Entries Tagged 'Uncategorizable' ↓

Demokrati, typ.

Ett av västvärldens mest allvarliga problem har blottats mer och mer de sista åren, nämligen den märkliga synen på hur demokratin skall fungera. Sedan 11 september har demokratin pö om pö satts på undantag med ursäkten att befolkningen måste skyddas från terrorister genom att dess rättigheter sakta avskaffas. I Europa har fler och fler länder anslutit sig till EU, där över 90% av alla europeiska lagar i dag skapas. De europeiska länder som inte gått med i EU (däribland mitt hemland Norge) har förbundit sig till att efterapa EU:s lagar om de vill få lov att handla med EU-länder.

Demokratiunderskottet inom EU är enormt. Få europeiska medborgare har koll på hur lagstiftningprocessen fungerar där, vilket också avskräcker från att bry sig om det allt viktigare valet till EU-parlamentet. Insikten i att den enskildes röst spelar liten roll när det är en halv miljard invånare i området är däremot stor.

Inom EU finns en stor vilja att skapa en federal stat, liknande USA. EU-länderna skulle bli delstater, likt USA. Ett första steg togs genom införandet av Lissabonfördraget där varje lands vetorätt mot EU:s lagförslag slopades mot en majoritetsbestämmelse. Vetorätten marknadsförde EU som harmlöst under folkomröstningarna för att bli medlem, då varje enskilt medlemsland hade kvar sin självbestämmanderätt över sin nationella lagstiftning.

För att införa Lissabonfördraget så behövde EU klubba igenom det nationellt hos varje land, som ju fortfarande hade sin vetorätt. Flera länder sa nej, däribland Irland genom en folkomröstning. Efter diverse hot och tvång (och ihåliga löften) så tvingade EU fram en ny folkomröstning då de ansåg att folket hade röstat fel. Andra EU-länder skippade därför folkomröstningen och lät sina riksdagar rösta för lissabonfördraget. Bland annat har det lett till att Sverige numera har i sin grundlag att landet skall vara EU-medlem. Utan vetorätten hade nog ja-sidans röster (52.3%) inte varit i majoritet vid EU-folkomröstningen 1994. Är detta demokratiskt?

De senaste åren har en flod av varslare släppt hemligstämplade dokument för att informera medborgare i världens länder om de fel som myndigheterna sysslar med. Personer som Chelsea Manning och Edward Snowden har riskerat sina liv för att avslöja kriminella handlingar och brott mot mänskligheten. Följdeffekten i länder vi inte ser som demokratier har varit revolutioner som exempelvis den arabiska våren. Men i västvärlden har knappt någon makthavare fått någon påföljd. Istället har personerna som avslöjat deras fel blivit jagade och dömda till långa fängelsestraff.

När Edward Snowden avslöjade NSA:s hemliga övervakningsprogram så var det få som egentligen blev chockerade. Många kommentarer var “vad var det vi sa”. Förslag om att ge Snowden asyl i diverse länder blev bemötta av “gilla”-knappen på facebook och saken var närmast ur världen efter det för gemene man. Vårt förtroende för västvärldens demokrati är långt större än den förtjänat, vilket i sin tur lämnar öppet mål för de som vill missbruka den.

2008 så genomfördes en omröstning i Sverige gällande FRA:s möjligheter av övervaka allmän kommunikation. De flesta svenskar var starkt emot lagen, sällan har det varit så många olika samhällsklasser som enats kring en enda fråga. I riksdagen rådde det egentligen också en majoritet emot lagen. Regeringen blev så upprörd över att deras partiers ledamöten gick emot ledningen, att de hotade med diverse straff (som att inte få stå på omvalbar plats på listor till nästa val), samt bad vissa åka på semester inför omröstningen. Regeringen fick sin vilja igenom, medvetet att de gick emot folket och riksdagens egentliga vilja. Närmast samtliga löften som gavs för att förhindra diverse missbruk av FRA-lagen har redan tagits tillbaka om de någonsin ens hann införas.

