Entries Tagged 'TPB AFK' ↓

Frågan om frågorna

Efter närmare 5 år av filmande släpptes till slut Simon Kloses film TPB AFK. En film som jag haft mycket ångest och delade meningar om då jag är en av personerna som följs i den.

Man känner sig väldigt blottad och ensam när en sådan film släpps. Eftersom 5 år komprimerats ner till 89 minuter så är det svårt att få utrymme för något så komplext som en nyanserad människa, än mindre tre väldigt olika sådana. När man dessutom inte själv väljer hur man skall framställas så känner man sig lite maktlös.

Och även om filmen tar upp en del kring de konstiga saker som skett kring TPB, som t.ex. att domaren i tingsrätten var jävig, att polisen som gjorde utredningen samtidigt arbetade åt målsägande part mm, så är det ändå många som ställt frågetecken om saker de menar saknas i filmen.

Exempelvis har jag läst i många artiklar om att “TPB:s högerextrema kopplingar inte utreds”. Att de inte finns är det ingen av dessa journalister som kan acceptera. De har ju sett det, på TV. I ett program av Bert Karlsson, som ju i och för sig borde ha koll på sina högerextrema vänner. Genom att Bert frågade en person från Piratbyrån (organisationen som startade TPB) som hade hört att man fått rabatt hos internetleverantören så blev det ett faktum att TPB skulle ha kopplingar till högerextrema. Guilt by association. Samma rabatt fick flertalet välgörenhetsorganisationer och politiska partier från höger till vänster. Ingen av dem blev högerextrema, eftersom Bert Karlsson inte hade samma intresse av att svärta ner dem som han hade med The Pirate Bay. Som skivbolagsboss finns det ju en viss poäng att få folk att känna obehag för konkurrenterna.

Och snacka om ironi, när industrin låter en av sina mest kända högerextremister själv skrika högerextrem åt deras nemesis, med en enormt långsökt koppling. Det påminner för övrigt om när de skriker tjuvar om fans och själva tar 99% av inkomsterna från artisterna de säger sig skydda.

Jag har också läst att man tycker det saknas utredning om “alla pengarna”. Att åklagaren kunde visa på total omsättning strax under 800.000:- under en 3.5 år lång period, mycket längre än vad åtalet dessutom gällde, accepterade inte media. En av målsägandeadvokaterna tyckte vi skulle bevisa oss inte ha gömt undan pengar någonstans, dvs omvänd bevisbörda. Trots att det inte fanns mer pengar så passade det inte in i den bilden man ville ha av TPB – skapad av media och skiv- och filmbolagen.

Och igår läste jag en av upphovsrättsivrarnas bloggar. Han menade att TPB AFK visade på att jag antagligen skapat Flattr för att till slut be om ursäkt för att jag förstört för upphovsrättsinnehavare. För det passar i hans världsbild om vad TPB borde vara och hur han ser på mig.

Allt detta är mycket symptomatiskt för industrier i kris. De vill kunna förstå deras motståndare. Som de kan utmåla på ett visst sätt. Om man passar in i en mall kan man nämligen bekämpas. Just därför är TPB så obehagligt för dessa industrier, som vägrar se att de har sina kunder vända emot sig. De lyssnar på endast de inom sina egna kretsar, ingen annan förstår. Det blir de mot oss, svart eller vitt, kriminell eller konsument. Industrin ser på sig själva som David, trots att de mer liknar Gollum, skrikandes efter sin dyrgrip.

Har du läst såhär långt så har du läst ungefär vad upphovsrättsbolagen vill. Att “deras fiende” ska behöva förklara sig. Verka slingra sig. Tvätta av sig smutsen, som de fått kastat på sig. Då får man nämligen aldrig tid att prata om kärnan! Att TPB faktiskt är en direkt konkurrent till dessa bolagen. Deras distributionsmonopol gick i lika många bitar som det finns fildelare helt plötsligt. Och utan monopolet på distribution så behöver inte artisterna skriva slavliknande avtal med industrin. Dominoeffekten blir uppenbar.

