;

a) Platsen TPB är i sig själv olaglig;
b) Att Högsta Domstolen inte prövade ett fall gällande fyra privatpersoners påstådda brott under 2005-2006 intygar påståendet ovan;
c) Att domen mot fyra privatpersoner från tiden 2005-2006, gällande väsentligt annan teknik, skulle på något vis följa med till nya ansvariga personer.

Som lekman tycker jag det är anmärkningsvärt att utbildade jurister tror på sin egen bristande kunskap nog till att försöka sträcka väl utfärdade definitioner såpass långt.

Även om Antipiratbyrån nu finns under det nya namnet Rättighetsalliansen (som jag får gissa är en dålig kopia av en annan allians; Mänskliga Rättighetsalliansen), så är taktiken den samma. Få så mycket uppmärksamhet som möjligt, utmåla motståndaren som tjuv, be om att själv få bli polis (eftersom den vanliga polisen inte förstår vilka hemska brott som begås). Vad sägs om uttalandet “- Egentligen har ingenting hänt sedan Pirate Bay-domen. Vi befinner oss på samma ruta nu som då“. Nyss var det ju så mycket framgångar med IPRED-lagen, TPB-domen, nedstängningar av tonåringars hemsidor, Student Bay-domen, etcetc.

Fast när man vill ha något så är det ju bättre att låtsas som att man inget fått än.