För några dagar sedan avslöjade den brittiska journalisten Duncan Campbell, med insyn i de dokument som Snowden ännu inte släppt, hur USA och Storbrittanien tryckt på Sverige för införandet av FRA-lagen. Sveriges geografi och välutbyggda internetinfrastruktur har skapat en ny exportindustri för (numera lagligt) avlyssnad information. Svenska statens önskan om fortsatt goda relationer till USA och Storbrittanien har helt enkelt gjort att sveriges invånares vilja fått hamna på undantag.

Genom hemliga avtal som antingen redan fanns på plats innan FRA-lagens införande (datautbyte gällande det mycket vagt definerade ordet terrorism), eller nya lagar som EU:s datalagringsdirektiv, den uppdaterade svenska lagen om elektronisk kommunikation, så har den värsta övervakningsmaskinen i historien byggts upp, genom ett direkt missbruk av det demokratiska systemet. Sverige är en välintegrerad del i detta missbruk.

Än så länge är det inte så många av oss som personligen drabbats av de nya systemen. Men nyckelordet här är “än”. Vi vet nämligen inte vad det kommer leda till, precis som vi inte visste 2008 hur extremt FRA skulle kunna bli. Att det närmast alltid skett ändamålsglidningar gällande de dataregister som upprättats borde vara en varningsklocka. Och även om ändamålet kan låta bra, som att stoppa terrorism, så måste vi vara kritiska till vad annat dessa nya system kan leda till. Att lagra information och spåra människor har blivit en universallösning för att lösa alla problem. Ihop med övervakningen ska höjda straff skrämma bort folk från kriminalitet. Fokus för ett modernt och intelligent samhälle borde ligga på att förbättra samhället och livsvillkor för medborgarna så problem och kriminalitet inte behöver uppstå. Den senaste tidens utveckling är en direkt hyllning till den medeltida samhällssynen som vi för länge sedan borde ha lämnat.

När vi tror att dagens demokrati är en garanti för framtida demokrati så skjuter vi oss i foten. Precis som i en kärleksrelation är demokratin något som måste underhållas, annars förfaller den. När vi tillåter någon att missbruka demokratin en gång så har vi öppnat dörrarna för att det kommer ske igen. När våra politiker är otrogna mot oss måste vi göra slut med dem. Vi kan fortfarande riva upp de beslut som tagits, vi kan sluta samla in mer data. Men det måste ske innan nästa lag kommer, som likt lissabonfördraget förbjuder oss att lämna systemen. Då är det för sent.

Som Kina, med lusekofte

(Dette finnes også på NRK.no):

De skandinaviske landene er stort sett veldig like. Men når det dreier seg om Internett, har det vært få eller ingen som har stått på brukernes (og Internetts) side i Norge eller Danmark, til forskjell fra i Sverige.

Norge har nå, akkurat som Danmark, lyttet til lobbyister, istedenfor å innhente erfaringer fra andre land og bygge noe for fremtiden. I dag kom regjeringen med sitt forslag til hvordan Internett skal bli i Norge.

LES: Kulturministerens kronikk: «Slik blir Åndsverksloven»

Feil vei

Forslaget er som kopiert fra åndsverkslobbyister. Og all erfaring fra andre land viser at disse forslagene er direkte uglupe og farlige. Det er helt feil vei å gå for et samfunn som mer og mer bygger på tilgang til nett.

Det er tre hovedelementer som er presentert. Det første er en kopi av det som i EU kalles for IPRED-loven, der bedrifter og organisasjoner får lov til å lagre IP-adresser som de mener brukes til å laste ned ting uten lisens. Element to er at samme organisasjoner skal kunne kreve informasjon om hvem som eier abonnementet som IP-adressen står på.