Media spelar dessutom upphovsrättsbolagen rakt in i händerna. De skriver glatt att “debatten är över” antagligen därför att journalisterna själva använder Spotify eller andra saker som utmålas som “lösningen”. Lösningen på vad? För problemet låg aldrig hos artisterna eller konsumenterna, utan hos en industri i kris. En liknande kris som media själva befinner sig i, och där de själva letar efter “lösningen”. Alltid i singular och inte speciellt ofta ser bolagen sig själva som en del av problemet de ska lösa.
För frågorna är större än någonsin. Igår var The Pirate Bay en av de 50 största webbsajterna i världen, långt större än vad den någonsin varit när det var som hetast i svensk media. Mega, den nya varianten av MegaUpload som för ett år sedan blev nedstängd efter en hollywoodesque insats av FBI med helikoptrar och maskingevär, växer tillbaka mot sina egna storhetstider. Den var under en tid en av de 20 största sajterna i världen. Mega är för övrigt grundat av en tysk-finsk stereotypisk nerd med det tagna namnet Kim Dotcom som bor på Nya Zealand.

För hur oviktiga kan frågorna egentligen vara, om amerikanska FBI övertalar Nya Zeelands president att få jurisdiktion att ta en tysk medborgare på deras mark? Eller som i Sverige, där USA hotade med handelssanktioner om inte Sverige stängde ner The Pirate Bay. Ett hot som jusitiedepartementet informerade åklagaren om, trots att en åklagare skall vara objektiv. Och Fru Justitia var lika blind även när det visade sig att polisutredare var anställd hos upphovsrättsbolagen.

Trots alla uppenbara brister vi borde prata om, så är nu istället locket på. Upphovsrättsbolagen älskar nu ny teknik, “det var lösningen”. Ibland går de så långt att man säger att det inte hade skett utan The Pirate Bay. Man verkar framåtblickande och nästan ödmjuka. Precis som ett par år efter Napster. Då erkände man sina fel i att ha stämt någon som bara hjälpte till att skaffa fler fans till artister, det skulle inte ske igen. Man verkade framåtblickande och nästan ödmjuka. Sen kom The Pirate Bay. Sen kom Megaupload…

För mig finns det många frågor. Det är tillgång till kultur, information och hur den ska finansieras och skapas. Varför vi tillåter skivbolag att få göra dataintrång och andra brott för att leta igenom någons privata samlingar av musik. Varför all kommunikation som privatpersoner gör ska lagras av staten. Hur våra rättsväsenden inte är anpassade efter att allt fler industrier blir digitala.

För hur vill vi ha vår framtid? Internet är inte bara en plattform för att sprida underhållning och att chatta med sina bortglömda skolvänner. Det är, på gott och ont, den enda kommunikationsplattformen som vi under överskådlig tid kommer att använda. TV, radio, tidningar, telefoni, allt är idag internetburet. Det är den i särklass viktigaste infrastruktur ett samhälle har sett. Men av någon märklig grund så låter vi särintressen få enorm makt och kontroll över den.

Och vem är det som tjänar på att vi låter debatten lägga sig? Inte är det konsumenter eller skapare. När vi som samhälle godkänner Spotify som “lösningen” så är vi tillbaka i monopolet. Den centraliserade kontrollen som en sådan lösning innebär måste ifrågasättas. Finns du inte på Spotify, som till stor del ägs av de stora upphovsrättsbolagen, så finns inte din musik i Sverige. Var är de annars så kritiska kulturskribenterna?

När jag får många år sedan i en av mina första debatter fick frågan “hur ska vi kunna tjäna pengar på internet när allt är gratis” från en skivbolagsadvokat, så slogs jag av hur felaktig den frågan var ställd. Det är samma fråga som alltid upprepats som ett mantra. För det handlar inte om hur skivbolagen ska tjäna pengar, det handlar om hur vi ska finansiera skapande. Varför är det så givet att skivbolagen ska finnas kvar? Vad har de för övermänsklig rätt att ha kvar sin kontrollerande roll?