Det som har skjedd i andre land, er at kafeer, bibliotek og andre offentlige steder har vært nødt til å stenge tilgangen til åpent trådløst nett. Dette av frykt for å bli trukket til domstolen for noe en kunde har gjort. I Italia må du for eksempel vise ID-kort (som også kopieres og lagres i en database) for å få lov til å komme inn på internettkafeer. Og i mange familier, spesielt i Frankrike, der man kan miste internettilkoblingen hvis man laster ned uten lisens, får barn ikke lenger lov til å bruke Internett. Fordi man er redd for hva som kan skje og hvem som ser hva du gjør på nett.

Utpressing

Og hvem er det som ser deg på nettet? I de største sakene som dreier seg om å gå etter internettbrukere, er det pornoselskaper. I Sverige pågår det akkurat nå en stor sak om en mann som har tjent over en milliard (!) på åndsverksutpressing over Internett. Han sender brev til folk som har besøkt hjemmesidene hans, med melding om at de må betale, ellers blir de saksøkt. I USA er det akkurat nå hundrevis av saker (og hver sak dreier seg om et titusentalls brukere) med pornoselskaper som krever penger fra folk de mener lastet ned filer ulovlig. De fleste betaler direkte, oftest noen hundre dollar, istedenfor å bli saksøkt for å ha lastet ned noe pinlig. Uansett om de har gjort det eller ei.

Åndsverksselskapene er veldig glade i å fortelle om hvor godt de liker ny teknologi. De mener at «løsningen» ikke er å saksøke mennesker, uten at den nye teknologien er forbedret. WIMP og Spotify, «det er fremtiden». Problemet er at disse streamingselskapene er kontrollert av for eksempel plateselskapene selv. Gjennom lisensavtaler, som kan trekkes tilbake når som helst, eller som med Spotify, som i stor grad eies av plateselskapene direkte.

Streaming er et steg tilbake, med tanke på distribusjonsmonopolet som Internett knuste. Derfor er det viktig for disse selskapene at det ikke finnes muligheter til å dele filer på andre måter. Uten monopol kan det ikke komme nye artister som står utenfor deres kontroll. Og de klarer å få dette monopolet realisert i dag, fordi regjeringen tror de gjør musikere en tjeneste.

Kina med lusekofte

Det tredje forslaget er kanskje det som egentlig skader Internett mest. Regjeringen mener at det skal være mulig å stenge tilgang til nettsteder. I hver eneste artikkel jeg har lest, tar man frem eksempelet «The Pirate Bay», et nettsted jeg har vært meget involvert i. Dette forslaget kan høres ufarlig ut, men det er begynnelsen på noe meget farlig. Overalt hvor man har gitt mulighet til å lukke nettsteder, så vokser listene med nettsteder som skal sensureres. Først er det fildelingssteder, så pokernettsider, og så kommer nettsider med tvilsomt etisk innhold. Deretter er det politisk ukorrekte nettsteder (islamister, nynazistiske nettsteder). Det blir litt som i Kina, men denne gangen med lusekofte.

I vitenskapelige undersøkelser vises det for eksempel til at 80 prosent av det som deles på Youtube er ulisensiert materiale. På Pirate Bay er kun 20 prosent ulisensiert. Det burde jo bety at Youtube er mer ulovlig enn sistnevnte. Hvorfor vil man da lukke The Pirate Bay? Fordi man ikke har kontroll over nettstedet. Fordi TPB er en direkte konkurrent til det monopol som åndsverksselskapene vil ha.

Et transparent samfunn

Det finnes allerede nettsteder som er sensurert vekk, nemlig barneporno. Ingen mener det er feil å kaste dette ut fra nettet. Men i Skandinavia hindrer man bare folk i å se barnepornoen. Man arbeider ikke for faktisk å fjerne den. Å la den ligge, når man vet at den finnes der, tilgjengelig i andre land, er ikke å ta ansvar. For noen år siden lagde en gruppe aktivister et program som sendte ut e-post til alle internettleverandører der barnepornoen var lagret. Det tok under 48 timer å fjerne 99,8 prosent.

Da aktivistene gikk gjennom listen for å sjekke hva som var klassifisert som barneporno, viste det seg imidlertid at det meste var homoseksuell pornografi og ikke ulovlig i det hele tatt. Men hvem kunne vite det når det var umulig å sjekke og samtidig snakk om noe så stigmatisert? Dette viser problemet med sensur. Et transparent og internasjonalt samarbeid er det eneste som faktisk fjerner ting som vi ikke vil ha i samfunnet.

Internett er plattformen som vi alle i dag bruker til kommunikasjon, kultur og demokratiske ytringer. Å begynne å sensurere Internett føles ikke akkurat som mer åpenhet, mer demokrati.

Maintain. Hardline. Kopimi.

Today news reached us that we didn’t get the appeal the TPB case to the supreme court.

We’re not surprised by this. The previous court cases has been filled of corruption. From having the minister of justice pressured by the US to illegally make a case of TPB, through the police officer responsible for the investigation (Jim Keyzer) “just happened” to get a job at Warner Brothers the weeks before I myself got promoted from a witness to a suspect, to the judges in the court cases being either board members, or in one case the actual chairman of the board, for the swedish pro-copyright society, it was clear to us that the supreme court – where many of the judges make a lot of money on their own copyrights – would be hard to persuade to take the case. Even though most of the public would want the case tested there. Even though it’s one of the most important cases for all of the EU.

Sweden speaks well about caring about the Internets. They spend a lot of money and time on helping activists all around the world. But who are these people that they’re so proud of helping? TPB has been one of the most important movements in Sweden for freedom of speech, working against corruption and censorship. All of the people involved in TPB at some time have been involved in everything from famous leaks projects to aiding people in the arab spring. We’ve fought corruption all over the world. We’ve promoted equal opportunities to poor nations around the globe. We’ve crushed the monopoly on information. Our close ones, many who have helped building TPB, have been mentioned as possible winners of the nobel peace prize. I’m not bragging – I’m saying this to make sure that people understand who’s doing the right thing here. I haven’t seen the entertainment industry help anyone but themselves.

Sweden is not used to corruption. Or rather; Sweden is not used to actually seeing the corruption that is there. The society is built upon the view that everyone has high morals and ethics in the swedish legal systems. The globalization of the world has changed that.
The entertainment lobby has bullied Sweden around. And not only Sweden. We see this in legislations such as SOPA, PIPA, ACTA, IPRED, IPRED2, TPP, TRIPS, just to name a few. All of these legislations have the same goal – make sure that the control of the internets goes to the rich people that already have some sort of control outside of the internets.

I’m just one of many millions standing up against this. Even though the outcome (which we still haven’t reached) is not favorable for my personal situation, the end goal that we fight for is so much more important than some peoples personal struggles. I’ll live with not being rich – which is easy when you’re not rich anyhow – the rest of my life. I’ll live with whatever sentence I’ll get in the end – I’ll just finish my book. The fight goes on with or without me, I’m just a pawn. But at least I’m a pawn on the morally right side. I’m proud as hell of what I’ve done and I would not change my involvement in any way. I actually think I could have done much more for the fight. And I will.

Today I urge everyone to make sure that the entertainment industry does not profit from them anymore. Stop seeing their movies. Stop listening to their music. Make sure that you find alternative ways to culture. I’ve founded Flattr.com, which allows you to support people that create directly instead of going through the corrupt entertainment industry. Use it in solidarity to the creators, and to your fellow citizen. Or start a competitor. Spread and participate in culture. Remix, reuse, use, abuse. Make sure noone controls your mind. Create new systems and technology that circumvent the corruption. Start a religion. Start your own nation, or buy one. Buy a bus. Crush it to pieces.

Always act with intent and maintain hardline kopimi.