Det var anledningen till att jag startade Flattr. En tjänst för alla att på helt lika villkor tjäna pengar utan tvång, censur och inlåsning av information. Istället för att kräva betalt för att bli inlänkad så uppmuntrar Flattr till delning av information, det blir det bästa sättet att tjäna mer pengar på. Och i Tyskland är Flattr en defacto standard inom mångra branscher, där vissa människor lever helt och hållet på inkomsten de får från tjänsten. Allt utan att vi krävde några lagändringar eller hotade någon annan. Istället har vi otroligt positiva användare och jag var själv hos UNESCO i Paris och fick ett pris överlämnat av Frankrikes minister för digitala frågor.

För det är inte skivbolagens överlevnad som är det viktiga för vårt samhälle. Det är att tid och pengar till skapande människor prioriteras. CSN-bidrag och en väl fungerande a-kassa är viktigare kulturfrågor än vad månadsabbonemanget på Spotify kostar. Men istället så köpte samhället Fredrik Reinfeldts ord – “alla tjänar på att debatten lägger sig”.

TPB AFK – My Review

Tomorrow is the premiere of TPB AFK in Berlin at the Berlinale. I’m not going there (not my kind of scene) but lots of friends are.

I’ve seen the movie a couple of times. Lots of people are asking me for my opinion about it, and I’ve been kind of reluctant. The reason is that I’ve got a split view on it. On the one hand, the movie is great in terms of photography, editing, sound. The experience the viewer gets of the movie is kind of like a thriller. But on the other hand, it’s not my view of the things that actually happened during this period.

The film maker, Simon, who I consider a good friend, and I have different views of what the movie should be. It’s his film though so he makes all the shots. There are lots of scenes in the movie that are… well… edited to be something different than they are. This is all part of making a movie, drama is needed. I’m not happy with all of them, and I don’t like the dark and gloomy view that Simon has of the past years. The editor (whom I’ve never met, so he has no real idea of who I am, just what has been filmed of me) has cut the movie in a way that is very different from what I’ve experienced.

During the past years most of the things we’ve done has been fun. Even the court case(s) has to some extent been filled with humour and playfulness. Today I read some peoples reviews of the movie where one had the view that we went from being confident to being depressed and that we felt that noone cared. There’s no single truth to that. Working with TPB was always filled with enormous support and friendship. Even today, when I go to a place and someone recognises me, they are always happy and tell me stories of how TPB changed their lives to the better.

There are some scenes in the movie that I don’t like at all. One is a scene where I’m seriously sick with the flu, sweating like a pig, but the editing made it look like I’m nervous rather than physically sick. Another is a scene where Fredrik is joking about noone caring about us anymore because the new verdict is not on the frontpage of BBC and CNN. The scene is cut in a way that, combined with the tone of the rest of the movie, it feels like Fredrik really means that. If you know Fredrik you know it’s his way of joking – more actually feeling proud of how much people actually cared. A few minutes later, the verdict was actually on BBCs frontpage, which we were expecting. It’s just how big TPB is and how much people care about it.

I also don’t like what the movie focuses on. It’s focused on the trials, which for me is a really small part of everything. I know that Simon has huuuuuge amounts of film that I’d prefer to have in the movie instead – more focused on happy people, lots of support from people all over the world. But I understand that because of the enormous amount of footage, most has to be cut. And there has to be some focus. Simon and his editor chose the things that I personally would have cut out. It’s not really TPB AFK, it’s TPB – The boring trials.

It’s not that I’m super interesting. Fredrik and Gottfrid are the real stars. I’m way to politically correct (and I’m happy to be just that, I actually care about things and people) to be interesting. More scenes with them and more scenes that has nothing to do with trials and depressing stuff would be more honest (in my view) than the current movie.

Don’t get me wrong. The movie is good. I love the filming, I love some of the scenes in it, for instance when Fredrik says his honest view about me – and I do about him. We’re friends and support eachother, despite not agreeing on a lot of things. I’ve even been on vacations with him all over the world, fighting daily like an old couple. That’s kind of the true story for me, that I would have liked to see more of, if I was one of the viewers.

Of course a lot of people will be interested in the trial part of the thing. But for me, that’s the thing that most people already knew about. And I also do understand that this movie will be “the truth” in what people think about us in the end. And I don’t agree with the view of myself at all in the movie. That is something that is very personal to me, where I feel that either Simon doesn’t know me, or his art goes before portraying me in a way that I recognize. The same probably goes for Fredrik.

I would also like to address some of the recent “discoveries” by the media. A lot of newspapers has reported that they now know that “the founders is exposed in still running the site, even though they’ve said not to do so.” In some scenes, Fredrik is obviously working on some machines that he claims to be TPB. In another scene I explain how I came up with the smart move that TPB should be hosted by The Pirate Party. For me it’s kind of weird saying that I “still” run TPB just because I know the people that do so, and come with a suggestion. I do not control TPB nor The Pirate Party so how could I have made that happen? And Gottfrid really stopped working with TPB ages ago, and nothing in the movie suggests otherwise. The media really has no nuance in their claims. Or as it’s said in sweden, “de drar alla över en kam”.

As you can understand from my post, I have mixed feelings about the movie and the release of it. I still understand that it’s an important piece. If I wanted a movie that I directed, I would have had to make it myself. There’s just this feeling I have sometimes, that my friend Simon has a view of me and my friends that doesn’t fit reality. Is it art or did he misunderstand me? I want my friends to know who I am.

TPB AFK (final cut) and some thoughts

I just saw TPB AFK, the final cut version of the movie, with all of the music added and all. I’ve seen earlier cuts of it, and I always end up asking myself what I think about the movie. I’m still not totally sure, so I’m going to wait to post my opinions.

The movie is good looking, with great music and all. My thoughts are more about what message it will send. You will have to see the movie to see the thoughts. It will be out very soon.

One thing that strikes me is how hard it is to portray the internet fight. What do you show? Cables? Computers? That’s boring and static. It has no feelings, no meaning. It’s a tool to reach to a higher meaning, a purpose. It’s impossible to get on picture, just as someones true love can’t be photographed.

In my life I’ve been interview literally thousand of times. For multiple projects, I’ve been involved in. And almost everytime there’s a photographer or someone filming, they want me to sit by the computer and “hack”, or they want me to wear a patch over my eye or something. Simple (and stupid) things to portray “what” I am. Usually I always tell people that they must realize that the question at hand is much too important to just put in a ready-made view of what something is. A hacker is not a 18 year old boy with lots of pimples, living in his basement while drinking coke and eating potato chips. It might have been before, but today there’s so much variation to that. It’s important to show the world that something is evolving as well.

I just had to write this somewhere, because it makes me upset quite often. On a day like this, after the passing of someone in a similar place in life, it makes you think about all sorts of things.

Behind the scenes from TPB AFK

It’s crazy. TPB AFK has been filming for ages and I realized that I’ve seen Simons beard turn gray-ish over the years – it’s been that long.

Some days ago he shot the final scenes for the movie. Of course the saga is not over but there’s a good story in there that needs to be told. I don’t know if I’m looking forward to it, I really hate seeing myself on the screen and some of the scenes are probably fucking personal. But it might be good to tell the grand kids one day….

Another crazy thing is that since Simon has been so pre-occupied with filming, editing and such, he’s never really released a lot of material from the movie. He thinks all of it is too good. I on the other hand film Simon every now and then – the old switcharoo. I release some of the clips since I think it’s fun that I’ve released more material, behind the scenes, then there is from the actual movie. It’s like leaking a bit.

Here’s some recent clips. There are more on my Vimeo page if you speak swedish – the ones I post here are non-swedish ones :)

TPB AFK – behind the scenes #1

It’s been a while since I blogged, as usual. But this time, I have a small treat for you, dear readers!

Some might know of the project TPB AFK (The Pirate Bay – Away From Keyboard), a documentary about the people once behind The Pirate Bay, made by Simon Klose. Well, Simon has been filming Fredrik, Gottfrid and yours truly, since like 2.5-3 years now. But sometimes, I also film him filming us… so I have some material that he has no control over, and that I’m going to release when I feel like it.

I’m starting with a small clip today (well, I actually put it on Vimeo a couple of months ago but never pasted the link publicly). It’s from last year when I visited Asia. The clip is in Swedish (of course) but I’ve managed to add some ugly subtitles to it. I hope it works anyhow!

I’ll try and post some more behind the scenes material every now and then if you all like this!